I närheten av industri- och handelsområdet Solbacken i Skellefteå, med en lysande blå Biltema-skylt hovrande över sig, finns idag Sveriges största barackby. Northvolt och deras partners kallar det »entreprenörsboende«. Där breder rad efter rad av identiska boendemoduler ut sig över en jättelik rektangulär bit mark, motsvarande nio fotbollsplaner.

För svenska förhållanden utgör området en udda syn, som vid det här laget förevigats i åtskilliga tidnings- och teve­reportage av storögda journalister. Många frågar sig med rätta: Vad är det här egentligen? Vad är det vi ser när vi betraktar dessa outsmyckade baracker placerade på det sterila gruslandskapet?

Away Group, det lokala företag som alltsedan 2021 varit anlitade av Northvolt för att uppföra och driva »Camp Solbacken«, vill helst att vi ska se det som ett slags hotell. På sin hemsida beskriver Away Group sig som »starkt engagerade i att erbjuda kvalitetsboenden för individer som anländer från andra länder«, och säger sig ha ett lika brinnande intresse »för personligt utrymme och högkvalitativa levnadsvillkor«. De boende migrantarbetarna kallas konsekvent för »gäster« eller, i ett nästan skamlöst försök att dölja deras prekära status, »konsulter« och »entreprenörer«.

Angelo, en av alla tusentals migrantarbetare som de senaste åren haft en 12 kvadratmeter stor container på Solbacken som sitt hem, gör en annan jämförelse när han ombeds beskriva området. »Vi kallar det prison camp«, säger han, och visar en chatgrupp med det namnet där han och hans grannar kommunicerar med varandra om livet i Skellefteå. De flesta har liksom han fångats upp av ett internationellt bemanningsföretag, i påskyndade rekryteringsprocesser där de inom loppet av dagar lockats att skriva under kontrakt med löfte om »elegant boende i jultomtens land«, gratis flygbiljett (enkel väg) och arbete i en högteknologisk framtidsfabrik.

När Angelo nu tittar ut genom det lilla fönstret vid sidan av entrédörren är det enda han ser en lång rad av likadana vita baracker, staplade på varandra i två våningar. På sommaren, när solen ligger på, blir det snabbt kvavt och varmt i rummet, men om han öppnar dörren för att vädra virvlar dammet in från den grusplan som barackerna är belägen på. Det, och det faktum att de alla är underkastade ett strikt disciplineringssystem, där även mindre förseelser snabbt kan leda till förlust av både arbete och bostad, gör att den drastiska liknelsen med ett fängelse tycks mig mer rimlig än den med ett bekvämt hotell i tomteland.

När jag under de senaste åren rört mig i en del av dessa miljöer som byggts upp i samband med Northvolts framväxt har jag många gånger fått anledning att fråga mig själv: om nu målet med detta är att rädda mänskligheten undan en hotande miljökatastrof, varför skapas då alla dessa omänskliga platser i dess spår? Och varför alla dessa iögonfallande överdrifter?

Den som följt rapporteringen kring Northvolts fabriksbygge i Skellefteå har ibland kunnat drabbas av liknande svindelkänsla som under en av den amerikanska presidentens tirader, där den materiella verkligheten tycks helt frikopplad från den språkliga inramningen.

I den politiska och mediala diskursen har batterifabrikens öde länge framställts som en avgörande del av den »gröna omställning« som ska rädda inte bara norra Sverige från avfolkning och ekonomisk nedgång, utan hela världen från ett pågående klimatsammanbrott. Trots att de ekologiska och ekonomiska motiven ofta tycks flyta samman i den sittande regeringens kommunikation¹ har det inte rått några tvivel om att det officiella syftet med industrisatsningarna i norr har varit att bygga »en renare värld«², i Northvolts fall genom att producera »världens grönaste batterier«³.

I batteriföretagets egna informationskanaler kan de ekonomiska skälen till och med sägas ha varit mer nertonade än i de offentliga politikernas retorik; här blandas i stället den gröna hållbarhetsdiskursen med målande beskrivningar av högteknologiska processer, där arbetarna framstår som ett superengagerat gäng idealistiska kreatörer, uppfyllda av ett högre syfte.

En reklamfilm publicerad på Youtube, med titeln »Life at Northvolt: Challenge accepted«, börjar med konstaterandet att arbetet är den plats där vi tillbringar det mesta av vår tid. Påståendet ackompanjeras av dovt färgade bilder på trista kontorsmiljöer, med stationära datorer och fasta telefoner som för tankarna till tidigt 90-tal eller filmer som »Office Space«. I kontrast till en sådan monoton, daterad och underförstått meningslös tillvaro beskrivs batterifabriken som en plats där du har chans att bli levande igen: »at Northvolt we’ve come to realize«, säger en kvinnlig berättarröst, varefter en ung man fyller i: »that having a purpose is like a superpower!«.

Superkrafter, manisk intensitet och världsräddarambitioner – känns det igen? Det är ingen tillfällighet.Som grundaren Peter Carlsson själv berättade i sitt sommarprogram 2021 har den företagskultur han skapat inspirerats av Elon Musk, hans mentor och chef under några intensiva år på Tesla i början av 10-talet. Att Carlsson själv tvingades sluta på elbilstillverkaren på grund av utbrändhet säger måhända någonting om de mänskliga konsekvenserna av »den maniska känsla av brådska« som Musk beskriver som sin »operativa princip«⁴ men hindrade honom inte från att, efter att ha vaknat upp ur en koma orsakat av en skidolycka i Kanada 2017, försöka implementera samma idé i ett eget megaprojekt.

Liknande värden som i reklamfilmen framhålls i en serie poddar och arbetarporträtt som företaget de senaste åren har publicerat i sina sociala medier. Dessa är fyllda av skrattande, passionerade och mestadels vita Northvolt-anställda, som i korta klipp berättar om det inspirerande och utmanande arbetet med att ersätta fossilindustrin genom att utveckla och producera gröna batterier. Det är ett svårt men också väldigt dynamiskt och kreativt arbete, förstår vi av beskrivningarna. »I love the constant changes, the high pace«, säger till exempel Linus Larsson, en så kallad shift manager i den katod­tillverkande del av fabriken vi nu vet huvudsakligen bestod av låtsad produktion⁵. »I love that you always need to be alert, on your feet. You always need to adapt. You always need to think up new solutions to solve each issue and problem«.

Det är inte bara genom att efterlikna det mer informella tilltalet i sociala medier som dessa filmer och poddar skiljer sig från traditionell reklam. Det gör de också genom att inte i första hand syfta till att öka försäljningen av en produkt, i deras fall batterier. Med facit i hand kan det flitiga kommunicerandet snarare misstänkas ha varit ett av flera sätt att dölja bristen på produktion, och därmed lugna (det vill säga vilseleda) de många offentliga och privata investerarna. Men vad Northvolts »employer branding«, som management-litteraturen brukar kalla det, tveklöst också syftat till är att upprätthålla det konstanta tillflödet av kroppar; att locka tillräckligt många av de levande arbetare som varit och är helt nödvändiga för att hålla maskinerna och de löpande banden åtminstone potentiellt rullande, dag som natt.

Samtidigt är det paradoxala att du kan plöja timtals av alla dessa filmer och poddar utan att en gång få syn på någon av dem vars uppmärksamhet de syftar till att fånga: de manuella arbetarna, härrörande främst från det globala Syd och ekonomiskt eftersatta delar av Europa, som varit beredda att acceptera såväl torftiga levnadsförhållanden som hårt fysiskt arbete och hantering av giftiga ämnen för en chans att komma in i den europeiska värmen. Om vi ska tro beskrivningarna från företaget – men även merparten av de bilder av den så kallade gröna omställningen som haft stat och kommun som avsändare – är det som om nyindustrialiseringen av norra Sverige drevs helt och hållet av tankekraft. I själva verket är det en ackumulationsregim som i likhet med annan kapitalistisk industriverksamhet varit fullständigt beroende av exploaterbara mänskliga kroppar för sin överlevnad.

Kroppar intar på så sätt en märkligt motsägelsefull roll i den gröna omställningen, såsom den har materialiserats i bland annat Skellefteå. Å ena sidan raderas det manuella kroppsarbetet nästan fullständigt ur de språkliga representationerna av batteriproduktionen. Å andra sidan tenderar de faktiska arbetarna i den reellt existerande produktionen att reduceras till ren materia, kött, och därmed avskalade den potential till kreativitet, passioner och mänskliga begär filmerna och poddarna är uppfyllda av.

Två händelser som utspelade sig inom loppet av några månader 2024 riktade obarmhärtigt ljuset mot denna motsägelse, och gav skäl att ifrågasätta den språkliga inramningen. För det första kom, med början redan i december 2023, rapporter om upprepade arbetsplatsrelaterade olyckor på batterifabriken. Särskilt oroande var avslöjandet i juni 2024 om tre oförklarade dödsfall, där Northvolt-anställda dött bara några timmar efter att ha gått av sina pass, utan att någon dödsorsak kunnat konstateras. Vi som talade med migrantarbetarna fick också ta del av allt fler berättelser om det psykiska lidande som delvis tycktes hänga samman med det långvariga barackboendet. För det andra kom det massiva varslet, i september 2024, då 1000 anställda vid fabriken i Skellefteå varslades om uppsägning. Samtidigt, men lite mer i skymundan, förlorade 100-tals av de tillfälligt anställda migrantarbetarna sina jobb över en natt, och tvingades inom bara några dagar lämna de baracker som företaget hyrt ut till dem.

En besläktad fråga till den jag tidigare ställde blev nu akut angelägen: om nu batteriproduktionen var en så idédriven verksamhet, var kom alla dessa skadade och desperata kroppar som mediebilderna plötsligt fylldes av ifrån?

Enligt den amerikanska statsvetaren David McNally dominerar det abstrakta tänkandet i borgerliga samhällen eftersom hela dess reproduktion bygger på abstraherandet av arbete från de konkreta, värdeskapande praktikerna. Den fysiska kroppen göms undan eller tillskrivs »de andra« – icke-tänkande proletärer, kvinnor, invandrare, svarta, barn och djur – medan det viktiga arbetet påstås ske intellektuellt, av akademiker, politiker och, i allt växande utsträckning, geniala entreprenörer. Men, skriver McNally, att förvisa och förtrycka kroppen är inte detsamma som att utplåna den, bara att glömma den⁶.

Inte ens språk är »bara språk«. Mening produceras inte av immateriella, historielösa system av tecken, utan av kroppar med händer, ansikten, tungor och stämband, som existerar i relation till andra men i huvudsak liknande kroppar. Språk är visserligen avgörande för den typ av ideologiproduktion som Northvolt och deras apologeter ägnar sig åt, men uppstår alltid någonstans, och hos någon. För att skingra de diskursiva dimslöjor som de språkliga representationerna av »den gröna omställningen« nu har låtit svepa in delar av norra Sverige i, måste vi därför utgå från det som det abstrakta tänkandet tenderar att glömma: den mänskliga kroppen.

Och vi kan göra det genom att återvända till barackerna och Angelo. Vi lärde känna varandra vårvintern 2024, när jag under en period jobbade som lärarassistent på en kurs i nybörjarsvenska anordnad av Medlefors folkhögskola på Camp Solbacken. Angelo tillhörde en liten grupp särskilt motiverade arbetare som kämpade på vecka efter vecka på dessa inte särskilt välbesökta kurser, och jag hade förmånen att följa hans ansträngningar att lära sig svenska under de sammanlagt sex månader han var bemanningsanställd på batterifabriken.

Med tiden framgick att vad han ägnade sig åt var något av en Sisyfos-uppgift. Som han själv konstaterar i ett dagboksinlägg i juni 2024 är det som om hans kunskaper i svenska i själva verket regredierar ju längre tid han tillbringar i Skellefteå. Det stora problemet, som också var orsaken till att så få arbetare återvände efter ett första besök på svensklektionerna, var att det intensiva skiftarbetet, i kombination med Northvolts ekonomiskt motiverade val av engelska som företagsspråk, gjorde att möjligheterna att faktiskt använda svenska på ett naturligt sätt var i stort sett obefintliga.

Dagligen skyfflas Angelos och hans kamraters kroppar fram och tillbaka mellan fabriken och barackbyn, i en aldrig sinande ström. Skapandet av sådana bostadsarbetsregimer, vars förebilder främst går att finna i de jättelika kinesiska industriområdena, tycks ha blivit närmast oumbärliga för aktörerna i den gröna industrin. Byggandet av barackerna har, som många noterat, delvis skett på grund av en dysfunktionell svensk bostadsmarknad, där decennier av avregleringar gjort att bostadsbyggande i annat än attraktiva sjölägen och storstäders centrum är förknippat med stora ekonomiska utmaningar.⁷ Men att arrangemanget blivit populärt så snabbt har i minst lika hög utsträckning att göra med den samtida kapitalismens beroende av acceleration och flexibla arbetare, och de fördelar det erbjudit företagen involverade i den rekordsnabba nyindustrialiseringen att kunna kontrollera de anställda dygnet runt.

För att garantera det kontinuerliga tillflödet av en flexibel och lojal arbetsstyrka – lätta att både styra och göra sig av med vid behov – är tillfällighet och platslöshet dessutom av avgörande betydelse. Det gör flyttbara, ogästvänliga baracker överlägsna de välplanerade och permanenta arbetarbostäder som exempelvis uppfördes när gruvsamhället Boliden byggdes.

Men det gör också möjligheterna att delta i de språkliga praktiker de omges av minimala. Det är därför med viss uppgivenhet som Angelo mot slutet av 2024 noterar Skellefteå kommuns ambitioner att få honom och andra avskedade arbetare att stanna i regionen. Hans entusiasm har utbytts i tilltagande cynism, och han talar om och om igen om hur »full of shit« han tycker att svenskar är.

Kulmen nås under ett av de Meet & match-evenemang som kommunen och Northvolt anordnar på Sara kulturhus i november. Jag är där med några forskare från Umeå och stöter på Angelo redan vid ingången. Han är visserligen skeptisk till hela arrangemanget, men har följt med ett par kamrater som misstänker att deras jobb på batterifabriken är i fara. I den stora utställningssalen pryds de ljusa träväggarna med digitala annonstavlor, där företrädare för kommunen poserar i halvfigur med budskap som »You are important to us and we hope you will stay« och »you are the key to the green transition«. När Angelo hör sig för hos utställarna inser han snabbt att få har konkreta jobb att erbjuda, och de som har det kräver flytande svenska. Efter att ha gått runt och pratat med de tillresta företrädarna för företag, kommuner och statliga myndigheter under en hel dag samlas han med en grupp före detta kollegor i den lilla tillfälliga kafédel som upprättats i anslutning till mässan. De ser trötta ut, och en kaffe kostar nästan 40 kronor, så ingen tar någonting att dricka. Vi kommer in på kommunens ansträngningar för att få dem att bli kvar i Skellefteå. En av kompisarna, en ung man från Zimbabwe, pekar på en annonstavla där kommunalrådet Lorents Burman bedyrar nykomlingarnas fortsatta betydelse för samhällsomvandlingen: »Vi känner igen det här från vårt hemland« säger han.

»Där vi kommer ifrån brukar vi kalla det propaganda.«

De andra nickar, utan att le.

Fotnoter:

1. Den gröna omställningen handlar, som tre av regeringens nuvarande ministrar uttryckte det i en debattartikel om »en gyllene möjlighet för norra Sverige att leda den nya industriella revolutionen och bli en motor för gröna innovationer som kan gynna nordligaste Sverige, hela landet och i förlängningen hela Europa« (DI 11/1 -23). Någonting som enligt den mer frispråkiga av de tre, näringsminister Ebba Bush, ska göra Sverige »grönare och rikare« (https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2024/06/gront-accelerationskontor-ska-oka-takten-i-industrins-omstallning/).
2. https://www.linkedin.com/company/northvolt/ .
3. https://svenskleverantorstidning.se/peter-carlsson-vd-northvolt-vi-siktar-pa-att-skapa-varldens-gronaste-batteri/
4. Isaacson, Walter (2023). ElonMusk, s. 143. Fri tanke förlag.
5. https://www.svtplay.se/video/KDvMrWb/uppdrag-granskning/
6. McNally, David (2001). Bodies of meaning: Studies on language, labor, and liberation, s. 3-5. State University of New York Press.
7. Cervenka, Andreas (2024). Fuskbygget: Så knäckte bostadsmarknade Sverige och världen. Albert Bonniers förlag.