3/2025 | Provins

Det finns en särskild anledning till att temat för denna utgåva är Pappa.

Under de senaste åren har jag skrivit på en roman som tar avstamp i min egen far och i männen i min släkt som jag sett förtvina efter liv av hårt arbete. Under skrivprocessen har jag haft ett pågående samtal med Provins bildredaktör, Sofia Runarsdotter, om hur man närmar sig sin far genom konsten – en fråga som blev akut för Runars- dotter när hennes far insjuknade i Skelleftesjukan 2023. Min roman fick titeln Pizzeria Roma och utkom i våras. Strax efteråt började Runarsdotter skissa på en fotosvit om sin far: en serie bilder som fångar honom, det västerbottniska landskapet han både format och formats av, och kroppens långsamma vittring. Resultatet är ett slags omsorgens arkiv: en dokumentation av sjukdomens och åldrandets obevekliga frammarsch, men också ett minnesverk över arbete, kropp, om att se sin far förvandlas från stark oxe, till åldrad man.

Kanske var det den personliga tyngden i temat som satte hela berggrunden i rörelse. Texter började strömma in som om stormen redan var över oss. Jag skapade mappar och kodsystem för att hålla texterna isär och
i ordning. Det var inte bara mängden som var överväldigande, utan också att de bar på en ovanlig intensitet och konkretion – som om händer sträcktes ut genom fönster mot papporna, bad dem att stanna. Varför denna rädsla för att fäderna ska dö? De dör ju, till slut. Men dör de mer än andra?

Ida Brytnér öppnar numret med en laddad fadersfigur – den som främst existerar i sin frånvaro. I hennes dikter finns en igenkänning som går bortom det individuella: frånvaron av fäderna framträder nästan som en epidemi. Tommy Sundvall skriver om arvet från en far till en son som saknar språk för känslor:

Jag undviker att tänka på honom när jag inte känner att jag är ifred.

Denna rädsla och självbevarelsedrift återkommer i flera av numrets texter. Lisa Ridzén förkroppsligar denna längtan ur faderns perspektiv i novellen Vid vägen, om en far som vill, men inte förmår närma sig sin son. Hos Sven Olov Karlsson, i Rädslorna, framträder ett slags trestegsraket: först rädslan för faderns bortgång, sedan för att själv bli far, och slutligen för vilken sorts far man ska bli. Generationernas skuggor förlängs i Lars Landgrens essä Aristeia. En far sitter med sina söner och betraktar ett släktträd och dröjer vid de heroiska fadersberättelserna. Papporna träder fram som mytiska gestalter och blir störst i sina våldsamma bragder. I kontrast står kvinnorna – ofta osynliga, ihågkomna genom sitt moderskap.

Det är ofrånkomligt att ett tema om fäder, också blottlägger ett tema om mödrar, och väcker frågan varför litteraturen är mättad av skildringar av pappa, farsan, farsgubben, men betydligt mer sällan av modern. Sven Olov Karlsson skriver:
För aldrig att jag var rädd för att mamma eller farmor skulle gå åt. Deras liv var jag totalt trygg med. Hos oss var kvinnorna aldrig friska, men skulle å andra sidan aldrig dö.

Här öppnas ett fält som sträcker sig långt utanför det skönlitterära. Översättaren Alva Dahl reflekterar över raden Fader vår som är i himlen, och den komplexitet som döljer sig i översättningsarbetet av denna mening, varför just ordvalet Fader, och inte någon annan benämning på Gud?
Ella-Maria Nutti, som skrivit två romaner – den ena om en mor, den andra om en far – samtalar i detta nummer med Mattias Timander om skillnaden mellan att gestalta dessa två polariteter: den fåordiga fadern, och den ordflödiga modern där orden ibland tycks fungera som utfyllnad. Hon berättar hur hennes senaste roman Till träden, förde henne närmare sin egen far i verkliga livet. Det är en både ärlig och generös inblick i en författares skrivprocess och dess eftermäle.

Slutligen bjuder vi på ett smakprov från den karelska författaren Valerij Potasjov, verksam i exil och som här översatts exklusivt för denna utgåva av Lida Starodubtseva. Ett paket kaffe är en berättelse om Lidia, baserad på ett verkligt öde, som växte fram ur en reportageresa som Potasjov gjorde tillsammans med fotografen Erland Segerstedt från Skellefteå. Texten belyser Lidias livsöde som vepsisk kvinna och visar hur urfolkets historia i skuggan av stormakters krig speglar samtiden där gränser åter militariseras.

Det och mycket mer ryms i denna utgåva. Missa inte att du som prenumerant har tillgång till vår digitala specialutgåva om Eyvind Johnson, där senaste Eyvind Johnson-pristagaren Ida Linde skrivit essän Omvägen, om sin far och om novellen Uppehåll i myrlandet, en text som fått en särskild betydelse för hennes pappa och som hon här närläser med skärpa och ömhet.