Föreställ dig att du är en fågel med röntgensyn som svävar över landet. Du ser de gröna golven i gympasalarna där barnen hoppar över plintar, hänger knäveck i romerska ringar, klättrar i ribbstolar. Du hör innerskornas skrik mot plastgolvet. Om du tittar noga kan du urskilja barn som pressar sig mot väggarna i hopp om att bli väggen, som gömmer sig i omklädningsrummen.
Lisette Holmlund, vinnare av Norrländsk text, fångar detta tillstånd med en sällsynt tidlös rad:
»Kaklade hörn / där barnkroppar / gömts«
Bidragen till årets omgång av Norrländsk text bär en gemensam klangbotten: ett motstånd mot det som Axel Östman i sin essä Kropp, kärlek och ångest kallar för »den organiserade motionen«. Det verkar som att vi är så många som har tryckt i olika kaklade hörn under skolans gympalektioner att det nästan kan betraktas som ett kulturarv – estetiska själar som aldrig fann sin plats i sporten. Tänk om det hade gått att viska in i hörnen till varandra? Kanske är det vad vi gör nu?
Debutanten Joanna Wåhlin frågar: »Hur ska jag bli stark här?« Orden riktas mot de svarta skogarna. Det är en dikt som utforskar avståndet till sport, både geografiskt och kroppsligt. Hur formas en relation till idrott på landsbygden, där avstånden är långa och utbudet begränsat? Hur villig är man att frivilligt späka kroppen när fritiden går åt till att mata djur och arbeta på gården? Jakob Nziedela skriver om hur avståndet till ett gym skiftar beroende på dagsform. I dikten IKSU Sport dissekerar han den kliniska optimismen i 1177:s rekommendationer om motion – paradoxen i att uppmana någon att röra på sig när just detta är det som känns omöjligt.
Men sporten löper också som en vit häst genom numret. Runa Alakoski hyllar benen och vandring i dikten Till benen. Jan Sjölund berättar om hur han låg på mage i pojkrummet, läste tidningen Shoot! och förälskade sig i italiensk fotboll. Han beskriver hur det lika gärna kunde ha varit en lärare, en film, en roman, en dikt – »[…]men det var en fotbollsklubb i Italien.«
Malin Lanttos novell skildrar en dotter som närmar sig sin far genom golf. Bilden av dem, sida vid sida på Porjus golfbana, omgivna av de utdämda älvarna, dröjer sig kvar i minnet och står i kontrast till Sara Dahlins orosbådande novell skriven på skellefteådialekt: en kvinna i krossad sammet övar konståkning på den frusna Bottenviken, kastar sig mot två händer som sträcks mot henne – men är isen tillräckligt tjock för att bära dem båda?
Kan idrott vara ett sätt att distrahera sig, att skifta fokus från krigen som pågår inuti oss och omkring oss? Elin Willows diktar om löpning, men i fonden vilar det faktum att barn dör omkring nu. Men inte bara nu. Grzegorz Flakierski fördjupar sig i sportens roll i litteraturen och lyfter fram nobelpristagaren Imre Kertész roman Mannen utan öde (1975), som skildrar en judisk pojke som vid ankomsten till fånglägret först blev glad över att se en fotbollsplan. Kristina Sandberg ger oss ett stycke boxningshistoria genom en ingående läsning av Joyce Carol Oates Om boxning (1988), där hon bland annat betonar den skamfyllda medskyldigheten i att se någon slås tills livet ur denne i ringen.
Åskådarperspektivet är också centralt i Jasmin Dariyanis konst, där en video visar två asylsökande kroppar som brottas i negativ exponering. Avpersonifierade kan vi ana en kamp, inte bara mot en fysisk motståndare, utan mot en maktordning.
Kanske går idrottens lekfullhet och disciplin också att förstå som en befrielse – ett språk bortom orden. Ellen Strömberg beskriver dykningen som en metafor för skrivandet – skärningspunkten där poesin och sporten förenas; att pressa sig, våga sjunka djupare, äntra en annan värld. Överskridandet – att i texten eller genom kroppen skymta en ännu okänd verklighet.
Slå nu upp numret, dröm dig bort. I juni släpps vårt andra nummer för året, då med tema Northvolt. Missa inte det!