I drygt fyrtio år brevväxlade författarna Kerstin Bergström och Märta Tikkanen. I dikten ”Till Märta – en medsysterdikt” avslutar Bergström med raderna: ”Fastän vi aldrig möts / bara utbyter ord på papper / har du fått mig att förstå / att det finns medsystrar / att det finns broar / att det finns möjligheter”.
Årets andra nummer av Provins vill gärna tro att det finns just medsystrar, broar och möjligheter. Vi ägnar ett block åt Kerstin Bergström som gick bort förra året och återpublicerar två dikter ur samlingen Staden (Forum, 1981) och en dikt tidigare publicerad i Provins nr 1/1987. Vid sidan av kulturjournalisten Erik Jonssons essä ”Jag steg av vid Loet”, som behandlar i författarskapet centrala teman som blodet och döden, publicerar vi även en essä ur det som kom att bli Bergströms näst sista bok, ”Slutord” (Ord&visor, 2014). Poeten Elise Ingvarsson tar emot Bergströms stad i en text som kanske består av prosastycken eller kanske är en dikt, och som handlar om det enkla och oåtkomliga i Bergströms poesi. ”Det var nog längesen / jag var så enkel, trodde så Mkt på det enkla”, skriver Ingvarsson.
De norrbottniska tvillingarna Elizabeth och Victoria Lejonhjärta har ett instagramkonto med över tjugotvåtusen följare och de har nyligen börjat blogga. Dessa forum skiljer sig som sätt att kommunicera från det privata brevet, men avsändaren kan samtidigt för den som läser bli just en medsyster. I sitt bidrag ”Tystnaden” fördjupar sig systrarna Lejonhjärta i den norrländska historien och de norrländska berättelser som det är tyst om: ”Ständigt en historia om vithet. / Aldrig en historia som är din egen. // Aldrig någonstans där du kan se dig själv.”
I ytterligare ett medsysterskap presenterar och översätter författaren Malin Nord den norsk-samiska poeten Risten Sokki och diktsviten ”Jag tvinnar tvinnar släktens senor”, hämtad ur diktsamlingen med samma titel utgiven 1996. Nord ser hur senorna i Sokkis diktlandskap binder samman minnena med jorden, visar på vilken djup erfarenhet av gränser dikterna bär på, och ger exempel på ord som är svåra att överföra genom översättning. Nord beskriver läsningen av Sokki som att få kontakt med en längtan inom sig, och en längtan efter ett större språk.
En bit söder om Kautokeino, där Risten Sokki kommer ifrån och idag återigen är bosatt, ligger gruvsamhället Kiruna. Många av bidragen i detta Provinsnummer förhåller sig till staden eller behandlar teman som gruva, förflyttning och historieskrivning. – Curt Persson skriver i en essä om de som redan fanns på platsen när malmen började brytas; samer, lantalaiset och kvinnor som tidigt blev bortskrivna ur historien om Kiruna. – Numrets konstnärer Rat & Dragon, Anja och Tomas Örn, utforskar platser utifrån form och avsaknaden av form. I Tomhet – mellanrummens betydelse beskriver de hur mellanrummen i Kiruna inte finns där de först letar: ”Mellanrummen är bergen och även industrin. De finns i stigarna som rinner ner från stadens kant och ut i naturen.” – Scen- och konstgruppen The non existent Center talar genom en kollektivtext sammansatt av poeten Jonas Gren om en plats ”som inte är vad utsagorna om den säger: utdöende, farlig, sämst”. – I David Väyrynens ”Byfinnarnas tänkespråk” möter vi malmfältets kvinnor och män i en rolig och skarp text där karaktären Idas Amanda på frågan om ”Kan du skjutsa till Gällivare?” svarar: ”Det finns tre ting som kan användas nästan av alla: cykeln, skidorna och dom egna fortkomstledamöterna.” – Stig Larsson börjar läsa om Åsa Larssons Solstorm men hamnar snart i sina egna minnen av hur han i början av 70-talet följde sin far som var försäljare till Kiruna och alltsedan dess har sett staden som annorlunda och Kirunaborna som säregna. ”Ja, jag vet att jag generaliserar. Men utan generaliseringar kommer man inte långt.” – Andrés Stoopendaal läser i sin tur om Stig Larssons Nyår och finner en särskild optik i bokens lätta förskjutning av normaliteten. – En märklig optik har även Karl-Henrik Ströms ”Det invasiva”, en text med inbyggd metatext som väntar på läsarens dialogiska perspektiv. – Vidare rör sig Helena Öströms dikt ”norra origo” norr om Polcirkeln, där utomhus är ett rum och där kontrasterna och väntan går in i varandra, och de två romandebutanterna Elin Tamm och Mikael Berglund medverkar med varsin novell som båda befinner sig i stark riktning från en plats och till en annan plats.
Och slutligen, i den text som inleder numret skriver Sanna Ulfsparre om att vara på väg att flytta till Kiruna, om de fördomar och förutfattade meningar hon själv och andra har inför detta, liksom vad det innebär för en stad att aldrig ha behövt sätta sig själv på kartan: ”Vad är PR och vad är på riktigt, på djupet? Den starka officiella rösten gör det svårt att få tag på vardagen.” Ordet ”svårt” återkommer genom hela Ulfsparres text: det är svårt att vara ung, svårt att vara kvinna i en machokultur, texten är svår att skriva, det är svårt att ha förhoppningar. ”Ska jag verkligen vara den som skriver ytterligare en berättelse om staden?” frågar hon, men landar trots allt i möjligheterna, hoppet: ”Sällan behöver en människa tillförsikt inför framtiden mer än strax innan den sker.”