”Du är min vän
har du ett hem
ja mitt hem är här
nära invid”

När poeten Ann Smith ska presentera Birger Vikströms författarbiografi lyfter hon upp en gammal skolplanschtext. Fyra, enklar, rader som skänker sympati åt en sorgsen bohem som ”bodde här och var och ibland knappt det”. För Vikström, liksom många av hans kollegor i norr, var nämligen hemmet ett svävande och smärtsamt begrepp, alltid i stånd att omprövas. Snarare än låst till en specifik plats kunde det vara identiskt med att ha en yrkesroll, syfta till en grupptillhörighet eller som i Vikströms fall – en mor. Från fjorton års ålder var han därför rotlös. Sara Lidmans lite mer biografiska romankaraktärer brukade vilja spränga dessa gränser, bära sina hem med sig och nära invid medan de såg sig om bland i byar i världen. Samma slags omvärldsperspektiv känns igen från Eyvind Johnson, Thorsten Jonsson, Eva Neander, Ivar Conradson, Folke Isaksson och Erik Lindegren. Att vara hemlös är kanske också att vara hemmahörande överallt.

Långt ifrån alla bidrag till detta nummer berör detta temata, men fler än en kan läsas med tanken om ”hemmet” i bakhuvudet. Inte minst Mara Lees ”Hemmet – förskjutningen, gränsen”. Essän tar avstamp i ytterligare ett författarskap att lägga till listan här ovan – Per Olov Enquists – och rör sig sedan vidare, in i folkhemmet, det ”gigantiska” superhem som vi gemensamt har skapat. Lees text fungerar som en nyckelknippa att ta med till mötet med numrets övriga texter, som läsaren kan välja att försöka låsa upp eller bara ta för vad de först utger sig för att vara; en omläsning av Per Olov Enquists Nedstörtad ängel av Martin Bengtsson, en kulturhistorisk redogörelse för Thorsten Jonssons uppväxtår i 30-talets Umeå, Pär Hanssons vidarediktning av den sensationellt förbigångne Bengt Hanssons eller Ida Sälls svit Vintrar, där att vara barn innebär att vara just i någons händer. Det hela hörs mycket smäktande och svärmiskt, märker jag medan jag skriver, vilket inte är riktigt rättvist mot någon av texterna. Här finns också en trubbighet.

”Det finns en sak som är värre än förtryck, och det är förtryck som inte erkänns”, skriver Mara Lee när hon vill lysa upp folkhemmets mörklagda bakgård. Det tysta exkluderandet politik är knappast främmande för Provins läsare. Inte heller för den samiska befolkningen i Sverige. Suohpanterror, det konstnärskollektiv som bland annat svarar för detta nummers omslag, skildrar detta i bild och har gjort så i flera år. Här ges en berättelse om underkastelse, ofrivillig homogenisering och neutralisering.

Annika Norlin angriper samma problemstruktur, men från ett helt annat håll, när hon introducerar sin karaktär Liina och densammes kamp mot överförmynderi och inskränkthet. Norlins text ”En kväll när vad som helst kan hända”, som illustrerats av Fanny Felicia Svanberg, är också ett fascinerande experiment med vuxenlitteratur i barnboksform.

I övrigt bjuder detta tanketäta nummer essäistisk av Josefin Holmström och verklighetsnära novellistik av Lena M Olofsson, som med det övriga bidragen höjer sidantalet till Provins absoluta bristningsgräns. Vi hoppas att det ska räcka hela vägen fram till vintermånaderna.