Var finns egentligen Norrland? Betyder beteckningen ens något för dem som bor där? Eller är det de mindre geografiska och kulturella gemenskaperna som är väsentliga? Det är något författaren Daniel Åberg diskuterar i sitt bidrag i årets första nummer av Provins. Han gestaltar det paradoxala i att försöka skildra ett Norrland som både finns och inte finns och beskriver hur hans nuvarande bostadsort Vittangi letar sig in i skrivandet, trots att han egentligen vill skildra en annan norrländsk plats, mycket längre söderut.

Provins har allt sedan starten velat tjäna som en plattform för författare och samtal om litteratur i och från norra Sverige. Frågan om vad som kännetecknar norrländsk litteratur har återkommit i nummer efter nummer, men mer sällan har tidskriften diskuterat villkoren för författare verksamma i Norrland.

Under början av 2016 har Norrländska litteratursällskapet och Provins ringt runt till ett antal medlemmar i föreningen. Det har bland annat syftat till att få en bild av hur norrländska skribenter ser på frågor om publicering, ekonomi och nätverk, liksom hur de tänker kring begreppet ”norrländsk litteratur”. I urvalet av informanter har en spridning vad gäller ålder, kön och bostadsort eftersträvats. Här presenterar vi delar av svaren, anonymiserade och hopklippta.

Utifrån temat Att vara skrivande i Norrland har författarna Malin Nord och Elin Olofsson, båda bördiga från Jämtland, fört en brevväxling. Det är ett vindlande samtal om deras respektive romaner och skrivande, liksom om platser som de har lämnat eller återvänt till. I arbetet uppstår frågor om ansvar, både inför den plats de beskriver men också inför litteraturen. Olofsson skriver om att inte väja för det obekväma: ”det är jag skyldig min hembygd, att skriva det som är sant, snarare än det som passar för idylliska vykort och inflyttarkampanjer. Det är jag också skyldig mig själv.”

En författare som var verksam i Norrland, närmare specifikt i Västerbottens fjällvärld, är Linnéa Fjällstedt. Hon föddes 1926 i Stalon, Vilhelmina och skrev om livet för nybyggare och fjällfolk. Fjällstedt dog i somras och i detta nummer skriver poeten Freke Räihä om hennes debutroman från 1975, Hungerpesten. I sin inkännande text korskopplar han egna erfarenheter med en läsning av boken. Hungerpesten bygger på Fjällstedts mormors liv vid förra sekelskiftet: ”Den står än som en motkraft till den manliga berättelsen om nybyggarnas vedermödor; det är en feministisk återgivning av ett skeende under nöd. Nödår, svält, vinter.”

Linnéa Fjällstedt ville skildra kvinnornas historia, eftersom männens redan var berättad. Att kvinnans liv alltid har stått i förhållande till mannens är ett tema som också återkommer i Hanna Wikmans dikter. Hon skriver fram en sorts bilder som ofta lästs som kvinnliga samtidigt som hon ersätter dem med nya bilder. Liksom i Räihäs text flätar Wikman, med ett obevekligt tonfall som inte väjer för smärtan, samman dået och nuet, både i tematik och språk.

Vidare publicerar vi en personlig text av författaren Sakina Ntibanyitesha som handlar om hur hon kom som FN-flykting till Luleå och i samband med att hon lärde sig svenska började skriva om sina erfarenheter. Lusten att berätta är ett arv från hennes mormor och i ett utdrag ur romanen Krig i paradiset från förra året gestaltas en kvinnas erfarenheter som invandrad till Sverige, viljan att lära sig språket och den sexualiserade rasismen hon möter. I Sverige verkar det pågå ett annat slags krig än det hon flytt ifrån.

En vanlig bild av Norrland är att det är vitt, statiskt och att detta stora geografiska område utgörs av en homogen kulturell gemenskap. Detta är missvisande och på en bild av Tomas Håkki Eriksson, numrets konstnär, står texten: ”Ca. 90 % av Sveriges befolkning bor inte i Stockholm”. Den illustreras av en teckning på en grupp namngivna personer: Roger, Svetlana, Alice, Hamid, Pekka. Genom sitt alter ego Håkki, norska för hockeyfrilla, undersöker Eriksson med en stor portion humor glesbygd och identitet i sin konst. Han trycker T-shirts och gör vykort med budskap till försäljning, där pengarna går tillbaka till Ljungaverk där han bor och är verksam.

På ett liknande sätt som Erikssons konst förhåller sig till bygden där han bor skriver översättaren Niclas Hval i en text om översättbarheten i Stina Stoors novellistik att han ofta återkommer till tanken ”att en författare jobbar med att karva ut ett eget språk ur det språk som omger henne”. I författandet skapar vi både en närhet och ett avstånd till platser vi skriver om och platser vi skriver från, eller, med Malin Nords ord: ”Nu, i slutarbetet med manuset, är det som om jag skrivit mig bort från verklighetens Jämtland och skapat en plats som är sann för de karaktärer som befinner sig där. Som om jag upprättat ett avstånd till platsen genom att skriva om den.”

Pernilla Berglund

Helena Fagertun

Innehåll:

• Ledare
• Enkät: Skrivande
• Hanna Wikman Tre dikter
• Freke Räihä om Linnéa Fjällstedts Hungerpesten
• Sakina Ntibanyitesha Från ekvatorn till polcirkeln
• Sakina Ntibanyitesha Utdrag ur Krig i Paradiset
• Enkät: Ekonomi
• Sara Wikman Braxele 05:15
• Gittan Linnarsson Engström Rengärde
• Enkät: Det litterära fältet i norr
• Daniel Åberg Faktiska avstånd och hisnande jämförelser
• Tomas Håkki Eriksson NUMRETS KONSTNÄR The Power of Glesbygd
• Carina Kågström Teckningar
• Malin Nord & Elin Olofsson Brev till Jämtland
• Enkät: Nära sammanhang
• Niclas Hval Om dialekters översättbarhet
• Enkät: Norrländsk litteratur
• Linn Hansén & Johannes Samuelsson Framtidens litterära Västerbotten
• Anna Axfors Same, same, but different
• Medlemsinformation