PROGRAM [FÖR ACÉPHALE]
- Bilda en gemenskap för skapandet av värden, värden för sammanhållning.
- Lyfta förbannelsen, känslan av skuld, som ansätter människorna, som tvingar dem att motvilligt delta i krig och som viger deras liv till ett arbete vars frukter de inte får del av.
- Anta förstörelsens och upplösningens funktion, men som ett fullbordande och inte som en negation av varat.
Ur Essäer 1927–1939, Georges Bataille (Faethon, 2021. Översättning: Gustav Strandberg)
Så lyder de tre första punkterna i Georges Batailles programförklaring gällande det hemliga samfundet Acéphale. Året är 1937 och den franske författaren och filosofen är en yrkesvan antifascist, en litterär uppviglare som kokar av frustration över världens riktning och omgivningens andliga passivitet. Han tycks ha tappat tron på de redan upptrampade stigarna och väljer istället, redan vid tredje punkten i programmet, att söka efter vägar framåt genom det tillsynes motsatta: destruktionen. Batailles idéer är oemotståndligt inspirerande av just den anledningen, att de med en omskakande krängning lyckas ändra kurs på tänkandet när det gängse ter sig hopplöst stagnerat. Behoven av dessa omskakningar tycks aldrig få en chans att svalna och om man mot bättre vetande tar del av nyhetsrapporteringen så är ens längtan efter alternativa riktningar snart outsinlig:
i Sverige får en åtta månader gammal pojke beslut om att ensam utvisas till Iran, i de Förenta staterna eskalerar den federala aggressiviteten och rättsvidrigheten genom att terrorisera den egna befolkningen, i Gaza har Israel återigen ökat takten på mördandet samtidigt som en avtrubbad omvärld sakta avviker med blicken. (Not: vid tidpunkten för skrivandet av ledaren till detta nummer hade USA och Israel ännu inte startat ytterligare ett krig genom bombningarna av Iran den 28 februari 2026.)
Temat för det här numret är ellips, de tre på varandra följande punkterna i litteraturen: »…«. Stilfiguren som betecknar det osagda… eller den avbrutna tanken. Innehållet i numret har inspirerats av ellipsens potential som portal till den andra tanken, brottet i texten som skapas för att kunna sträcka sig till andra möjligheter, tidslinjer och erfarenheter. Ellipsen är ett avslut som utlovar en fortsättning, ett mystiskt övergångsstadium som inte kan ringas in. Ellipsen… är tanken som hejdar sig, tvekar – kanske för att ta sats, eller helt byta fot – och självreflekterar. I den bemärkelsen utgör litteraturen och konsten i sig ett slags ellips i våra liv: ett avbrott i slentrianen, en flykt från det förutbestämda och en glipa genom vilken det ouppnåeliga kan skymtas.
Numrets första text, Mellanrum., av Per Teofilusson angriper ellipsen som ett glapp i tillvaron, berättarjaget befinner sig i sin egen associationsförmågas våld. Intryck och minnesbilder bryter in i jagets perception i en självstörande men förtjusande dans, ett drag som både är kännetecknande för Teofilussons oeuvre och för himmelsk poesi i allmänhet. Det är inte utan nöjdhet som jag slår fast att detta ellips-nummer är särdeles poettungt. Till uttrycken skiftande, till antalet fem: Anna Hallberg delar med sig av fyra dikter ur ett ännu ej publicerat manuskript, Lennart Sjögren samtalar med Per Helge om landsbygdens och tidens verkningar, Hortlaxbördige John Eriksson har i ett slags fuga mediterat över de tre punkternas allestädesnärvaro och Hanna Monola placerar sig själv i sin faders ställe, nyligen anländ till Sverige från Finland, år 1968.
Klockan & repet, en novell av Provinsvännen och akademiledamoten Steve Sem-Sandberg, bär sin koppling till ellipstemat genom den alternativa värld den skriver fram och utspelar sig i. En samtidigt sagolik och jordad verklighet där varje detalj är ödesmättad och besynnerlig. Sem-Sandberg har själv berättat att novellen först kom till honom som en dröm, och det är med en dröms självklara men egendomliga logik som verket bildar en symbolmättad bubbla, eller ellips, i varseblivningen. Något liknande kan sägas om numrets konstnär, Per Elof Nilsson Ricklund, oljemålaren som blandar den samiska kulturen med det klassiska måleriet för att skapa poetiska idévärldar, särskilt lämpade för kontemplation och andra sanningar. Ricklunds ganska storslagna anspråk kontrasteras av en annan konstnär som besjungs i numret. Det är Paulina Sokolow, konstvetare och skribent, som lyfter den oförtjänt perifera Aili Kangas, vars målningar ekar av ellipsens tystnad och stillhet. Hennes motiv lämnar sällan hemmet utan når sin höjd genom att fokusera på det oansenligas skönhet.
»Skönhet i det oansenliga« kan också beskriva det reportage som Ronî Haco gjort på en av Sandvikens stålbearbetningsanläggningar. I det rörande porträttet Pekkas tårar får vi lära känna arbetarens mikro- och makrokosmos, hans inverkan på både samhällelig och fikarumslig nivå. Ellinor Eriksson, doktorand i historia, undersöker också industriernas relation till människor och platser i sin essä. Precis som en mening stannar av med ellipsens punkter… men ändå inte riktigt avslutas… så förblir också spåren från industrierna även efter att dem har avvecklats från ett samhälle. Eriksson begrundar denna industrins halveringstid och hur den påverkar människan och litteraturen. Helena Fagertun har med sin översättning av Joshua Whiteheads Jonny Appleseed skapat en elliptisk portal till ett mycket sällsynt perspektiv. Whitehead är en kanadensisk first nations-författare som, i det utdrag ni presenteras med här, egensinnigt och gränslöst berättar om att vara queer och sexarbetande ursprungsbefolkning. En gränserfarenhet genom vilken vi kan närma oss det gemensamma i att vara människa, något som kan sägas anknyta till docenten Gustav Strandbergs essä om Georges Bataille. Genom gränsöverskridande uttryck i litteraturen, menar Bataille, förklarar Strandberg, kan en reva skapas som får oss att lämna vårt jag … till fördel för ett vi …