Att vara sextiotvå år gammal är i sig att befinna sig i ett mellanrum. För varje år en djupare tacksamhet varje gång kuken inte slaknar så fort man byter ställning. Ödmjukhetens era. Jag visslar idag, som från ingenstans. För fem år sedan kunde jag en novembertisdag klockan 14:02 och tio stadiga minuter framåt för första gången svinga hantlar och böja knän tre gånger tjugofem som när jag var fyrtiosju. Efter det aldrig mer. För åtta år sedan satt jag i min bästa fåtölj och kunde notera att mitt hem blivit som den vackraste saivomuotkasnidade skål av björkvril full av exotiska frukter; min av karesuandomommo vävda trasmatta blev lila vindruvor och färskaste pakistansk mango, mina gardiner med skogsfågelmotiv blev till passionsfrukter och klyftor av klementin. Sömmar av björnbär sydde ihop det hela och jag tänkte hägn, hägn tänkte jag… och mitt i detta hägn jag.

När jag en gång var på ett ungefär trettiotre år och just hade tagit rulltrappan till en vanlig tunnelbaneperrong – jag minns inte vilken dag eller årstid det var, inte heller kommer jag ihåg vart jag kom ifrån och vars jag skulle fara – måste det på något vis ha neurologiskt klickat till i mig, med ett i bakgrunden psykologiskt slags sus. Inne i tunnelbanevagnen vari jag rutinerat knökat till mig en sittplats var det fullt och jag såg precis alla detaljer och hörde precis allt och man skulle kunna tänka sig att det vore värsta helvetiska fasan, men jag njöt. Mitt ansikte log inifrån och ut: ett olivgrönt paraply, två citrongula stövlar, en skär reservoarpenna, en kluckande tunntarm, en inplastad polkagris, köttfärs, rodnad och en kärleksfull suck; en hostande läspning… Ja, jag var förstås kär i en kvinna den tiden, de månaderna, men i alla fall… förr eller senare har jag aldrig varit med om något liknande, med de kvinnor jag haft eller annat.

Jag föddes tidigt sextiotal till en tid av effektivt framåtlutad rhythm & blues och vemodigt leende bossanova, cha cha cha och mambo och i England hade det just börjat hända saker som för första gången i mänsklighetens historia stavas pop. Ur den lilla turkosa transistorn bakom köksgardin, vid pelargon och sankta paula vred mammas av diskvatten kroniskt illande lingonröda fingrar fram Miles Davis stötiga blåbärsblå bebop. Det slags lyxmusik var vid tiden för min födelse redan befäst och parkerad – mer urban musik har aldrig mer spelats in, New York och LA fick sitt ledmotiv för all framtid.

Den modernaste rocken startade med Suicide i slutet av sjuttiotalet och Primal Scream avslutade det hela. Det har nu gått trettio år sedan dess och inget nytt under solen, aldrig. Jag är alltmer avskuren från denna tid, har nästan slutat häpna över att folk – ja, Andersson, Blomqvist, Olsson, inte nödvändigtvis nysvenskar, också medelålders runt fyrtio – inte vet vem Palme, Hasse & Tage och Sune Mangs var, knappt heller hört talas om Svante och Lill. Men såklart är jag så pass sömfritt med att jag aktivt lyssnar på Shitkid och ivrigt bejakar Viagra Boys. Att i välfärdsland västerländskt demokratiskt rösta fram etnofascism är för mig obegripligt och över gränsen bort till konstant sorg, sorg på finskt vis, stumt stirrande in mot hörn. Första gången jag häpnade över en ung som karskt sa att hon var moderat var jag fyrtio år; ty hon hade alla rätt vad gäller varande förankrad vänstermänniska: afrohår, näspiercad, skitschysst och dramapedagog. Vid ungefär samma tid satt jag i ett kafferum på ett äldreboende: där sa en – max tjugosju – rakt ut och enkelt att hon var mot abort. Och hon var en av de bästa uskorna: lyhörd och ömsint visavi Sveriges äldsta medborgare. Jag blev stum, kunde inte annat än gömma mig i kaffekoppen.

Det går inte att någonsin få veta var exakt gränsen mellan begynnande åldrande och sjukdom finns. Därför är det bäst att i denna fas, dessa raska rytande flytande år, undvika doktorn.
Sitter nu i två timmar på arbetsplatsmöte. Ingen förväntar sig längre att jag ska ligga i framkant eller vara den som ivrigast anammar den senaste buketten av företagarmässiga amerikanska begrepp eller lösa digitala problem. Alltid är det någon kollega som hinner före och det passar mig som hand i handske, som amen i flaskan. Jag är ingen smitare, som norrbottning och lantalainen född arbetsduglig, men tågordningen är glasklar: mina livserfarenheter och levnadsberättelser (inte minst mina lappländskt bestänkta här nere i Stockholm) räknas inte och behövs inte och det gör mig inget. Jag kan utan vidare, under pågående möte på betald arbetstid, sjunka undan, sänka ner mig i det slags kristallklara dis som stavas gerotranscendensen:

Det var grått och fuktigt. I luft ett regn som knappt kunde falla. I asfalten speglade sig delar av framrusande bilar: ett koboltblå sken här, en kaskad av smörgult där, orange stänk, prickar av rött. Motorljud närmade sig och hann nästan dö bort innan nästa bil kastade sig fram. Det här var i mars månad och det var en liten dansk stad på Jylland, Kolding. Jag satt på en bodega och tänkte att jag skulle dricka mig i rätt känsloläge: jag tittade ut mot fasaden på andra sidan gatan och hon jag fixerat mig vid. Hon som hela min existens, från diffust allmän – brutalt eksemsårig, kliande klösande – längtan, hade materialiserat till att finskuret komma att bli till det som allting handlade om, hade antingen lagt sig eller ville inget hellre än befinna sig i tyst mörker eller hade inte kommit hem än eller undvek aktivt precis mig. Jag öppnade efter tre eller fyra flaskor gamlecarlsberg och kanske en eller två sexor ålborg akvavit hennes port, tog trapporna till andra våningen i långa kliv och knackade med bägge händernas alla fingrar samtidigt på dörren och på den skrällande ringklockan. Hon öppnade och såg trött och avog ut och bjöd mig tveksamt in. Vi lyssnade snart på Joni Mitchell i kuddhörnan och jag kunde inte lita på mig själv, visste inte när eller hur jag skulle börja ta initiativ så jag förde för säkerhets skull mina händer alltför tidigt upp mot framsidan av hennes bh-kanter. Hon var stilla och kallfuktig och mina händer blev kalla eller var kalla från början. Jag hann förstå att hennes bröst var stora och tunga, en mammas mjölkbröst på en så ung liten tjej. Jag tog mig samman och lämnade hennes lägenhet. Gick och gick bestämt på måfå rakt fram tills jag tvingades svänga för att gatan tog slut i den där särskilda slags ensamheten som det gröpts tusen och åter tusen countrysånger ur. Till saken hör att vi hade suttit samman i ett biomörker en gång och hon hade vid ett tillfälle på allmän plats, på en krog med trängsel gråtit vid mig, för mig, vi var nog båda rätt fulla, åtminstone jag hade druckit en del, ett tag, tålde öl bra. Jag vet inte hur många veckor som förflutit tills jag sökte upp henne, jag minns inte om jag väntade alltför många dagar, jag kan för mitt liv inte komma ihåg om vi hade bestämt att jag skulle komma just den dagen, minns möjligen vagt att vi talat med varandra på telefon, att hennes röst lät ungefär som nattgammal is, men det kan jag blanda ihop med någon annan eller så skriver jag så bara för att det låter fräckt. Efteråt klev jag på tåget, åkte så långt norrut jag kunde, tog nattfärjan, söp, satt som en grynig säck.

När jag fäster blicken och mer precist börjar höra vad kollegorna diskuterar ringer någons larm och det har blivit dags för bensträckare. Jag ställer mig upp. Sträcker på armarna, knäar lite i smyg, går iväg och pissar. Tänker: ett bra möte, så här långt.

*

---