Vi barn på förskolans bakgård stod i ring
när Anton tog den fetaste daggmasken från komposten,
högg den i tu med en spade och svalde båda delarna.
Han sa: de hittar varandra i magen.
Sedan en segergest mot himlen.

Säg en plats jag besökt och jag minns varelserna som skrämt mig.
Grekland? Kackerlackorna.
Frankrike? Vägglössen.
Senegal? Getingarna.
Spanien? Silverfiskarna.
Västkusten? Mördarsniglarna.
Blekinge? Spindlarna.
Stockholms skärgård? Fästingarna.
Östersund? Bromsarna.
Vilhelmina? Bromsarna.
Jorm? Bromsarna.

Enbart på vintern når jag vilopuls.
Varje sommardag är en risk,
och om hösten när insekterna letar sig in
sover jag med täcket över munnen.
En vän till mig vaknade en natt och mådde illa,
sprang till toa och spydde.
Upp kom en levande tvestjärt.
I morsdagspresent får jag en spindelskrämma av min man.
Jag är också rädd för spindlar, säger min son.
Nej var inte det, säger jag i falsett.
Tvingar sen mig själv att titta på gråsuggorna och myrorna han vill visa.
Är du rädd, frågar han.
Inte alls, ljuger jag.
Han kommer med masken i en hink,
jag kan hallucinera för den ser ådrig och pulserande ut nere på botten.
Ta upp den, säger han, om du inte är rädd.
Jag får en bild av sörplandet,
hur Anton blev ett med naturen.

Mitt barn ser vad jag tänker göra,
skriker rätt ut,
ropar att masken inte bodde där,
hur ska den hitta sin familj igen?

De hittar varandra i jorden igen,
säger jag och vänder ut masken i rabatten.

---