Brev till en hembygd

*

Jag tar ut passet ur min väska och ställer mig i kön. Iranska medborgare får passera snabbare genom en annan utgång och kvinnan som jag talat med under hela flygresan tittar förvånat på mig när hon går förbi. Varför ställer jag mig i en annan kö än henne, ser hon ut att undra. Sedan försvinner även hon snabbt iväg. En brittisk kille, en äldre fransman och jag är de enda som står kvar. Det är snart min tur. Jag andas djupt, och sedan hör jag:

”Take off your mask please.” 

Jag gör exakt som han säger. 

På passet står allt på franska, mitt namn, mitt efternamn och min födelsedag. Men jag bestämmer mig för att visa något annat.

”Godafton, herrn” säger jag på persiska.

Han reagerar som jag trodde, förvånad och chockad. Så dyker plötslig någonting upp i mitt huvud, en flashback, en historia börjar spelas för mina ögon, medan den iranska gränspolisen granskar mitt visum.

 

Jag minns alla de kalla morgnar vintern 2016 då vi var tvungna att vakna klockan 05.30 på morgonen och springa till bussar och tåg för att hinna med svensklektionerna. Jag minns alla nätter och dagar under hat och hot, under stress och press, under rädsla och kyla, då vi lärde oss att skriva brev och läsa tidningar, lärde oss om de politiska blocken, om höger och vänster och Gustav Vasa och Kristian Tyrann och socialism och solidaritet så klart.

För många år sedan föddes jag någonstans i Iran. Jag gick i skolan, växte upp och läste persisk poesi. Jag minns det som att jag kände mig som världens gladaste pojke. Jag såg mig alltid omkring och tänkte att här hör jag hemma, här ska jag stanna, här ska jag bygga ett hus, här ska jag bli äldre. Men det var min uppfattning av vart jag var. Samhället hade en annan syn på mig. 

Jag hade samma tankar senare i Sverige, jag kände likadant där. Jag började skriva på svenska och följde allt som luktade svenskt. Men för andra gången i livet hade jag gjort samma misstag. Jag räknade det som hemma, som att jag hörde till, som att jag var välkommen. Men återigen var det bara mina tankar och uppfattningar. Andra hade bestämt något annat.

Numera frågar fransmännen mig: ”Comment pouvez-vous parler si bien le suédois?” Hur kommer det sig att du talar så bra svenska? 

Jag vill inte berätta. Jag hatar att berätta. För att slippa säga sanningen drar jag ett skämt:

”Afghanistan har varit en koloni till Sverige, därför talar vi språket.”

 

Den iranska gränspolisen kollar på mig en gång till. Sedan tittar han på nytt ner på sin skärm, och jag drunknar återigen i tankar …

 

Jag var ett litet barn. Jag satt på den fina gamla persiska mattan som var färgad av röda och svarta blommor. Jag lekte med leksaker, uppslukad av drömmar och fantasier. Då hörde jag något som skulle förändra mitt liv:

”Afghanistan.”

Det okända namnet, den obeskrivliga platsen. Det lät som något mycket avlägset. Förmodligen hade jag hört det förut, men det var första gången jag ville höra mer, veta mer. 

Afghanistan, vad är det? Varför finns det en koppling mellan mig och det namnet?

Pappa pratade i telefon och personen i andra änden berättade om något fruktansvärt som nyligen hänt där. Jag såg min pappas ansikte förändras, såg något dö i hans ögon.

Där och då insåg jag att mitt liv för alltid skulle vara sammanblandat med det namnet.

Afghanistan.

17 år senare är jag samma pojke som fortfarande håller på att leka. Då var det leksaker, nu är det böcker och kameror. Men varenda gång jag hör någon nyhet från Afghanistan vrider jag på huvudet och föreställer mig pappas ansikte.

”Något fruktansvärt har hänt.”

 

”Ha en bra resa” säger polisen och ger mig mitt pass. 

Jag tackar, tar min väska och hittar en taxi som kan köra mig hem. Till vad jag kallar hem. Fast enligt passet och resehandlingarna är jag bara en turist. Jag hör hemma här, samtidigt som jag inte gör det.

 

Vågorna slår en efter en och träffar båten. Det är obehagligt när den skakar till, och några tjejer skriker efter varje våg som slår emot oss. 

”Lämnad vind för våg” är den enda meningen som dyker upp i mitt huvud när jag ser hur smugglaren försvinner efter några sekunder. Vi ska alltså försöka klara av det här själva.

”Många båtar har sjunkit i det här havet på sista tiden” hör jag någon av de andra säga. 

När det är som stökigast blir jag bara tyst och lugn. Jag kastar en blick mot den turkiska stranden som blir mindre och mindre och försvinner iväg med vågorna. Jag tittar på det oändliga havet och tänker på att jag inte kan simma. 

Det finns stunder då avståndet mellan döden och livet är så litet att du inte kan göra något annat än att titta på och se vad som sker. Att lämna dig själv vind för våg.

 

Jag hör mammas och pappas röster från vardagsrummet: 

Hur är det möjligt, hur kan man slå sitt eget folk på gatorna?”

”Vi borde vara försiktiga när vi är ute.”

Det är en vecka efter mordet på Mahsa Amini, den kurdisk-iranska tjejen som blev gripen av moralpolisen i Teheran för att hon inte hade respekterat lagen om att bära slöja. Den unga tjejen som snabbt blev en symbol för Irans ungdomar. Ända sedan dess har de demonstrerat och visat sin upprördhet. 

Det går ett rykte att det ska ske en stor demonstration klockan 18. Polisbilar är också på väg, man kan se dem överallt i staden, samtidigt som folk, särskilt tonåringar, ger sig ut på gatorna. På väg till Liberty. Min lillebror som är född i Iran precis som jag och nyss har fyllt 15 år försvinner hemifrån samma kväll.

Jag ringer honom. Han säger att han är med sina vänner. Men vart? På gatan mitt i demonstrationen, säger han. Jag ber honom att vara försiktig och komma hem. Alla är oroliga. Även jag. Sista gången något liknande hände var för tre år sen. Den gången stängde den iranska regimen också ned internet. Den gången dödades flera hundra demonstranter under en vecka.

Jag oroar mig för min bror och alla andra som är på väg till Liberty. Min lillebror är också afghan på papperet, precis som jag, men han skriker i demonstrationståget ihop med sina iranska vänner. 

En gång sade han till mig: ”Vi har ingen framtid i det här landet. Men jag önskar att det inte var så.”

Jag känner mig så svag när jag tänker på den nya generationen, på deras åsikter, deras längtan, deras starka vilja. Jag känner samma lukt som dem, och önskar att jag var lika stark, men jag är en turist i det här landet, där jag en gång föddes.

Jag kollar ut genom fönstret och ber till himlen att de ska komma hem oskadda, men jag ser ingen rädsla i deras ögon. De flesta jag ser är knappt 20 år. Den unga generationen tänker inte så som mullorna vill att de ska tänka. De tänker på demokrati, fred, frihet och kvinnors rättigheter. 

Jag kollar ut genom fönstret och ser inte en demonstration. Jag ser en revolution.

 

Paris, november 2019.

Innan jag går in hoppas jag att det ska finnas ett fönster i rummet, för att få mer ljus. Jag är nervös. Hela kroppen skakar. Jag går direkt till toan, tvättar händerna och ansiktet med kallt vatten, tittar på mig själv. Spegeln är suddig. Jag tar en selfie och lägger upp fotot på Instagram. Under bilden skriver jag: suddig spegel, suddigt liv, oklart oklart oklart. 

Jag tar min väska och sätter mig i väntrummet. Intervjun skulle ha börjat för 20 minuter sedan. Jag blir mer och mer stressad. Börjar tveka, har jag gjort något fel, tagit fel på dag, fel tid? Tankarna snurrar i huvudet. Jag håller på att explodera.

Till sist kommer en handläggare och som vanligt uttalas mitt namn fel. Jag tar mina grejer och följer med henne, medan jag än en gång drunknar i det förflutna, för några sekunder bara, och minns hur mycket jag försökte lära folk i Sverige att uttala mitt namn rätt. Tydligen får jag samma problem här igen, men jag vill inte längre förklara. Jag är trött.

Handläggaren pratar så fort så att jag knappt hinner förstå ett enda ord. Men bakom henne finns ett fönster. Perfekt, det var allt jag önskade. Det sitter en annan tjej därinne också, som tolkar franskan till dari. Hon är snäll. Här är vi bara tre, till skillnad från i Sverige där min gode man och min oartiga advokat också alltid var med. Handläggaren uttalar mitt namn med bestämd röst och hotar mig, säger att ifall jag ljuger om något så bryter jag mot lagen. Jag accepterar. Men frågorna är enkla, inte så krångliga som jag hade fått höra att de skulle vara. Och stressen ger vika efter ett tag. Jag lutar mig bakåt på stolen. Tittar rakt på henne.

”Berätta om dig själv, om din identitet”, ber hon mig.

Frågan får mig att tänka till. Jag tänker på mitt afghanska ID-kort där det står att jag är född i Helmand, men jag minns knappt något därifrån. Min familj flydde till Iran när jag bara var några månader gammal. Hela min barndom är fylld av minnen från Iran. Till slut svarar jag.

Jag säger som det är, att jag är en afghan från Iran. Jag berättar att vi härstammar från Irak och att jag tillhör en folkgrupp som heter seyed, att vi är araber och shiamuslimer och att talibanerna tycker att vi alla borde avrättas, fast vi inte har begått något brott, bara för att vi tror på vår religion. 

Intervjun tar slut. De visar mig utgången, jag hittar ett kafé, köper en kaffe, sätter mig vid ett bord, röker en cigg och tänker på allt som hände nyss. Jag mår illa. 

Dagarna går, och månaderna. Det blir ett nytt år. Jag börjar lära känna kulturen och befolkningen. Bestämmer mig för att spendera mer tid med mina franska vänner och försöka lära mig av deras brytning, precis som jag gjorde när jag bodde i Uppsala, där jag alltid försökte tala med den rikssvenska brytning som talas av uppsalabor. Jag tillbringar mer tid ute, vill inte vara hemma hela tiden. Här finns livet på gatan. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet, du ser alltid öppna barer och restauranger, du ser människor, du ser livet. Till skillnad från i Uppsala, den lugna staden som somnar efter klockan 18. Jag börjar återigen skriva ned varje ord jag lär mig för att kunna memorera dem. Tio gånger varje ord. Jag sitter i bibblan, pluggar engelska, matte och franska. Jag blir förbannad på alla krångliga grammatikregler som finns i franskan. 

”Ohhhh Gud, vem kom på alla dessa regler!” 

Det plingar till av ett meddelande i mobilen. OFPRA meddelar att de har fattat ett slutgiltigt beslut om min ansökan. Men bara att, inte vad. Beslutet kommer först inom några dagar. Långsamma dagar. Panikslagna dagar. Tills min mobil ringer.

”Félicitation, vous avez obtenu une protection” hör jag socialassistenten säga. 

Jag tackar honom för meddelandet och stänger av mobilen.

Nu vill jag sova utan att tänka på något, för första gången på många år.

 

Det har gått 20 minuter sedan jag satte mig i baksätet av pappas bil. Vi åker mot flygplatsen. Jag, mamma och pappa. Jag har varit borta så länge. Jag kom hem igen och nu är det dags för det andra avskedet. Om några timmar ska jag åka tillbaka till Frankrike, till Paris. Mamma är mindre orolig nu. Pappa är glad att jag äntligen kom hem. Jag är ledsen att jag måste åka tillbaka. 

Det är svårt att vara på flykt. Att vara född på flykt är ännu värre. Resan tar aldrig slut, mardrömmen, den oändliga natten.

Jag kollar ut genom fönstret. Jag är en resenär, en person som letar efter hem. Jag vet inte vart jag är på väg. En dag var jag i Mellanöstern, nu är jag den afghanska svensktalande i Paris.

Var kommer jag att vara imorgon?

 


Alireza Naghavi

är född i Helmand, Afghanistan, men uppvuxen i Iran. Sedan 2019 bosatt i Paris, där han studerar vid den prestigefyllda filmskolan Kourtrajmé. Naghavi bodde i Sverige mellan 2015–2019, där han läste naturvetenskaplig linje på gymnasiet samt engagerade sig inom teater och film. Han har varit medförfattare och skådespelare i pjäser som Långt härifrån (2017), Ensam bland andra (2017) och Viktigt (2018) på Uppsala stadsteater, och är sedan 2019 aktiv i filmkollektivet Noncitizen. Hans verk har visats på bl.a. Filmfestivalen i Cannes, Mångkulturellt Centrum i Fittja och galleriet KCB i Belgrad. För närvarande arbetar han med sin första långfilm, Murar.