Jag ska skriva om ett ord som inte går att översätta. Samebyn. Det finns inte på samiska. Vi har det inte i vårt språk. Men eftersom Sápmi är anpassningskonstnärernas rike, har vi ändå försökt att göra det till vårt.

Vad är egentligen en sameby? Turister som kommer till Sápmi tror att det är vad det låter som – en samisk by, eller en slags by med enbart samer. Ordet inleder med att leda fel.

Som ett mantra upprepar vi att nej, den heter bara så. En sameby är egentligen ett stort område och en slags renskötselorganisation. Det är en by som inte är en by, döpt in i förvirring. Folk i samebyarna säger själva ofta bara byn. Det är enklare så.

Jag tänker på Djungelboken och när Mowgli ska föras till människobyn. Det är en plats där han förväntas höra hemma. Men byn har också ett namn som skvallrar om hur främmande den är allt annat i djungeln. Människobyn är liksom samebyn döpt av någon med distans till den, en ordkusin, ett ekande utifrånperspektiv. Samerna själva behöver ju inte påpeka att samebyn är för samer.

På nordsamiska kallas samebyn čearru. Det är egentligen namnet på vida lågfjäll. Den fick ett namn från något man känner  – marken, något verkligt som går att ta på. På sydsamiska säger man sïjte. Det är ett ord som finns på alla samiska språk. Det klingar mjukt. Det betyder hem, sammanslutning eller samisk bygd. Sïjte är egentligen den gamla organisationen som Sápmi själv skapade. I statens behov av att organisera upp allt blir sïjten lappskatteland, sedan lappbyn vilken idag blivit samebyn.

Den förvandlar sig. Görs om. Glider ur händerna.

Malin Brännström är forskare på Umeå universitet och Silvermuseet. Samebyn ger styrka, säger hon. Stolthet. Men den tvingar också bort människor från egna tankemönster.

– Samebyn bygger på en ganska svensk föreställning om hur saker måste arrangeras för att det ska fungera.

Det måste finnas ett visst antal renar, en styrelse och tydliga gränser.

– Jag skulle nog vilja säga att det ibland känns som Europas koloniala gränsdragning i Afrika. I en svensk kontext har man behov av att dra skarpa linjer på en karta och bestämma att på den här sidan linjen är den och på den andra sidan linjen är någon annan. Medan renskötseln i sin natur är otroligt flexibel och beroende av väder, vind, vem som kommer ner på vinterbete och vem som inte gör det.

Malin Brännström menar att samebyn lagt sig till med olika ansikten för att hantera sin koloniala konstruktion och påtvingade gemenskap, gränser som djuren inte följer. Ett ansikte vänds utåt, som mot länsstyrelsen. Det andra är det oskrivna, tysta, genom generationer ärvda. Reglerna om hur landet ska användas och hur man kommer överens.

Malin Brännström drömmer om att Sápmi ritar om samebyn efter egna mönster.

– Samebyn har hittills ägnat mycket tid åt att anpassa sig, men jag tror att vi står inför en brytpunkt.

Är det det här som utmärker den samiska byn? Det är människan som anpassar sin by efter djuren och marken, det är inte marken som ska anpassas till byn. Gränser måste ständigt omförhandlas. Det är som uttrycket biekka oapmi. Vindens egendom. De gamla säger så om renen. Den är vindens egendom. Allt kan förvaltas, men inte ägas. Är samebyn egentligen också biekka oapmi? Gränser måste kunna flyttas och system förändras när vinden så kräver.

Författaren Anne Wuolab kallar samebyn en omöjlighet:

– Dels är samebyn en juridisk konstruktion, skapad av Myndighetssverige. Dels signalerar samebyn en uppfattning om att det är en fysisk samisk plats. Och dels förhåller även vi samer oss själva till samebyn och säger att vi kommer från den.

För vad gör vi inte för vår by? Samebyn. Många lägger ner själ och gratis arbete. Tar bara deltidsjobb för att ha tid över för samebyn. Står på barrikaderna så länge de orkar. Unga samer säger ibland sin samebys namn direkt efter sitt eget namn. Samebyn speglar deras kärlek till sitt land. Den bygger upp en identitet och ger styrka att få vara same.

Samtidigt är samebyn en by som nästan ingen får tillhöra. Den splittrar Sápmi i tusentals strider. Samebyn stänger ute så många som hör till landet. Man får bara vara med om man lever på ett visst sätt. Det hade inte varit diskriminerande om alla som levt av marken fortfarande flyttade med renar. Men det är ju långt ifrån så. Majoriteten av samer står utanför.

Samebyn föder bitterhet. De som tillhör gemenskapen klamrar sig fast vid den som om deras identitet skulle falla sönder utan den. En del söker renmärke, inte för att man kan märka sin egen ren, utan för att få plats. För att få vara på sitt gamla land. Samebyn är byn av längtan.

Åsa Nordin Jonsson är forskare och har skrivit mycket om renskötseln.

– Jag tycker att det läggs för stor tyngdpunkt på det här med sameby. Vi lägger för stor vikt vid samebyn som etnicitetsmarkör. Samebyn har blivit som en symbol för samiskhet. Man glömmer bort vad den är till för, att det är en enhet som ska reglera renskötseln.

Vad gör det med en att stå utanför?

– Jag tror det kan skapa osäkerhet. Det kan jag se på ganska nära håll. Att stå utanför kan vara jättejobbigt och det är inte alltid som vi som sitter i samebyarna förstår det.

Kan man också förlora relationen till marken, landet och platsen? 

– Det tror jag. Om du aldrig får vara på din plats. Eller: när du kommer dit gör du det delvis som främling.

Också Åsa Nordin Jonsson ser samebyn som ett kolonialt arv.

– Samebyn är ett väldigt bra uttryck för en kolonial struktur som vi har gjort till vår egen och lagt väldigt mycket värde i. Vi släpper den inte … Vi har gjort samebyn viktig för vår identitet och etnicitet utan att tänka oss för.

Läraren, översättaren och författaren Johan Sandberg McGuinne säger nästan samma sak.

– Vad är ens en sameby – annat än ett kolonialt verktyg som vi idag måste förhålla oss till? Sápmis konflikter är rotade i hundraåriga lagar om samiskhet, samebyar och rennäring.

Ändå finns samebyarna i jojken. När jag skummar igenom Maj-Lis Skaltjes fantastiska bok Luondu juoiggaha finns samebyn i jojkpoesin.

 

Čovčču

Dat dat lea juo Sárevuomi áhčči 

 

Jiekŋáffu

Durbbona bálgovárri

 

Men kanske är det ändå platserna som man jojkar, för det är ju de som gett namn åt det som sedan blev samebyn? Vi har så vant oss vid samebyn att vi nästan har glömt hur äldre samer beskriver sitt hem.

Författaren Johan Turi skriver i Muitalus sámiid birra att samerna alltid har bott här, Sámi eatnamis – i Sameland. Han skriver om hem men benämner det fjällen, havet och skogen. För 100 år sedan när Johan Turi skrev ”Sápmi” var samebyn inte mer än ett namn på ett papper.

Turis senare författarkollega Paulus Utsi skriver mest om hemlöshet. Tvångsförflyttningarna skapade ett folk utan tillhörighet till någon sameby alls. När de äntligen byggt sig ett hem hamnade det under vatten på grund av vattenkraftsutbyggnaden. Hemlösheten jagade. De hade kommit till klipporna och stenarnas land. ”Nya främmande boplats” skriver Paulus Utsi. ”Vinden för bort det samiska spåret.” För honom är inte heller samebyn ett hem, men kåtan är det. Innanför tröskeln till kåtan tar värmen alltid emot en.

Jag läser också yngre författare som Juvvá Pittja, men han skriver inte heller särskilt mycket om sin sameby. Juvvá Pittja förhåller sig till landet och frustrationen över att inte kunna skydda det. Maktlösheten. En skogsägare kan skydda sin skog. Den som har ett hus installerar larm. Samebyn är utsatt, hemmet vi inte kan värna.

 

Du tog våra marker

utan att fråga, och

anser dig som ägare

 

De yngre ska förvalta marken, säger de äldre, men om man inte kan? ”Bearaš lea min áidna albma dorvu” skriver Juvvá Pittja. Samebyn skyddar en inte från något, familjen är det enda skyddsnätet vi har.

För mig är samebyn inte heller något skyddsnät. Min egen sameby är egentligen flera. Vi säger alla att vi tillhör Sirges, men hör vi egentligen samman? Det är så mycket bråk, säger min vän som arbetar med renar i grannsamebyn. Fast kanske kunde bråken ha varit ännu fler. Ihoptvingade i ett kollektiv där man ska leva, tjäna pengar, utan makt. Ett kooperativ du inte har valt. Vem skulle inte slåss?

Men samebyn är också behållaren av allt det vi ständigt förlorar. Den bär samiska lagar skrivna i luften. Etik som sakta tynar bort. Kunskapen vi tappar. Kreativitet som spränger luften. Samebyn omfamnar språket inuti fjällen och skyddar det varmt mot det starkare svenskspråket. Vad skulle vi ha haft kvar av våra språk om samebyarna inte skyddat dem? Skulle de alla ha stått på FN:s lista över utdöda språk?

Efter Girjasdomen blev det tydliga också så uppenbart. Samebyn står ensam, tar emot och parerar hatet. Det är människor med medlemskap i den samiska byn som nättrollas. Mordhotas. Samebyn bär rasismen mot samer på sina axlar. Är det konstigt att den också går på knäna?

Skulle Sápmi någonsin ha hittat på samebyn? Troligtvis inte. Samebyn är ett kontrakt vi innerst inne inte förstår. Som reservaten i Kanada och USA, något vi aldrig bad om. Men när det är det enda man har att välja på, då klamrar man sig fast. Denna juridiska person som sårar Sápmi och laddas med våra drömmar. Är det Sveriges mest hjärtlösa by? De jag frågar verkar vara överens om att det är tid nu för att skapa något som helar, en slags sameby som för oss samman och inte inte inte inte inte delar.

 

ELIN ANNA LABBA

Journalist och författare till Herrarna satte oss hit, utgiven på Norstedts 2020. Född och uppvuxen i Giron och bor nu i Jåhkåmåhkke. Medlem i Sirges sameby.