trådar, trådar, trådar
jag drar i alla ändar
försöker finna substans
och väva bilder
i handflatorna finns linjer jag inte kan tyda
—
en flicka vill fläta fingrarna i den stora mannens händer
som den döda korgbinderskan, fläta samman och förena
vi hör ihop
så fort hon närmar sig rycker han undan
där fanns ingen kärlek att hämta
flickan blir en kvinna som minns sin farmors kärlek
en lägenhetsfest kröp hon över golvet till den åldrade kvinnans stol och placerade sitt huvud i hennes knä
och trots att flickan inte var flicka längre blev hon liten när farmor klappade hennes kinder
åh att få vara i ett tryggt handlag
med farmors hand på ena kinden, över håret
den andra kinden mot kjoltyget
flickan söker djupare
vad är lite skit under naglarna när man gräver efter guld
söker sig fördärvad och krokig efter svar på frågor hon inte ens ställt
farmor skalar potatis
flickan leker med bunkar och vass
farmor matar änderna
farmor visslar på bofinken och han kommer
äter ur hennes hand
flickan rensar ogräs, får en femkrona för besväret
farfar täljer en sälgpipa
och flickan tar allt för givet
algblomningen, lövens susande, penséer och rondellpetunior
en farmor och en farfar
stuvade makaroner och falukorv
allt är lika självklart som årstiderna,
solens upp- och nedgång,
att sjön ska skölja varje vår
och bryggan som isen tog
den ska hon minnas
nu när hon äntligen skriver
—
det är mycket folk i rörelse nu på dagarna
våren har väckt något, gatan utanför spar-arne kryllar av folk
vi ska sätta fjädrar i riset och farmor sötar makaronerna
trugar och brer ett extra tjockt lager smör på hårdbröt
önskar inget mer än att mina händer ska låta som hennes
jag vill att mina händer ska bära det hon burit
vem klappade om johan fredrik såsom farmor klappade om mig
var kom farmors händer ifrån
johan fredriks syster, min farmors mormor, ska ha varit en hård kvinna
strök hon sina barn över deras lusiga huvuden eller fanns bara kärvhet kvar i hennes händer
hon som gång på gång förlorade allt
vad händer med en människa som är chanslös redan när hon föds
bara genom att finnas till var hon ett problem och sedan levde hon som ett spöke i 30 år
oliver försökte med frusna händer linda halsduken runt barfotafötterna, det var 30 grader kallt och full vinter
när han hittades 2 månader senare hade han ett leende på läpparna –
så var kanske döden mild och god och efterlängtad för en genetiskt undermålig man
som fått slita hårt och ont för allt men som ändå inte vunnit något
och juliana som gick omkring i jordkulan höggravid, med en son som inte skulle få leva, tvångsintogs på fattiggården
där växte linnéa upp bland sjuka och döda, hon som skulle föda mänsklighetens godaste varelse
minst en av hennes bröder blev ett jävla svin och en annan skulle både slåss med kniv och skjuta ihjäl styvfadern
av våda, fastställdes det
en gammal browning var visst lite glapp och oberäknelig i ett fyllos händer
”nu dör jag” sa vilhelm och det blev det sista han sa
han som blev skjuten i halsen och kvävdes av sitt eget blod
4 år senare föddes en flicka i september
det är 96 år sedan nu och en undrar vad som blev kvar av allt det där
farmors mjuka snälla händer
däremellan händer som klöst, rivit och slagit
—
en kvinna med hår som guld i solen
kupar sina händer och lägger dem runt en flickas kinder
kvinnan klappar och smeker
hennes fingerringar gör pinglande ljud
så uppfylld av kärlek att hon inte kan låta bli att nypa till, kanske lite för hårt
flickan gör en grimas men försöker le
för genom smärtan känner hon lena fingertoppar mot huden och där strålar kärleken fram med sån kraft att den på en hundradels sekund skalat av all otrygghet och lämnat rå, rå renhet
som en pånyttfödelse genom varje smekning
här ska du vara, här ska du vara trygg
—
en pojke brottas ned mot golvet
en pojke låses in i mörker
ilska och rädsla är hans enda sällskap
men han växer upp och slår tillbaka
en pojke blir en man med starka arbetarhänder och varmtorra handflator
han har så många känslor, men inget språk för att tala om dem
när ilskan blixtrar till går det så snabbt att ingen hinner förbereda försvar
han hugger tag i närmsta treåring
med stadig hand greppar han hennes hår, lyfter henne från marken och skakar henne
hon kan gå men får lära sig krypa igen
—
johan fredrik hade svåra ventrikelbesvär
det hade han haft hela livet
han var så rastlös och omedgörlig
det medfödda behovet av kringflackande
det sa iallafall dom som bestämt visste något
hans händer sökte sig till närmsta tillhygge när något gick honom emot
fötterna sprang av sig själva, bort längs landsvägarna
han som aldrig varit bofast hade det i blodet
det häftigt rusande blodet
de springande fötterna
han blev skickad till uppfostringsanstalt
där skulle händerna sättas i arbete
han skulle bli samhällsnyttig, ofarlig
och trotsen skulle agas ur honom
säkert försökte han rymma flera gånger
inte på grund av isolering, spöstraff, misshandel och vanvård
nej för att blodet sa så
det vilt rusande,
som en otämjd fors,
sa åt honom att springa
det låg inkodat i hans dna;
att ständigt vara i rörelse
han var opålitlig av naturen
det var inte hans fel
men vem skulle se med milda ögon på en
vanartig tattargosse
vem skulle ta honom i famnen och trösta honom
när känslorna blev för stora
att aldrig fått lära sig annat än att bära kniven i ett stadigt grepp
bar han minnet av sin mors kallnade händer resten av sitt liv
var skulle sorgen stoppas undan
någon skrev
“strax är kniven där
kniven som en fisk i deras uppsjudande mörka vatten”
som en extra lem, eller en förlängning av armen
ett extra långfinger mot världen
”det är mänskligt att fela, doktorn är inte felfri han heller”
sa mannen som använt sina händer till att bruka våld på en sköterska
han berättade varför utan att någon frågat
men ursäkten skulle väl aldrig godtas
han, den eländige fattige, ville dela med sig av sin
dagliga brödranson till en medpatient
sköterskan nekade honom detta
då blev han vred och slog
en medfödd impuls
en konsekvens av generna som utdömts som undermåliga
en människa som tuktats med kroppsaga ska naturligtvis förstå
att all form av våld är förkastligt
för det är skillnad på slag och slag
och det är skillnad på händerna som slår
men framförallt är det skillnad på människorna vilka händerna tillhör
är du född på landsvägen är våldet ett resultat av en genetisk defekt
—
buss 241 14:10
det sker ingenting i mitt liv
inte längre
jag lever i det förgångna
jag lever i det som ännu inte hänt
jag tänker på det som varit innan mig
hur jag blev den jag blev
vilka händer som formade mig ur ett blekt och obesudlat kött
jag skrek inte så mycket som barn men när jag gjorde det så slogs man om vem som skulle hålla mig
mitt första minne är hur min kind vilar mot en bröstkorg
mitt nästa minne är sendrag i fötterna
—
utan att tänka nöp farfar av ljusens lågor inför mina glittrande ögon
och med skräck i blicken sa han
SÅ FÅR DU ALDRIG GÖRA, HÖR DU DET?
men så hade det ju ändå hunnit planteras i mig
”jag ska härda mina fingertoppar så att jag också kan nypa ihjäl lågorna”
när farfar fyllde 80 satt jag på golvet nedanför honom i rökrummet
och han grät
han älskade mig så mycket
—
ska vi prata om arv och miljö
vem som slog första slaget
hur djupt ned i marken
slagen aldrig slutar gro
alla dessa linjer
långt bak i tiden
de grenar ut sig
och slagen gror och gror
djupt ned i marken
gror slagen
(i arvsanlagen)
och vi vattnar
—
jag vet inte när jag upphörde vara någon för honom att älska
jag var ett nyhetens behag men jag minns inte hur länge
och jag vet ju inte hur det gick till när han skulle formas men jag kan väl ana
men jag har också känt de där händerna
kan de verkligen ha bytt skepnad så radikalt på 40 år?
ja inte vet jag
hur långt ut i lemmarna når genetiken
—
när han ger henne något blir hon lyrisk och suktar efter mer
ett hopp om ömhet vaknar som ett tomtebloss
det sprakar och glittrar, men allt är en illusion
och han blir arg och skäller
“ger jag dig lillfingret tar du hela handen”
och flickan krymper igen
kryper försiktigt med rullgrus mot knäskålarna
skurar golvlisterna som hon blivit tillsagd
—
försöker nysta upp det enda som blev kvar
jag.
är det mitt ensamma försök att äntligen känna kontroll
med ömma händer tar jag ett sjukt och nervöst grepp om makten
allt är vatten under broarna
allt är blod i mina ådror

---