I den delade mappen Familjens bilder 2010 på Google Drive finns en closeup föreställande en pojke på en stenig strand. Han är iklädd en poolblå fotbollströja och i bakgrunden skymtas smutsiga parasoll, tomma solstolar i plast. Pojkens ansikte är bestämt pre-pubertalt: huden är fortfarande ett barns, obruten. Även hans uppsyn hör barndomen till. Huvudet är på sned och han sträcker ut tungan mot personen bakom kameran, en förälder eller ett syskon, motvilligt poserande. Jag var tolv, snart tretton, när bilden togs. Vi besökte den grekiska ön Samos under lågsäsong, september, samma höst som jag började högstadiet. Det blåste oavbrutet och vi var ensamma på hotellet. Resan var en frizon, tänker jag nu: den lekfullhet som pojken på bilden ger uttryck för skulle snart skrämmas ur honom. Rösten skulle spricka, acnen spira, självhatet växa.
Under sommaren hade Robyn släppt första delen i albumsviten Body Talk och jag lyssnade på Dancing on my own om, och om, och om igen. Det var min livlina på högstadiesavannen, där hjordar av stökiga, bredbenta sportkillar rusade förbi skrikandes om helgfyllor på utspädd handsprit och piratkopierad internetporr medan jag höll mig i kapprummet och hoppades förbli osynlig. Jag lade mycket av min energi på just det, att undgå uppmärksamhet, punktbevaka mitt fladdriga kroppsspråk och sättet som jag pratade. I omklädningsrummen väntade jag tills de andra bytt om innan jag klev in i duschen. Jag begärde varenda en av de äldre pojkar som orsakade rädslan; de skrämde och eggade mig; jag hatade och älskade dem. Det var tydligt för mig redan då, till och med för en ännu outvecklad pojkhjärna, att det inte var en värdig tillvaro. Jag behövde fly staden, människorna, mitt patetiska jag. Tre år senare kom jag ut för mina föräldrar, efter ytterligare fyra övergav jag min hemstad för Stockholm.
Kanske är det lika väl att bilden från Samos inte fångar detta. Vad vore syftet med att minnas, med att ha det bevarat i familjens gemensamma historia? Jag har upplevt många av de sakerna som pojken trängtade efter varje natt, och jag är tacksam. Jag fylls av förundran när jag tänker på all den kärlek jag känt, all den lust jag förverkligat. Pojken är sedan länge försvunnen. Åtminstone borde han vara det.
I intervjupodden Coming out knyter den franske författaren Édouard Louis samman viljan att komma ut ur garderoben med en vilja att förändras i bredare bemärkelse. Han ville inte bara erkännas som homosexuell, han ville bli någon annan. När välmenande medmänniskor sa att hans läggning ”inte förändrade någonting” blev han därför upprörd: han ville att det skulle förändra just allt. Hur han var, hur människor såg honom, hur de talade med honom. Så var fallet även för mig. På stenstranden och alla de dygn som följde, i skolmatsalen, pojkrummet, och idrottshallen drömde jag inte om annat. Storstaden hägrade: spänning, glamour, sex och bildning. Jag var besatt av dessa ideal, jag ville uppfyllas av dem, men ännu var de mig otillgängliga. I stället tillbringade jag långa timmar i anonyma chattrum, bytte ord och bilder med vilsna själar världen över.
I någon mån blev förvandlingen verklig till slut, först försiktigt på gymnasiet, och därefter i rasande fart när jag flyttade till Stockholm. Den krävde uppoffringar, främst sociala. Jag har inte kvar en enda vän från de första femton åren av mitt liv. Jag upplevde dem som tyngder, och bara genom att lossa dem kunde jag stiga uppåt. Det rörde sig om vänliga personer som om givna möjligheten säkert förmått möta min smärta. Idag vet jag att några av dem brottades med liknande problem. Ändå skar jag ut dem ur livet. Det var enkelt och njutningsfullt att bli ny och fri. Att andra tog skada gjorde mig intet: kanske var det till och med en del av behållningen.
Drömmen om förändring och förbättring som upptog mig under tonåren sitter ännu djupt. Även i vuxenlivet fungerar den som en sorts existentiell kompass: hur långt uppåt kan jag ta mig, hur långt bort från smärtan kan jag röra mig? Vem kan jag bli om jag lägger manken till, om jag varje morgon tvättar av mig gårdagen? Än idag kämpar jag mot impulser att överge människor som varit med mig länge. Och hur förändrad är jag i så fall, om mitt liv fortfarande lyder under de lagar som en vettskrämd trettonåring skapade för att överleva?
Jag vänder mig till teori för att förstå, som alltid: den kastar ett snett ljus över tillvaron. Den amerikanska akademikern Gabrielle Spiegel har hävdat att historiker tenderar att – till och med behöver – dra en skarp linje mellan nu och då när de bedriver sin forskning. För att skriva om en epok måste de dödförklara den, men egentligen förhåller det sig inte så. Det som varit kan inte särskiljas från det som är, det förflutna blommar ständigt ut i nuet. Jag förhöll mig till att komma ut, som historikern till dåtiden: från en dag till en annan hoppades jag bli en annan. Jag såg den skarpa linjen mellan nutid och framtid som gränsen mellan smärta och glädje, förtryck och frihet. Kunde jag bara korsa avgrunden mellan garderob och framtid skulle lyckan uppstå.
Också för mig blommar det förflutna. Den kropp jag bar på då, är kroppen som bär mig idag. Jag är pojken på Samos stränder, den skrämda pojken i kapprummet, oavsett hur avlägsen han ter sig idag. Jag kan förnimma honom, hur det var att finnas så. Hans tillgjort maskulina tonfall smyger sig in i mina samtal. Det stela, kontrollerade kroppsspråk han utvecklade som skyddsmekanism lever kvar i mina leder. Trettonåringen följer mig som en poltergeist genom vardagslivet, och kanske är det anledningen till att jag fortfarande vill framåt. Vrider jag på nacken står han där: tungan utsträckt, ögonen tomma, huden fri från acneärr.
*
Jag har skrivit otaliga avslutningar på den här texten. En av dem innehöll en irriterad utläggning om bruket av poppsykologi i mediaföretaget Perfect Days innehåll. En annan bestod av en diskussion om den tyske filosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegels idéer om dialektik och hur de eventuellt kunde förklara min situation. Alla kändes de antingen för pretentiösa eller för sedelärande. Jag testar ett icke-slut i stället. Kanske är det fegt, men det vore lögnaktigt att knyta ihop rosetten på dessa tankar, att böja sanningen med språket. Jag har ingenting slutgiltigt att säga. Jag rymmer långt mer än det jag föreställer mig till vardags, mer än vad jag vill, jag blev mycket av det jag hoppades bli, men inte allt. Smärtan lever vidare och på något sätt är jag trasig. Det som skrämde mig då, skrämmer mig än.
Axel Östman
är född 1997 i Kumla men numera bosatt i Stockholm. Han har en masterexamen i idéhistoria från Stockholms universitet, har läst vid Jakobsberg folkhögskolas skrivarlinje och är en del av Provins redaktionsråd.