Oktober 2020
”Och? Känner du dig som Anne Frank?” frågade S. på ryska när vi gömde oss undan polisens insatsstyrkor ur OMON och GUBAZiK i källaren till ett femvåningshus i Minsk. Men jag kände mig inte som Anne Frank utan som min gammelmormor, som under andra världskriget varit en hårsmån från att arkebuseras tillsammans med hela sin familj och resten av byn. Några minuter till och allt hade varit över för hennes del – och jag skulle aldrig ens ha blivit påtänkt. Min begynnelse skulle ha förblivit kvar i det genetiska minnets unkna källare, i familjetraumat, i fasan och orättvisan. Partisanerna hade lyckats rädda byborna, däribland också min gammelmormor, och gav mig därmed chansen att komma upp ur källaren och ut i korridoren – en korridor av patriarkatets kängor och sköldar – och därifrån vidare ut på gården, mot partisanskogarna.
Gammelmormor hade hetat Evusjka i efternamn. Efter kriget, när identitetshandlingarna som brunnit upp tillsammans med byn ersattes av nya, fick hon heta Ivasjka … bom! Källarluckan föll igen. När mamma nyligen berättade historien för mig förstod jag äntligen vems undertryckta röst det är jag hör i mitt inre. På vems plats jag hamnat. Det är bara det att jag är allt på samma gång – både Eva och byn och bödlarna och partisanförbandet. Och gammelmormor.
Jag sitter i häktet Akrestsina och petar i den klibbiga havregrynsgröten, mer lim än gröt, skulpterar fram scenen som utspelat sig vid väggen tidigt i morse då man fört oss från polisstationen Persjamajski och hit. ”Ansiktet mot väggen, fan glor du på?!” ryter någon åt mig på ryska. Jag vänder mig ideligen om, i synnerhet när jag hör ljud bakom mig. Ljuden i ryggen skulle kunna komma från någon förbipasserande, eller en korp som rotar bland soporna, en katt som kanske är räddare för mig än jag är för dessa ljud. Ett träd som tar farväl av ett löv. Kanske är ljuden bara inbillning, kanske kommer de ur mitt genetiska minne.
Jag vänder mig inte genast mot väggen på väktarens irriterade kommando. Kanske beror det på att min hjärna bearbetar informationen en smula långsamt klockan fyra på morgonen, kanske för att jag inte är van vid kommandon. Min farfars farfar lär ha varit musiker, violinist i en orkester. Musik är det jag reagerar snabbast på.
Jag vänder mig långsamt mot väggen och känner en självaktning olik mig. Där och då gjorde jag mitt val – att göra motstånd, som en partisan, i detaljerna. Min före detta pojkvän hade använt sig av den taktiken i vardagen: du gör något utan att be om lov och ursäktar dig när någon ställer dig till svars. Jag avundades honom alltid för att han kunde det, men det skulle visa sig att man i slutändan har nytta av allt man någonsin lärt sig, även om det bara varit genom att se på. Att vägra lägga händerna på ryggen. Att inte bara stirra stint rakt fram, om det nu inte krävs av dig den hårda vägen. Att betrakta väggarna som om de vore konstverk på ett museum. En annan man lärde mig att även smuts kan vara poesi. Charles Bukowski.
När min far fick höra att jag blivit häktad sade han: ”Vad var det jag sa.” Han som under hela min uppväxt hade ställt upp skrattspeglar i källargångarna medan jag skulle leta efter vägen ut. Speglar som mångfaldigat sköldarna och de klampande kängorna. Dag som natt satt han och tittade på krigs- och snutfilmer, men inte blev han modigare för det. Förmodligen var han aldrig ens i närheten av att vara modig. Förgäves har jag lusläst hans biografi på jakt efter något som åtminstone med nöd och näppe skulle ha kunnat liknas vid hjältemod (på samma sätt som man med nöd och näppe gav mig bästa betyg i matte så att jag kunde tilldelas ett diplom som mönsterelev). Men han var ingen hjälte, lika lite som hans föräldrar var några hjältar under kriget. De var bara människor, kanhända rent av den sortens människor som jag i dag fördömer som soffliggare eftersom de fortsätter att leva sina liv precis som vanligt och inte ansluter sig till motståndet. Min farfars far överlevde kriget men kom aldrig hem. Han dog 1947 någonstans långt hemifrån, var exakt kommer jag nog aldrig att få veta eftersom de som hade kunnat berätta det inte längre hör till de levande. Allt jag kan göra är att lyssna till den näve jord min farfar tog med från sin fars grav, med risk för att jag kanske inte kommer att gilla det jag får höra. Tänk om han varit en ynkrygg, eller kollaboratör! Tänk om det visar sig att jag är den enda i min familj som utövar motstånd.
Far vet väldigt lite om vad hans föräldrar gjorde under kriget. Det var sådant man ogärna talade om i hans familj, antagligen för att det var för smärtsamt. Som om det går att dämpa klampandet av tunga svarta kängor genom att tiga, som om historien aldrig kommer att upprepas och krig bara finns på film. Som om man bara ser sig själv i spegeln, som om det inte blåser upp en snöstorm från glasets botten varje gång man tar sig en värmande snaps.
Min lägenhet är mitt gömställe. Varje gång jag går ut, även om det bara är för att kasta soporna, förbereder jag mig inombords på att inte komma tillbaka. Varje gång jag ”tar en promenad” sätter jag upp målet att komma hem igen och som motivation lämnar jag alltid något viktigt oavslutat. För att ha styrkan att fatta rätt beslut: att springa min väg när det blir för farligt för att stanna, att stå kvar när det är meningslöst att springa sin väg, att fortsätta rakt fram när man egentligen vill smita in i en gränd och ta sig hem till tryggheten via bakgårdarna, att tiga när alla runt dig är döva, att tala när det finns hopp om att nå fram till någon. Men hur vet man vad som är rätt? Var går skiljelinjen mellan försiktighet och feghet, mellan mod och obetänksamhet?
att vara modig
är som att stå barfota
i det tårvätta gräset;
du är sju igen
men inte längre någon duktig flicka –
du trilskas inte, du ber inte,
du skriker åt din far att han
måste sluta,
att ni har rätt till ett
tryggt hem;
du står ståndaktig
på din sannings jord,
med ens fullvuxen,
ser dem som vill skada
dina systrar och dig
rakt i ögonen,
ser in i ditt inre,
söker efter en handfull kärlek
i vredens virvelstorm
Jag arresterades kvällen den åttonde september vid muren längs Praspekt Masjerava. Vi var en hel grupp kvinnor som, inträngda i ett hörn, ursinnigt värjde oss med de vapen vi hade – sång och skrik. De hade gett oss en chans att gå därifrån, men att retirera hade betytt att lämna ut männen vi försökte skydda, att gå med på angriparnas villkor. Vi stod kvar. Vädjande om nåd med framsträckta händer. ”Vi har rätt till fredliga möten och yttrandefrihet!” ekade min nyupptäckta sanning i min skalle. ”Vi har rätt till fredliga möten och yttrandefrihet!” tänkte jag, men hörde mig själv säga på ryska: ”Snälla låt bli, gå härifrån, låt oss vara, snälla, snälla, snälla!” Jag vinnlade mig om att vara en duktig och snäll flicka och ville väcka deras medlidande.
Kvinnorna till vänster om mig trillar omkull och drar med sig mig i fallet. En soldat i olivfärgad uniform som lyssnat till min klagan sträcker fram handen för att hjälpa mig upp på fötter igen. Det finns något underligt och oväntat i hans ögon, är det förlägenhet, eller rent av medkänsla? Vips, så står jag upp – och är inte längre samma person som för ett ögonblick sedan. Hur länge ska jag hålla på och låtsas vara en duktig och snäll flicka? Jag är inte sju år längre och soldaten är inte min far. Vi kan mötas i ögonhöjd, och i nästa stund vrålar jag ut sanningen på lagens och de mänskliga rättigheternas språk, ett språk de inte förstår. De har ingen makt över mig, jag är min egen makt. De hade gett oss lov att gå. Men det är bara jag som bestämmer om jag ska gå eller stanna. Ingen annan. Jag är min egen röst och jag är friheten och jag är gammelmormor och skjutordern och partisanskogarna –
”Nu får du fan ge dig, brudjävel”, väser den rysktalande svartklädde tjuren till snut, tar ett hårt grepp om min armbåge och leder mig bort till arrestbussen. Men det är för sent – jag har redan segrat.
Hanna Komar
är född 1989 i Baranavitjy i västra Belarus, idag bosatt i Minsk. Hon är poet och översättare och har varit verksam inom PEN Belarus, som förbjöds av Högsta Domstolen i landet tidigare i år. Hanna Komar medverkar också i antologin Ett år i Belarus – röster inifrån en folkresning (Atlas 2021) tillsammans med flera andra av Belarus mest respekterade författare, poeter och översättare.
Översättning från belarusiska och tyska:
Christine Bredenkamp
är ursprungligen från Sörmland, numera bosatt i Skåne. Verksam som litterär översättare sedan debuten 2006 med Juli Zehs Leklust – eller flickan utan egenskaper (Weyler 2008). Just nu mitt i översättningen av Saša Stanišićs Herkunft (Luchterhand 2019) som tilldelades Tyska Bokpriset 2019.
Mikael Nydahl
är född 1973 i Malmö. Förläggare på Ariel förlag, översättare från ryska, bokaktuell med Sasja Filipenkos Röda korset (Ersatz 2021). Undervisar i litterär översättning från ryska vid HDK-Valand i Göteborg. Har sedan den belarusiska resningen inleddes i augusti 2020 varit aktiv inom den svenska stödrörelsen för Belarus.