När vi inledde arbetet med detta nummer hösten 2024 kunde vi inte ana oss att vi några månader senare skulle befinna oss mitt i orkanens öga. Northvolt Ett – denna batterifabrik som skulle bli en av världens grönaste, rest med internationella muskler på Bergsbyns industriområde i Skellefteå – bar redan i sitt namn ett löfte: North = norr, Volt = spänning. Skellefteå hade klättrat in på listan över världens femtio mest besöksvärda platser, och staden växte i en rasande fart. Vi ställde oss ofta frågan: Går det att göra en litterär utgåva om Northvolt Ett? Våra medverkande visade om och om igen att svaret är ja. Nils Lundkvist, ungdomsförfattare från Skellefteå, skrev dikter under sina resor med 2:ans buss – betraktelser över de nyinflyttade människorna och en stad i förvandling. Maria Wallin, debutant i detta nummer, fångar förändringarna i villaområdena: svavellukten, gästarbetarnas in- och utflyttning, Teslorna som ljudlöst smög fram längs gatorna. Under tiden vi skrev och samlade texter kom också avslöjandena från Uppdrag granskning: att Northvolt ännu inte tillverkat ett enda batteri helt producerat i Sverige. Och så kom konkursansökan. Flera av våra medverkande hörde av sig, frågade: Ska vi fortsätta? Är min text fortfarande relevant?

I en tid där journalistiken centraliseras, kultursidor läggs ned, Norrland tystnar i mediabruset och motoffentligheten pressas tillbaka, uppstår ett tomrum. Där behövs den långa, eftertänksamma texten – den som vågar tänka långsamt, stanna upp och dröja kvar – för i konsten och litteraturen ryms möjligheten att fånga ett skeende utan att erbjuda svar. Vi räds inte det extra lagret som tiden lägger över tolkningen. Istället kittlas vi av konstens förmåga att gestalta och tänja verkligheten, att låta motsägelser finnas kvar. Så vi fortsatte.

Det historiska skeendets skiftningar väcker frågor om tid: Hur förändras en texts betydelse när omvärlden rör sig? Robin Olovsson, författare till Historien om Norrland, skriver om vikten av “en intim relation till vårt förflutna” och betraktar Northvolt Ett genom historiens raster. Han pekar på hur kraven på historiemedvetenhet, särskilt när det gäller norrländsk historia, är förbluffande låga. Han söker de långa linjerna: de högtflygande löftena, de tunga fallen.

Lidmankännaren Birgitta Holm gör en sällsynt detaljrik jämförelse mellan Sara Lidmans Jernbaneepos och vår tids berättelse om Northvolt. Hon speglar det gröna korståget mot dåtidens industrialisering och gruvdrömmar.

Plötsligt träder något fram, som Ida Linde formulerar i inledningen till sin dikt:

 

»Det var samma sak som skulle berättas igen

Den där sagan om vem som räddar vem.«

 

Det här är ingen vanlig utgåva av Provins. Det är ett försök att följa ett pågående skeende, att stå kvar i det som ännu inte nått sin slutgiltiga form, att skriva i mellanrummen där svaren ännu saknas, medvetna om att mycket kan ha förändrats från det att texterna skrevs tills de når din hand.

När våra medverkande gräver i samma mylla, uppstår också ett unikt helhetsperspektiv. Numret kan ses som en prisma: varje bidrag en yta som reflekterar sitt eget ljus. Det är samma fabrik, men aldrig samma blick. Texterna liknar varandra som en solreflektion liknar sin granne – ytan är platt men färgen skiftar med vinkeln.

Språkforskaren Andreas Nuottaniemi skildrar de arbetare som drev den gröna maskinen, de som bodde i barackerna. Denna text står i dialog med Johannes Samuelssons fotografier. I numrets konstnärliga bildsvit City of barracks förs vi till övergivna platser, där marken snart ska jämnas ut. Kvar finns resterna av den gula tejpen, en stålvajer som slingrar sig genom mossan.

Samtidigt söker nya industrier om tillstånd för nästa projekt. Cykeln fortsätter. Vems dröm är det som uppfylls och till vilket pris? I Skellefteåpoeten Jens Unossons poesi glimtar en annan framtid, bortom de hårda kanterna:

 

»Man känner inte sällan / en längtan efter andra former / runda, böljande / eller en plats att sova på / utan väggar: / under en frodväxt gran / tät nog att skydda mot regnet. «

 

Till sist minns vi Stina Oscarson, född i Skellefteå, som gick bort på långfredagen. Hon finns med i detta nummer genom en dödsruna skriven av Sara Meidell, som ställer en av de mest brännande frågorna: Går det att skilja kroppen från intellektet?

Vi önskar er en fin sommar. Till hösten återkommer vi med ett nummer på tema Pappa.