När den bulgariske författaren Georgi Gospodinov besökte Sverige för ett scensamtal på Litteraturmässan i våras så pratade han om det hopp som förenar trädgårdsmästaren och författaren. Han reflekterade över sitt arbete och förklarade – inte utan en viss med Balkan förknippad fatalistisk klangbotten – att författaren och trädgårdsmästaren hyser den största framtidstron. Man skriver böcker, och planterar träd, för framtiden. Gospodinov menade att själva akten av att påbörja ett bokprojekt förutsätter tron på att världen finns kvar imorgon, eller om ett år. Att en beboelig planet fortfarande kommer husera läsare när boken kommer i tryck. Och detsamma gäller den som planterar ett träd och därigenom sätter sin tro till att världen är beständig nog att se det bära frukt. Visst är det så? Och visst gläds man åt hur oväntat romantisk han är, den där Gospodinov? Och hur rörande vacker är människans naivitet?

Gospodinovs tanke ryms också i temat för det här numret: kompost. Dels är komposten en del av det fastslaget hoppfulla trädgårdsarbetet. Men det är även akten av att omhänderta våra restprodukter, lägga dem på hög och låta naturen ha sin gång i hopp om att något näringsrikt ska uppstå ur avfallet. En akt av hopp. Men så, mirakulöst nog, fungerar det. Komposten är en paradoxal process av samtidig nedbrytning och förädling, en dubbelriktad rörelse. Matrester faller sönder i samma stund som ny jord skapas. En bra analogi för konstnärligt och litterärt skapande kanske. Malin Kivelä citerar i sin essä Donna Haraway som sagt att »Vi är alla kompost«. Och det är vi ju, i konstant nedbrytning på grund av åldrandet och samtidigt i vardande genom bildning och klokskapsackumulering.

Komposten är också en symbol för den stora blandningens potential. I komposten slängs alla möjliga typer av avfall och i samverkan med alla inblandade parter uppstår ett bördigt material. Lite som tidskriftsmediet faktiskt, en mängd olika texter bygger tillsammans något att växa ur. Samtidigt som jag arbetade med innehållet i det här numret blev jag påmind om motsatsen till bejakande av blandning när KDs Ebba Busch till- sammans med landsbygdsminister Peter Kullgren skrev en debattartikel i SvD med en önskan om att frånta samerna viktiga rättigheter och kulturella skydd. Man ställde samer mot vad de i texten kallade »vanligt folk« (ett ordval som kanske säger allt om deras egentliga agenda) och försökte skapa ett förvridet narrativ kring maktförhållandena i norra Sverige. Det var med andra ord både upprörande och tröttsamt. Tidöregeringen hyser samma gamla homogena nationsideal som präglade staten för hundra år sedan och använder samma metoder för att ställa grupper mot varandra. Men vice statsministerns dröm om en svensk monokultur är fullkomligt oförenlig med allt som Norrland är, och förhoppningsvis leder det bara till mer solidaritet i en bred norrländsk opposition. Kanske borde Busch börja läsa Provins för att möta rikedomen i den norrländska kulturella komposten. Kanske bör rösterna som står i solidaritet med samerna höjas. Kanske ska vi ta detta valår i akt, slänga nuvarande regeringen i komposten och lägga vårt hopp i att processen leder till något att odla i.

Timimie Gassko Märak skriver såhär i sin kraft- fulla dikt, Ogräsen:
Låt stängsel bli spaljéer, låt ogräsen bli hopp, låt kampen och kamrater om och om igen stå opp.