Temat »händer« startar en omedelbar flod av bilder i sinnet. Trots deras blygsamma fysiska form – dessa behändiga stumpar förgrenade i nättare stumpar – så är händerna i litterär och bildlig bemärkelse närmast oändliga. De är närvarande i så många delar av erfarenheten, de är arbetets, kärlekens och våldets verktyg. Med händerna möter och motar vi världen. Handen kan vara det mest familjära och det ytterst främmande. De är ytterligheternas extremiteter.
Samtidigt kan händerna förkroppsliga inaktiviteten, det handfallna och det tillsynes overksamma pillandet. Men även handens tomgång fyller en kommunikativ funktion och vi människor har kommit att bli nästan lika uppmärksamma på handens tysta språk som på ansiktets. Händerna är lika mycket ögon som ögonen, i både inåt- och utåtriktad bemärkelse.
Ur textilhantverk och släktforskning hämtar poeten Ida Norrman frågor om släktskapets mysterier och hemsökelser. Hur långt ut i lemmarna sträcker sig genetiken?, frågar sig diktjaget som samtalar med rötterna men samtidigt räds vad de dömt henne att bli. Vilka trauman bor inbäddade i köttet, och vilka kan man skaka av sig?
Och vad gäller för det politiska och kollektiva arvet? Allt som är behöver inte vara, tröstar idéhistorikern Moa Spegel i sin prosapoetiska text som följer en vild linje längs historiens politiska händer. Poeten Erik Vernersson vänder också sin blick mot de politiska händerna och i synnerhet mot författaren Folke Isakssons arbetarskildringar i en essä om makt och bildning.
Anna Remmets har lagt märke till ett samtida intresse för att använda Stor-Stinas öde i litteraturen. I sin skarpa och upplysande essä analyserar hon hur och varför den mytomspunna samiska kvinnan aldrig tycks få vila och vilka som tagit sig rätten att gestalta hennes liv i fiktionen.
Numrets konstnär är dansaren och koreografen Marcus Baldemar som i sitt senaste verk, Sex & Tornedalen, djupdykt i sexuell frustration och längtan.
Får klumpiga händer översätta? – så ödmjukt tar sig Elin Anna Labba an utmaningen att översätta Alexandra Sundqvists dikter till samiska. I detta nummer publicerar vi för första gången ett urval av dikter från Sundqvists Matriarkenmarken tillsammans med Labbas översättningar och i sitt förord berättar Labba om översättarens betydelse och tyngande ansvar.
En besläktad ödmjukhet inför skrivandet utgör både drivkraft och hinder för spoken word-poeten Andra Anna, som sammanfattar sin kamp med skrivandet i essän Skrivtips till dig född norr om Dalälven.
Istället för en författarintervju innehåller detta nummer en intervju med musikerna Anna Levander och Leopold Nilsson som utgör duon Dolce.
I ett samtal om skapandet försöker de ringa in det där mystiska glappet mellan händerna och intellektet. Kanske är det där musiken uppstår? Och kanske gäller det all konst, även litteraturen? Liknande frågor ställer jag poeten Johan Jönson i början av vår mejlkorrespondens som därefter tar vilda vändningar till både dunkla och upplysta hörn. Förhoppningsvis finner även läsaren vårt inte helt svammelfria samtal givande. Att bli insläppt i Jönsons skarpa och förtjusande märkliga huvud var, i alla fall för mig, en välgörande vederkvickelse.
Poeten Gustav Sjöberg har en lång litterär karriär bakom sig men medverkar nu för första gången i Provins. Hans senaste diktbok, Laguner blomma, inleds med ett motto: »de rerum mixtura« (»om tingens blandning«). Även i hans bidrag till detta nummer tycker jag mig se att blandningen är central, särskilt slås jag av att han sammanför ett tillsynes uråldrigt poetiskt hantverk med ett avantgardistiskt. En blandning jag trodde var oförenlig men som är helt självklar, ett eget poetiskt grundämne, i Sjöbergs poesi.
Sammanblandning är också startskottet för Yrsa Keysendals tankar kring moderskap och abjektion. Med utgångspunkt i bureåfallet, då två nyfödda pojkar förväxlades på Bureå sjukstuga 1942, bjuder Keysendal på intima och vidgande reflexioner om att träda in och ut ur kroppen.
Numret avslutas på topp, med vinnaren av Norrländsk Text 2025: Anders Johansson. Juryn sammanfattar hans text, Jorden roterar runt sin egen axel, som en »existentiell betraktelse som med lågmäld precision och stark närvaro skildrar ett liv i utkanten, där betraktandet och minnet vävs samman med en norrländsk vardag av kyla, ved och snö.«