”Jag hade velat säga: Glöm staden! Flytta till landet! Flytta dit där husen står tomma och där maten växer utanför dörren. Alla pratar om den hållbara staden. Jag tror att den hållbara staden är en by, eller rättare sagt ett nätverk av byar.”
Orden är arkitekten Anna Chavepayres och kommer ur en intervju i höstas för tidskriften Arkitekten. Hon berättar vad hon hade velat säga men aldrig kom sig för att formulera i samband med utdelningen av det, inom svensk arkitektur, prestigefyllda Kaspar Sahlin-priset. Att hållbar utveckling inte skulle ske, kanske till och med inte kan ske, i staden blev i det sammanhanget för obekvämt att uttala.
”Så vitt man bor i en by måste man bry sig” skrev Sara Lidman i Tjärdalen. Som en platsspecifik motpol till ”sköt dig själv och skit i andra” erbjuder byn en uppmärksamhet på, och en ständig påminnelse om, vårt behov av varandra. En följdfråga är om byn då blir platsen och livsformen för den som vill bli påmind om dessa grundläggande samband? En annan är vad som egentligen definierar byn i Lidmans mening och inte minst i din egen gränsdragning av vad byn är. Om vi krasst sett bryr oss kan byns gemenskap säkerligen sträcka sig långt längre än dess egentliga definition: en namngiven ort bestående av minst två närliggande gårdar.
Byn vi undersöker i det här årets första nummer är ett tema med många ingångar, och i vanlig ordning bad vi i startfasen Provins redaktionsråd om inspel. Det vore ett generalfel att inte problematisera begreppet sameby i en norrländsk litteraturtidskrift, var det första svaret som kom. Aktuell med boken Herrarna satte oss hit inleder Elin Anna Labba sin brännande relevanta essä ”Den minst äkta av alla byar jag känner” med följande reflektion:
”Jag ska skriva om ett ord som inte går att översätta. Samebyn. Det finns inte på samiska. Vi har det inte i vårt språk. Men eftersom Sápmi är anpassningskonstnärernas rike, har vi ändå försökt att göra det till vårt.”
Elin Grelsson Almestad och Angelika Sjöstedt vänder sig till varandra och den gemensamma platsen, en gång en avskild jordbruksby som mest innehöll kroppsarbete centrerat kring gården. Nu är den en förändrad plats med sommarkaféer och dyrköpta hus på lagomt pendlingsavstånd till stan. På vad kommer det an vilka som ryms i byn? Vilka får vara vi med oss i vår by?
Ola Hanneryd riktar blicken mot Härjedalen, utifrån Fjällmuseet vid foten av Funäsdalsberget. I en lika uppfordrande som självrannsakande essä ger han läsaren inblick i den väg som museet valt att gå sedan 2013, och som leder bort från de tillrättalagda spåren. Med avstamp i ett stort antal berättelser, bilder och arkivmaterial – som tidigare har fått mycket litet utrymme i de offentliga skildringarna av området, i vissa fall inget alls – förs nu fler berättelser in i museets utställningar. Vilka öden ryms i den stora berättelsen om en plats som görs attraktiv av en växande turistindustri? Vem går det att studsa mot och definiera sig genom?
Signe Rönnegårds naturlyrik placerar läsaren mitt i landskapet, i skogen, i steget. Dikterna har ett allvar och en lekfullhet, där finns en kropp som trivs i naturens närhet och som behöver få bli liten, en kropp som längtar efter att bli påmind om att det finns sammanhang och att människan är en art bland andra arter.
Inifrån en plats skriver även Lis-Mari Hjortfors, men från en laestadiansk församling i Malmfälten. Lars Levi Laestadius (1800–1861) förde genom sin egen samiska bakgrund in ett samiskt perspektiv i den väckelserörelse han själv grundade. När Sápmi koloniserades av majoritetssamhället kunde lulesamerna bevara den samiska kulturen, språket och sin identitet innanför den laestadianska väckelserörelsen. Folk har kontroll över en på en liten plats, skriver Lis-Mari Hjortfors, och det kan kännas negativt. ”Men det känns också gott att vara en del av en helhet.”
Jasmine Ravaghi var tretton år när hennes farbror gav henne boken Mitt hjärta sörjer gården av den iranska poeten Forough Farrokhzad. Knappt tio år senare tvingades Ravaghi fly från sitt hemland Iran. I Sverige mötte hon Sara Lidman, som kommit till orten där Ravaghi bodde, för att vara språkrör för flyktingar. I sin essä ser Jasmine Ravaghi hur de båda författarna låter kärleken vara en motkraft för förtryck. Sara Lidman tog byn ut i världen, och i denna essä beskriver Ravaghi den tid då både Lidman och Farrokhzad i en omvänd rörelse tog världen till byn.
Konstnären Berta Hansson var barn i en by som hon upplevde begränsade hennes frihet. En by vars utsikter inte räckte till för hennes drömmar. I vår blir Sara Lundbergs ungdomsbok om Berta Hansson, Fågeln i mig flyger vart den vill, scenkonst på Estrad Norr. Martin Johansson står för regi och manus, och i detta nummer publiceras ett utdrag.
Numrets konstnär är Staffan Westerlund. En sällsynt drabbande konstnär vars ofta storskaliga måleri utgår ifrån beståndsdelar av ett landskap vi är väl förtrogna med, men där nya samband uppstår bortom vanor och fördomar. Numrets bildredaktör Mia Rogersdotter Gran skriver i en presentation att ”Utgångspunkten i hans arbete är något som han känner igen sedan tidigare. Platser och omständigheter som Westerlund själv identifierar sig med. Ofta söker han den kraft som naturen själv skapat till synes utan mening, utan plan.”
Rebecka Ekholm uppsöker med kameran i sällskap sin morfars by, Vormsele. Uppväxtens avoghet har ersatts med en nyfikenhet inför platsen och språket.
Jens Paulssons febriga skönlitteratur är fragmenterad och minnesbilder från barndomsbyn samt centralorten står i centrum. Kropparna rör sig parallellt intill varandra samtidigt som de oavbrutet knuffar till varandra i den by han skriver fram, som den där barndomsleken i mörkret när man famlar omkring och krockar med någon som man vet att man känner, men som i mörkret blir en främling. Vi känner varandra, men känner vi varandra?
I centrum för den kildinsamiske rapparen Yarsem Galkins texter finns en röst som arbetar hårt för att överleva på rappen. Fjättrad i ett sanktionerat samhälle, ”Alltså Ryssland / Är Så Jävla Ryskt”, håller textjaget blicken mot himlen, övertygad om att ekorren i hjulet som måste dra in cash inte är verkligheten. Yarsem Galkin är från Lujávri, en mindre stad på ryska Kolahalvön, knappt tjugo mil söder om Murmansk. I detta nummer introduceras han med tre texter samt i ett samtal med skribenten Elizaveta Musjél om att hålla det kildinsamiska språket levande.
I Utsikten introducerar Helena Fagertun Ann Quin samt hennes korta men distinkta författarskap genom en svensk översättning av novellen ”Every Cripple has his own way of walking”.
Marit Kapla, aktuell med boken Osebol, gör en omläsning av den franske författaren Emmanuel Le Roy Laduries bok Montaillou. En fransk by 1294–1324 som förra året gavs ut på svenska i nyutgåva. I sin bok Osebol intervjuade Marit Kapla i stort sett varje vuxen som fanns kvar i hennes uppväxtby Osebol. I sin läsning av Montaillou, som bygger på förhörsprotokoll från inkvisitionen, ser hon hur idealet ”en familj, ett hus” är lika starkt nu som då, trots att massor med folk hela tiden faller utanför ramarna.
Detta nummer avslutas med en essä av Bengt Bok i vilken han tecknar fram en by där människor och byggnader existerar sida vid sida med kvarstoden av ett koncentrationsläger. Författaren besöker platser, hus och människor under tiden som tiden går och minnena faller samman för att ersättas av bilder av en helt annan by. Som om bilden av en by, hur den ”ska” se ut, tar över. Att beskriva verkligheten är att skapa den, men också att skapa ett minne av den, skriver Bengt Bok. ”Men innan beskrivningen, innan minnet. Hur ser den ut då?”
Halvvägs in i mars kommer detta decenniums första nummer. Vi önskar dig god fortsättning och god läsning.