Nr. 3/2017

*

I Stewe Claesons essä ”Om dimmiga begrepp – från skinnarnas byar” i detta nummer av Provins uppmanar jagberättaren, som är författare, den besökande journalisten som kommit för att intervjua honom att förklara ordet ”centralt”. Journalisten har tidigt i mötet hävdat att författaren bor ”långt borta” och därmed avslöjat sig och sitt perspektiv. Vad som uppfattas som centralt kan skifta, men för sin besökare berättar författaren också att det i sin tur är en illusion och att alla platser egentligen ligger i centrum.

Relationer mellan platser är också ett tema i Daniel Mårs dikt som inleder numret, där den lilla släktbyn i dikten när en dröm om att den stora Hollywood-stjärnan med påbrå från trakten ska komma i direktflyg och besöka sin hembygd. I drömmen uttalar den amerikanska stjärnan byns namn ”med sin gammelmormors dialektala uttal”.

Inför detta nummer har Provins samarbetat med den halländska kulturinstitutionen Art Inside Out, som under våren ordnade ett lyrikresidens med namnet ”Plats. Poesi. Periferi.” där de sex nordiska poeterna Jun Feng/Jimbut, Åsa Maria Kraft, Morten Langeland, Jonas Rolsted, Heidi von Wright och Helena Österlund tillbringade en månad i Femsjö i Hylte kommun. Med numret följer en antologi skriven av residenspoeterna, Ur varje gräns växer en annan. Antologin innehåller bland annat en längre kollektivdikt och flera dikter som på olika sätt kommenterar denna. I långdikten rör sig poeterna på platsen och i dess historia och miljö; besöker hembygdsmuseet, sågverket och går promenader tillsammans i omgivningarna. En av de frågor som blir akuta i materialet är vilken relation poesin egentligen har till platsen.

I offentliga framträdanden med uppläsningar och scensamtal har residenspoeterna också samtalat om frågor om skrivande och plats. Kan man tänka sig en poesi som är helt platslös? Vad kan en vistelse som den här på en specifik plats innebära för ens skrivande?

Kollektivdikten i antologin behandlar gränser och pekar bland annat på gränsen mellan Sverige och Danmark och de ID-kontroller som Sverige införde häromåret. Dikten berättar att behovet av att kontrollera en gräns växer fram långsamt och att ”den som står vid en gräns och / / kontrollerar den är gränslös i sin kontroll, tvingar andra att tänja / sig för att passera gränsen : kroppen som stoppas / / har påbörjat den tänjning den trodde den behövde göra för att / passera”.

Efter riksdagens beslut om ändringar i asyllagen sommaren 2016 har ensamkommande flyktingbarns och ungdomars situation diskuterats allt mer. I Lova Laksos diktsvit ”Det föddes inga barn” får läsaren ta del av möten mellan myndighetssverige och ensamkommande ungdomar som söker asyl. Dikterna gör nedslag på Socialtjänstens kontor, på Hem för vård eller boende och andra platser, där diktens ”du” blir tilltalad, av myndighetspersoner, gode män och andra vuxna, men aldrig själv får komma till tals utan hela tiden måste förhålla sig till bedömningarna och besluten, och till ovissheten kring att få stanna i landet eller ej: ”Tills frågan om ålder och identitet avgjorts / Tills vi vet om du ska kallas / en av oss”.

Om inkludering och exkludering skriver också Nino Mick i sin essä om muntlighet och scenpoesi, som hen menar är ”poesi skriven för ett eget centrum”. Mick lyfter frågor om litteraturens infrastrukturer och hierarkier och menar att den etablerade litteraturen söker efter platser att kolonisera när den själv befinner sig i kris, periferier den kan ”ta resurser från”. Vad sker i en översättningsprocess när en muntligt framförd dikt skrivs ner för att ingå i en tryckt och förlagsutgiven diktsamling? Går något förlorat, och i sådana fall vad, eller finns det något att vinna på en traditionell utgivning?

Poeten Nicke Sjödin från Junsele i Ångermanland skrev dikter på sin dialekt, Jônselmål, och för Provins har Sjödins yngre kollega Jonas Gren återvänt till Sjödins diktsamling Mesbärarfolke’. Nicke Sjödin skapade ett skriftspråk åt traktens talade språk och Gren visar hur språket och dialekten i sig tematiseras i hans poesi. I en dikt om älven, ”åern” som det heter på dialekten, blir det synligt hur platsens och språkets förändringar går hand i hand, när vattenkraftsutbyggnaden gör att ”åern” i poetens ögon blir till en ”älv”.

I samband med Alta-konflikten i Nordnorge under 1970- och 1980-talet, skapade numrets konstnär, Britta Marakatt-Labba textilkonstverket ”Kråkorna”. Broderiet visar hur kråkorna, som överheten kallas i den samiska mytologin, kommer flygande i en stor flock för att sedan landa på snön och anta gestalten av polismän i uniform, vilka går till angrepp mot människor som protesterar mot utbyggnaden av Altaälven.

Britta Marakatt-Labbas platser är vidsträckta och hennes broderier är ofta panoramabilder. Hon är verksam i Övre Soppero och de långsmala verken påminner om utsikten när man står högt uppe på ett fjäll och blickar mot horisonten. Hennes konst rymmer både personliga erfarenheter och politiska frågor, och motiven hämtas ofta från Sápmi. I ett av hennes mest kända verk, ”Historia”, som vi publicerar ett par utsnitt ur, berättas den samiska historien utbredd över 24 meter. Flera av broderierna i numret visar människor och djur i ett nordligt landskap; med enkla svarta stygn avtecknas kroppar, trädgrenar, renhjordar och deras rörelse över snötäckta vita ytor och mellan träd gjorda av tygstycken med mönster som påminner om björknäver. I ett par andra verk kommer människorna närmare, i porträttlika broderier där ansiktsdragen genom ett par stygn blir tydliga.

Under vinjetten Utsikten vänder vi blicken mot Ryssland och mer specifikt industristaden Omsk i västra Sibirien, där poeten Galina Rymbu föddes under sovjetsystemets sammanbrott. Mikael Nydahl har översatt dikter ur Rymbus debutbok, Revolutionens rörliga rumslighet, och skriver i sin introduktion till Rymbus författarskap om den nollpunkt som hennes poesi utgår ifrån, det ”o-samhälle” som blev människors nya verklighet efter att hela deras världsbild fallit samman.

Rymbus dikter skriver sig in i frågor om hur man kan tala utan att svika de mest utsatta och med vilket språk det går att tala på. I en parentes i en dikt om hemstaden Omsk frågar sig poeten hur hon ska kunna återge upplevelsen av en brand i en Oljefabrik, då språket inte tycks räcka till: ”(hur ska jag återge dess intensitet – genom att säga ’eld’, ’det var inte klokt’, ’precis som i mig’?)”. Frågorna om språkets bäring och möjligheter att uttrycka det komplexa är centrala i Galina Rymbus poesi och, som hon i en aktuell intervju formulerar det, det finns inte något man kan kalla ”ett enkelt språk, på samma sätt som det inte finns några enkla känslor”.

Vidare rymmer numret poesi av många olika röster, från skilda platser runt om i Norrland och övriga Sverige, liksom ett bidrag från ett platsspecifikt konstprojekt på Orust, som genom bland annat muralmålningar vill uppmärksamma kvinnors berättelser ur historien som sällan fått utrymme. I projektet MUMA (mural modern art) beskrivs hur vi bär på ett kollektivt minne om vårt arv och vårt förflutna, och denna tysta kunskap vill man genom konsten ta tillvara och utforska. Tre konstnärer, S Camilla E Boström, Elina Metso och Camilla Engman, bjöds under sommaren 2017 in att gestalta tre kvinnor som levt på östra Orust genom målningar på tre olika ladugårdar i området. De skildrade kvinnorna föddes alla under 1800-talet och levde in på 1900-talet. Maria Bohlin var bland annat kunnig i hur man botade barnsjukdomar, Olga Lundin (gift Högström och omgift Josefsson) skötte hem och gård samtidigt som hon arbetade som sömmerska och Lovisa Olausdotter (gift Olausson) hade en make som var till sjöss i långa perioder och skötte då själv om de två gårdarna som familjen ägde.

Ett platsspecifikt arbete finner vi också i Freke Räihäs långdikt där han utgår från platsen där skrivandet, ”[d]et egentliga arbetet” sker, i huset som ägs av banken. Räihäs dikt, liksom Helene Rådbergs essä ”Kvinnor inlåsta i hörn och dockvrår”, rör sig kring skrivandets ekonomi. Rådberg gör det genom att beskriva sina egna erfarenheter av att jobba som fritidspedagog och samtidigt upptäcka ett intensivt begär att skriva som oundvikligt gör att hon måste omförhandla sin vardag och Räihäs dikt visar på diktens relation till ”det mindre värda arbetet / som betalar sig”.

Poesin har många olika platser. ”Kanske är det när man märker sin begränsade mobilitet som man börjar söka sig till andra i periferin, och bygga något annat” skriver Nino Mick om hur scenpoesin på många orter i landet ofta organiseras kollektivt. I sin begränsning kan platsen samtidigt vara en möjlighet.

Sist i numret ligger Thomas Tidholms dikt ”Vi var de sista” i vilken en lämnad plats frammanas genom ett kollektivt minne, men i samma stund som dikten berättar om platsen tycks den försvinna allt mer. Det liv som en gång funnits där framstår som slumpmässigt, och människorna som nästan motvilligt minns att de varit där lämnar hela tiden platsen i en undflyende rörelse, som om den nästan inte funnits alls.

 


Pernilla Berglund
Helena Fagertun
Fanny Carinasdotter


Innehåll

Daniel Mårs Påbrå

Nino Mick Poesi för ett eget centrum

Mona Mörtlund Tre dikter

Stewe Claeson Om dimmiga begrepp – från skinnarnas byar

Jonas Gren Storåern – om Nicke Sjödin och Junseletrakten

Freke Räihä Beteckning: Kristianstad, Degeberga 20:14

Helene Rådberg Kvinnor inlåsta i hörn och dockvrår

NUMRETS KONSTNÄR Britta Marakatt-Labba

S Camilla E Engman, Elina Metso, Camilla Boström Muma

Roula Alkhech Ögonavtryck

                           Scener

                           Intighetens hallucination, tiden är en flöjt i kokong

Lisa Zetterdahl Vi är flickor med ansikten

Lova Lakso Det föddes inga barn

Mikael Nydahl om Galina Rymbu

Galina Rymbu ur Revolutionens rörliga rumslighet

Gunilla Johansson Dikter

Thomas Tidholm Vi var de sista