Numrets konstnär Knutte Wester berättar kring tillkomsten av verket ”En koja åt min bror” att det föregicks av ett möte han hade med en grupp barnhemsbarn som fick prova på att gjuta av sina egna händer. För att hålla reda på vilken avgjutning som tillhör vilket barn utarbetar Wester ett system. Men Allan, ett av barnen, påstår att en hand är felmärkt. Wester är säker på sitt system, men Allan insisterar: ”Det där är min lillebrors hand” – och visar sig förstås ha rätt.
När barnen en månad senare ska besöka konstnärens tillfälliga ateljé får Wester veta att Allans lillebror, som bara är fem år, också ska följa med. Nej, tycker Wester, det är han för liten för. Återigen tvingas konstnären att omvärdera sin bestämda hållning: socialarbetaren förklarar att bröderna bara har varandra och aldrig låter sig skiljas åt. Sammanknutna i en tyst men ömsesidig förståelse, som ingen vuxen kan rucka på, visar Allan en kompromisslös lojalitet till sin lillebror och ett blankt ointresse för att förhandla med en omvärld som ändå inte förstår. I ”En koja åt min bror” har konstnären översatt brödernas intima förtrolighet till en detaljrik skulptur av ett barn helt upptagen av sitt eget, försjunken i en djup koncentration, påtagligt närvarande men ändå fången i sin egen värld: en värld som liksom barnet har blivit övergiven av de vuxna.
Knutte Westers konst handlar ofta om de som blivit svikna av samhället. Han arbetar återkommande i öppna processer, deltagarbaserat, med de människor vars berättelser han lyfter fram. Wester rör sig mellan video, skulptur och installation, men oavsett valet av teknik finns det alltid någon form av dokumentärt element i hans arbeten. Ett annat återkommande drag i Westers konst, som bland annat märks i den animerade filmen ”Horungen” ur vilken vi presenterar ett antal handmålade stillbilder, är det medmänskliga närmandet till Den Andre. Trofastheten mot svikaren. Konsten blir här till en empatisk handling som kan skapa förståelse för en förtvivlad person som brottas med inre konflikter eller står inför ett omöjligt val.
Kan vi läka och försonas efter att ha blivit svikna? Vad är lojalitetens pris? Förväntar vi oss någon form av lojalitet från författare och konstnärer, och i så fall till vad, eller vem? Till texten, läsaren, en ideologi, plats eller grupp? Hur påverkas våra relationer och vår förmåga till samlevnad av att människor kategoriseras som illojala och förrädare? Behövs det fler svikare? Det här är några av de frågor vi har velat adressera i och med detta nummer av Provins.
Har inte författare ett frikort, eller rentav en skyldighet, att förråda? Är inte fiktionen ett löfte om det sannolika, snarare än det sanna? När en högst verklig läsare dyker upp och konfronterar författaren med anklagelser om att ha svikit platsen hon vill skildra är risken stor att sådana försvarstal för fiktionen faller platt. I essän ”I förhandling med Västerbottens vålnad” delar författaren Ida Linde med sig av de inre konflikter och skräckfantasier som följde henne under arbetet med Norrut åker man för att dö, fantasier som senare tycktes förkroppsligas i mötet med en läsare av den hyllade romanen. Vad förmedlar hon egentligen för bild av Norrland?
Lindes essä pekar mot frågor som återkommit i kulturdebatten under senare år: har vissa mer rätt än andra att uttala sig om eller skildra en viss plats? Förväntas den som talar om en marginaliserad plats göra det utifrån någon form av villkorslös trofasthet till platsens villkor?
”Ibland är skrivandet en process för att förstå just vilken lojalitet det är man förhandlar med” skriver Linde och man kan fråga sig hur mycket av den norrländska litteraturen som inte uppkommit i spänningen mellan de krafter hon beskriver pressen av. Å ena sidan viljan att skänka upprättelse åt hembygden och sätta ord på alla tysta umbäranden en bevittnat. Å andra sidan kännedomen om traktens fulaste sidor och många författares önskan att skriva sig ur och bort från platsen, att bryta skulddynamiken mellan att tillhöra, lämna och återvända.
I sin essä går Linde i dialog med den kanadensiska författaren Lise Tremblay som presenteras utförligt i detta nummer under vinjetten Utsikten med ett utdrag ur romanen Saguenay som kommer på svenska nästa år. Romanen kretsar kring två bröder från det lilla samhället Saguenay i norra Québec. En broder som stannat och en som lämnat. Men Platsen, svekets objekt, spelar också en avgörande roll, liksom i Lindes roman.
En som valde att lämna en gemenskap, men återvänder till densamma i detta nummer av Provins, är artisten Kitok, Magnus Ekelund. För några år sedan fick han stor uppmärksamhet med indiekonstellationen Magnus Ekelund & Stålet, men det stora genombrottet kom när han lämnade indiescenen, tog artistnamnet Kitok och började göra hiphop. Samtidigt möttes han av hård kritik och avståndstaganden från tidigare fans. Dikten med vilken han återvänder till sitt tidigare alias kan ses som ett texthäfte utan medföljande skiva, en EP om sveket han anklagades för, en självironisk anklagelseakt. Anklagelseakter är precis vad Sara Parkman också bjuder på i texten ”Jag hatar Västernorrland”: ett manus, en sång, ett skolarbete och ett vredesutbrott som vägrar inordna sig i någon form eller förväntan. Parkmans och Kitoks bidrag utgör tillsammans med en diktsvit av Alina Björkén, medlem i Luleåbandet Könsförrädare, en sorts musikalisk triptyk; tre bidrag från några av norra Sveriges intressantaste musiker.
Ett ursprungligt svekmotiv står förstås lärjungen Petrus för när han förnekar sitt band till Jesus. Liksom många före honom i den norrländska litteraturhistorien har den tidigare prästen Bengt Pohjanen ofta använt sig av bibelmotiv i sina verk, och i novellen ”Jag känner inte den mannen” speglar han sig själv i Petrus-gestalten. Pohjanen blickar i sin novell tillbaka på 1968, då han själv studerade teologi i Uppsala och extraknäckte som tolk. När en socialarbetare misstar honom för vän till en hjälpsökande avsäger han sig plötsligt all kännedom om mannen ifråga och det band som deras språkgemenskap i någon mån har skänkt dem, för att själv slippa trilla nedåt på den sociala stegen: ”Kamraterna, de blivande prästerna i Dekanhuset vill bli tagna för arbetare, utan att lyckas. Jag vill inte det men blir bemött som det.” I ett medföljande dagboksinlägg skrivet vid tiden för händelsen resonerar Pohjanen kring språkgemenskap, klass, nationell självbild och rasism. ”Skratta gärna!”, uppmanar han läsaren: ”Självklart gör jag det också, men kanske skrattet fryser i strupen om vi läser mellan raderna.”
Är detta kanske ett exempel på den litterära praktik Ida Linde i sin essä beskriver som ”en lojalitetens handling ur svikarens perspektiv”? Att i första hand vara lojal mot texten, även om det kostar ansiktet, och låta litteraturen kittla till skratt som sätter sig i halsen. Att riskera att såra. Pohjanens novell skulle i den bemärkelsen kunna läsas som en tragikomisk pendang till den bitterljuva bok som den ena brodern i Lise Tremblays roman Saguenay presenterar för studenterna på universitet där han arbetar:
”Han hade sagt till studenterna att de skulle få läsa en av de vackraste sidorna som någonsin skrivits om vintern. I slutet begår huvudpersonen självmord mitt bland alla sina kalvar. Vintern blev för svår. Det var en vacker bok. En bok som sårar.”
Sveriges svek mot samerna har kostat många människoliv. Den kanske smärtsammaste konsekvensen av det i vår nutid är de höga självmordstalen bland samer. Att stora delar av den samiska befolkningen har utdefinierats från samisk tillhörighet är en annan konsekvens, kanske svårare att upptäcka, av statens koloniala maktutövande. Försök att ta sig an olika aspekter av detta tema har inte sällan bottnat i en förhoppning om att det konstnärliga verket ska kunna fungera som just en empatisk handling gentemot hela det kollektiv som drabbats. Att försöka foga samman historia och minne för att återupprätta något som förstörts eller gått förlorat.
Amanda Kernells film Sameblod och Annica Wennströms roman Lappskatteland är två verk i vilka många har sett dessa kvaliteter, och de uppmärksammas med varsin essä i detta nummer. Det är samtidigt verk som undviker att sjunga lojalitetens lov och istället skildrar karaktärer som lämnar, glömmer eller sviker sin samiska identitet i någon bemärkelse. Därmed öppnar de även upp för ett sökande efter en egen identitet – något Anna Linder ser och känner igen sig i när hon skriver om Sameblod. Linders essä tar även upp regissören Sofia Norlins Kirunaskildring Ömheten och texten ackompanjeras av bilder ur filmerna, som båda har prisats för sitt fotografi.
Det visar sig att skribenterna, och inte bara verken de skriver om, har en hel del gemensamt. Under vår återkommande vinjett Omläsningen skriver Ina Knobblock om Lappskatteland, en bok hon finner efter att hennes mamma uppmanat henne att läsa den. Knobblocks läsning handlar om vikten av att generationer möts för att kunna läka såren efter kollektiva, kulturella och språkliga trauman. Litteraturen och konsten, menar hon, har en potential att visa en väg framåt, kanske mot läkande och försoning. Det kräver dock att vi minns, talar om och synliggör det som smärtar. Det kräver kanske vackra verk, verk som sårar? ”Berättelser som Lappskatteland ger mina minnen ett sammanhang”, skriver Knobblock. ”Och ju mer jag lär mig om vår historia undrar jag vad som har gått förlorat för varje generation – andra tillhörigheter, kulturarv och språket vi kunde ha talat utöver svenskan.”