Nr. 4/2014

*

I ledaren till det föregående numret av Provins inledde jag med en hänvisning till en skolplansch och till författaren Birger Vikströms mödosamma livsförhållanden. Det finns inget skäl att göra annorlunda nu, när vi återigen presenterar ett slags sondering av det samtida litteraturutbudet.

Vid slutet av trettiotalet arbetade den kringstrykande Vikström som skogshuggare utanför sin hemby Bredåker. En historia som berättats för mig, men som mig veterligen aldrig nedtecknats, kommer från en barndomsvän som bodde i samma skogskoja där Birger logerat bara året innan. När han började undersöka omgivningarna fann vännen snart att alla stubbar från grövre träd på huggarskiftet hade skrivits på med timmerkrita. Det var i huvudsak anteckningar om hur djävlig tallen varit att fälla, eller hur mycket den inbringat i pengar och vad dessa slantar skulle ha kunnat investeras i. Men ibland kunde det även vara en liten dikt. Själv förmådde han bara tyda enstaka ord, eftersom kådan lagt sig som ett skyddande lager ovanpå.

Anekdoten saknar uppenbar poäng, ändå gjorde den sig påmind under läsningen av den essä om Peter Weiss och språkets kalhygge som Markus Huss författat till detta nummer. Kanske för att såväl historien som essän skänker en intressant bild av den inte alls så ovanlige kroppsarbetande författaren i konflikt med sin konstnärssjäl, på jakt efter historia och mening. Kanske också för att anekdoten påminner om vårt obortträngbara behov av katalogisering, arkivering och syfte.

Att arbeta med en litteraturtidskrift som har som en av sina uppgifter att röra sig inom en inhägnad fauna kan ibland kännas som att pulsa över ett kalhygge där allt som återstår är stubbar efter högresta träd. Den som börjar misströsta ser bara snårskog. Men så påminns man om det orimliga i att blicka efter samma fjära exemplar som växte där för 60 år sedan, istället för att se ner mot backen, och söka efter den sorts snillrika undantag som tidigare förbisetts i sökandet efter svulstighet och prakt.

För att avsluta en onödigt lång analogi är det vad vi försöker göra med Provins, sondera och tröska med nya ögon. Vi har chansen att skriva om en samtida litteratur, att omformulera begreppet ”norrlandslitteratur”.

Flera av de medverkande i detta nummer har, bara på sistone, lyfts fram som de nya berättarna från norr. De har själva inte bett om dessa etiketter, men nu sitter de i alla fall där. När vi ånyo presenterar Negar Naseh, Ida Linde och Ola Nilsson har vi utgått från att dessa varudeklarationer går att pilla loss eller fylla med tydligare innehåll. I avsnittet Omläsningen sätter Naseh Astrid Värings I som här inträden på prov genom en personlig och kritisk läsning. Linde får i en intervju tala om sitt förhållande till just katalogisering, begreppet ”norrlandsförfattare” och stölden av skogen. Nilsson fortsätter sitt experiment med den amerikanska Söderns litteratur i en novell som tycks ha inspirerats av Carson McCullers. Människor och grävskopor drar fram som insekter över fjället och lämnar efter sig spår i marken i denna fristående fortsättning på novellen ”Halspasset” som skrevs för Provins 3/2012.

Texterna känns speciella eftersom att det går att se spår av timmerkritan, trots lager av kåda. De räknar årsringarna på de huggna stubbarna, med kritisk och ny blick.

Ett annat bärande tema i detta nummer har varit arkivet. Den utforskande blicken och det katalogartade tänkandet tar sig många olika uttryck, vilket inte minst blir tydligt i Imri Sandströms väldiga text- och bildarbete där hon tar ett kliv från bildkonstens domäner och in i Berättarnas län, tvinnar litteraturhistorier runt varandra och kalkerar fram en ny bild. Vi är stolta över att kunna ge en försmak av någonting större. Och som komplement till detta, Helena Fagertuns prosatext ”Sträv mot griffeln” som funderar över vad det är att arkivera sina egna rester.

Avslutningsvis måste vi nämna de många udda arter vi lyckats samla och pressa in i årets sista nummer. Poesi av Maria Vedin i norr och Anna Hallberg i söder, samt novellistik av Anna Friman i öst. Ibland ser vi oss tvungna att trampa över stora arealer för att kunna åstadkomma ett bra dagsverke.

Många kritstrecksanteckningar om sega tallar och ruttet virke senare kan vi trots allt redogöra för en och annan dikt.


Erik Jonsson


Innehåll

  • Ledare
  • Ida Linde och Erik Jonsson: Det är ännu för tidigt att skriva hem
  • Anna Hallberg: December, med klarhet genom dimma, skarpa ljus, Geogrammatik
  • Markus Huss: Peter Weiss i språkets kalhygge
  • Ola Nilsson: Om kroppens värme och den fria sikten framåt
  • Imri Sandström: Många + Många + Många, Tracing, Flapping
  • Helena Fagertun: Sträv mot griffeln
  • Maria Vedin: ur Leprakolonin
  • Negar Naseh: Omläsningen – I som här inträden
  • Anna Friman: Brunnsskrubbaren
  • Anmälningar
  • Notiser
  • Norrlandsporten