Ordet ”provins” kommer från det latinska ordet för ”besegrad”, vilket John Swedenmark nämner i sin text om dialekter i detta nummer av Provins. Han beskriver hur den ryske futuristen Velimir Chlebnikov, när någon kallade en del av Ryssland för ”provinsen”, bitskt invände att ”den delen av landet sannerligen aldrig hade blivit besegrad”.
Idag använder vi på svenska inte ordet ”provins” så ofta. Det vi tänker på som ”provinser” är platser som ligger långt ifrån centrum, geografiskt eller i förhållande till makten: en inlandskommun i Norrbotten eller ett mindre samhälle på landsbygden.
Ordet besegrad rymmer en förlust. Att ha förlorat ett slag eller en kamp. De mindre orterna på landsbygden eller glesbygdskommunerna beskrivs ofta i media som just ”förlorare”: att de är förlorare i samtidspolitiken eller förlorare i jämförelse med de större städerna. Att beskriva de mindre samhällena på det sättet kan tyckas orättvist: ”Som om det vore vårt eget fel att det inte finns skola, inte finns bussar eller tåglinjer nog. / Det handlar inte om kultur eller vilja – det handlar om resurser”, vilket skribenten Christine Bylund påpekar i sin text i detta nummer.
I årets sista nummer av Provins låter vi de mindre städerna och samhällena ta plats. Vi undersöker vilka frågor som är specifika för småstäder och glesbygd, oavsett var dessa platser ligger.
Poeten Johan Jönson inleder numret med att återvända till Sundsvall och de mindre orterna däromkring: ”granloholm, norrmalm, skönsmon, granlo, där jag och de familjära mina har bott”. Han reflekterar över det partikulära och universella, liksom över sitt skrivande i förhållande till platsen ”där mitt liv aldrig blev av”. Författaren Patrik Lundberg och journalisten Wilma Eliasson skapar sina egna ungdomskaraktärer som börjar skriva mejl till varandra om att leva och växa upp i Sölvesborg respektive Edsbyn. De skriver om skillnaden mellan att växa upp på dessa orter och i en storstad, om att längta bort och hem på samma gång, och om ambivalensen som genomsyrar allt.
I detta skönlitterära block rör vi oss från skånsk landsbygd, via mindre städer i Mellansverige till inlandet i Västerbotten. Den palestinska poeten Ghayath Almadhoun skriver om hur han sökte asyl i Sverige 2008 och blev kommunplacerad i Skellefteå och därefter skickad till Boliden. Han går runt i samhället och letar livstecken och inser så småningom, när en kvinna tror att han försöker stjäla en cykel, att det finns folk där: ”Även om jag inte såg dem så såg de mig.” Texten beskriver ett möte med ett land där ”man måste vara svensk för att få tillgång till nätet” och där fisket blev räddningen från ensamheten.
Vi rör oss även över gränsen till Norge. I Utsikten introducerar Provins redaktör Helena Fagertun den norske författaren Eivind Hofstad Evjemo. Det översatta utdraget är hämtat ur romanen Det siste du skal se er et ansikt av kjærlighet från 2012 som beskriver livet i en mindre norsk kommun. Här får vi detaljerade beskrivningar av kommunhusets interiör och stadsplanering. Vi får också möta kommunens IT-ansvariga som går hem från kommunhuset sist av alla och ”tänker att det finns ett monumentalt gap mellan samhällets målsättning om vilken roll teknologin ska spela i arbetslivet och den verkliga kunskap som den vanliga arbetaren besitter”. Romanen är både en redogörelse för de allmänna funktioner och platser som finns i det kommunala, och en berättelse om de specifika människor som bor där, och deras personliga sorg.
Kulturgeograferna Madeleine Eriksson och Aina Tollefsen arbetar tillsammans med fotografen Johannes Samuelsson med ett projekt om bärbranschen, där de utgår från Fredrika i Västerbotten. De tecknar en politisk utveckling, från 50- och 60-talet då man satsade på att bygga upp service i centralorter och då regionalpolitiken ”skulle kompensera de kommuner som halkade efter”, fram mot 90-talet och EU-inträdet, då en mer nyliberal inriktning präglade den ekonomiska politiken: ”Frågor om hur platser och människor bidrog med tillväxt hördes allt ljudligare i debatten, nu skulle alla bidra med tillväxt och försöka stå sig i den alltmer globaliserade konkurrensen.”
Denna politiska förändring och dess konsekvenser vilar som en underliggande stämning i flera av de skönlitterära texterna i numret och ibland blir det mer uttalat som i Max Heberts skiss till en pjäs om Gävle, med scener bland annat placerade i stadshuset, där samtalen handlar om kommunslogans och platsmarknadsföring: ”Nej, vi måste göra oss av med Norrland. Norrlandsgränsen är feldragen. Norrland är inte bra för Gävles varumärke.”
Att frågor om det regionala och lokala minst lika mycket handlar om språk som om plats genomsyrar de flesta texterna i numret, men blir extra tydligt i John Swedenmarks essä om dialekter. I jämförelse med andra länder, där minoritetsspråken och dialekterna har en starkare ställning, framstår Sverige som väldigt utjämnat och variationsfattigt. Under 1500- och 1600-talen bedrevs något som kan beskrivas som ”en språklig kolonialisering” där ”[d]e ursprungliga dialekterna och urspråken trängdes undan, förringades och förföljdes”. Swedenmark uppvärderar dialekterna och dialektlitteraturen, som ”för in alternativa språkmelodier och rytmer” och kan bilda ”en motröst till centralspråket och skriftspråksnormen”.
Diskussionen om hur språket låter, talas och skrivs, och vem som får använda det, i vilka sammanhang och på vilka sätt, fortsätter i Ida Bergs och Christine Bylunds texter. Berg skriver om att vara finlandssvensk i Sverige och inte kunna göra sig förstådd på sitt eget språk och om att man redan som liten lär sig att dialekt är något fult. I Bylunds text blir språket lika enkelt som det är svårt och hon skriver: ”Jô jett fell få prate sån’ jô å.”
Avstånd och mellanrum är något numrets konstnär skulptören Mats Caldeborg intresserat sig för. Han bor och verkar i det mindre samhället Nordmaling, där han tillsammans med sin fru byggt upp en konsthall och mötesplats i anslutning till sin ateljé. Provins bildredaktör Fanny Carinasdotter besökte honom för att fota ett urval av hans verk. Det hantverksmässigt skapade blandas med det upphittade, föremål tagna från platser i omgivningen. Själv beskriver Caldeborg hur hans arbeten ofta uppstår ur en särskild övergivenhet eller frånvaro och han menar att mellanrum kan vara en bra position för konstnärligt arbete.
Därutöver rymmer numret också en omläsning av Sara Lidmans Tjärdalen, signerad Sara Abdollahi, som snarare än en omläsning av boken är en omläsning av olika typer av kontexter som boken befinner sig i och väcker: litteraturhistoriska, personliga och samtidspolitiska. I Lidmans verk är det människorna som är i centrum och de större städerna framstår inte självklart som hoppet för framtiden och välfärden. ”Kanske handlar det om att vår tid gör oss sköra samtidigt som den kräver oss på styrka”, skriver Abdollahi. I samtiden finns ett förakt för svaghet och kanske skulle man kunna se på de större städerna som besegrade, helt inordnade i detta system, medan man ute i ”provinserna” fortfarande försöker göra motstånd.
Tidigare i höstas samlades upp emot 15 000 personer i en demonstration i Kramfors mot nedskärningar inom landstinget. Människor i närområdet reste dit och butiker i Sollefteå höll stängt för att låta sina anställda delta i protesten som kallades ”Ådalen reser sig”.
”Kanske är det på platser, som Fredrika, där välfärdssamhället dragit sig tillbaka som mest, som förväntningarna på att människorna själva ska skapa sin egen försörjning och tillväxt är som störst”, skriver Madeleine Eriksson. Det blir tydligt att de mindre städerna och glesbygdsorterna inte är besegrade, utan att det snarare är på dessa platser man kämpar extra hårt.