”På väg / mot centralorten / / det är maj, vägförfall / och fyra kilometer grusväg / till tågstationen” skriver poeten Carina Bergström i sin diktsvit ”Spårbredd 1435”. Vart är vi på väg?
Årets sista nummer av Provins är en resa längs Inlandsbanan, från dess nordligaste ort Gällivare till dess sydligaste punkt Kristinehamn och däremellan stannar vi till längs spåret för att se oss om i omgivningarna. I numret möter vi människor som bor längs Inlandsbanan eller som sett den som en flyktväg ut ur en sjuk belägenhet, vi korsar den på väg upp till Jämtlandsfjällen och går vilse bland björksly och granar innan vi hittar tillbaka till rälsen igen.
Musikern och låtskrivaren Johan Airijokis dikt ”Varsel”, som inleder numret, kan läsas som ett slags modern rallardikt. Genom ett kollektivt ”vi” berättar dikten om en grupp sorgsna pojkar i gubbkroppar som arbetar och super. Detta arbetarkollektiv, som spränger fram ett samhälle i skogen och spenderar varje helgnatt på stadshotellet, visar också ömhet och har en omsorg om varandra samtidigt som de söker kärleken: ”Tänk om vi hade kunnat prata. Då hade vi sagt nåt fint.”
Hela Inlandsbanan var klar och invigdes under festliga former 1937 i Kåbdalis i Norrbotten. Med byggandet av det som var tänkt att bli en inre stambana som skulle främja näringslivet i Norrland, följde en framtidstro. Inlandsbanan markerade industrialismens och modernitetens intåg i inlandet och förde med sig förhoppningar om ett bättre liv för människorna som var bosatta där. Inför byggandet av banan föreställde man sig också ”att bergen skulle öppna sina schakt för att utlämna sina malmrikedomar, att skogarna skulle erbjuda sina stora förråd för förädling [—]”, vilket Matilda Amundsen tar upp i sin essä ”Ett 130 mil långt skärsår”. Amundsen är årets vinnare av tävlingen Norrländsk text och skriver om det samspel mellan födelse och död som utmärker Inlandsbanan och byggandet av den. ”Schakt öppnar sig inte utan att brytas upp. Skogar erbjuder inte sig själva, men kan avkrävas fura efter fura” påminner hon.
En som genom sitt köksfönster dagligen ser råvarorna forslas ut ur länet är numrets konstnär Eva Stina Sandling, som är bosatt i sitt föräldrahem i byn Porsi i Jokkmokks kommun. Naturens utsatthet i relation till människans råvaruutvinning är ett återkommande tema i hennes konstnärliga praktik. Hon har en bakgrund inom det textila hantverket och arbetar återkommande med lager, lager av spår och historia. Ett verk som anknyter till detta är den väv som pryder omslaget till detta nummer, Vattenfalls Tavla. Motivet är en plats längs Luleälven och betraktaren möter två historiska lager av platsen. I det ena lagret forsar älven fritt och en lax hoppar uppströms, men i det andra lagret är älven uppdämd, av vattenkraftverket som byggdes i Porsi 1962. Vattenkraftsdammen bildar en ram runt bilden av den fritt forsande älven. De olika lagren kopplas samman genom fisken som både befinner sig i vattnet nedanför dammbyggnaden och tycks röra sig uppströms i det ännu ej uppdämda vattendraget. Två motstridiga krafter ställs mot varandra och kämpar om platsen och dess betydelse: det fria minnet mot den kontrollerande Historien, men också fiskens livslängtan uppströms mot älvens otyglade vrede nedströms.
Denna väv som Eva Stina Sandling gjorde under 1980-talet är ett av hennes mest uppmärksammade verk. I numret publicerar vi också bilder av ytterligare ett par av hennes vävar från samma period. Ställda intill varandra får även verk som Kärnkraft på glid, ett kärnkraftverk som är på väg att rasa utför en bergskant, och Mormor tvättar mamma tittar på, en kvinna som tvättar för hand utomhus med ett barn intill sig, betraktaren att begrunda förhållandet mellan en rural erfarenhet av en plats och erfarenheten av samma plats då den industrialiserats och genomgått modernitetens förvandlingar.
Sandling har gjort ett flertal offentliga verk och Mia Rogersdotter Olofsson, Provins bildredaktör, har rest i Norrbotten och fotat ett urval av dessa, däribland de MR-Obelisker som står på olika platser i Jokkmokks kommun. Obeliskernas form är hämtad från de mötespålar i trä som förr stod längs mindre landsvägar. Sandlings obelisker bygger på FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna från 1948 och rymmer texter ur de trettio artiklarna på flera olika språk, däribland nord-, syd-, och lulesamiska. En av obeliskerna rymmer en förteckning över länder och de datum då dessa länder ratificerade ILO 169, konventionen om urfolks rättigheter, som Sverige ännu inte undertecknat.
Liksom Inlandsbanan stannar numret till i Vilhelmina och ett bidrag som också anknyter till frågor om urfolks rättigheter. I novellen ”Märet drömmer om en vit ren” av Fausta Marianovic hör huvudpersonen Märet ett nyhetsinslag på radion om ett beslut kring järvjakt, och en oregerlig inre monolog tar fart. Marianovic fångar vreden över ett språkbruk som vill hävda sin objektivitet men som samtidigt visar sig vara allt annat än oskyldigt.
Även litteraturvetaren Fanny Lindgren intresserar sig för hur språket både kan dölja och avslöja vilket perspektiv vi intar. Hon skriver om en vandring i Jämtlandsfjällen, och genom att gå i dialog med reseberättelser ur Svenska Turistföreningens årsskrift och Kerstin Ekmans roman Guds barmhärtighet från 2001 ställer hon frågor om människans förhållande till naturen. Som en ditrest upplevelseturist inser Lindgren under sin vandring att något skaver med hennes eget perspektiv på platsen.
”Jag har förlorat många saker / men / vägen och fötterna / är fortfarande mina” skriver poeten Suzanne Ibrahim, som är fristadsförfattare i Östersund. Ibrahim kommer från Syrien där hon utöver sitt skönlitterära författarskap varit verksam som journalist. Dikterna i Provins rymmer spår av transformationer, och diktjaget som träder fram är både ett hemland och en skyldig, någon som både stannar och tar avsked, och som anklagas ”för försök / att smuggla ut hemlandet i mitt bagage”.
Ingen resa är fullständig utan en oförutsedd avvikelse, och detta nummer viker också av från banan, längs en bortglömd liten bibana som leder oss till den fiktiva orten Fürstenfelde i Tyskland, där författaren Saša Stanišić placerat sin novell ”Tårtans ögonblick”. En affärsman från storstan håller för invånarna i Fürstenfelde en snajdig presentation av sina planer på att bygga ett köpcenter på orten. Nya efterlängtade arbetstillfällen utlovas, men lokalbefolkningen är luttrad och låter sig inte luras hur lätt som helst av löften eller hot om den nya tiden som är i antågande. Översättaren Christine Bredenkamp skriver att Stanišić, som föddes i Bosnien men numera är bosatt i Tyskland, har en särskild behandling av den tyska syntaxen som inte liknar något annat hon tidigare läst.
”Humor och komplexitet behöver inte vara varandras motsatser. Inte estetik och vardagsliv heller” skriver Anna Hallberg i sin essä om Erik Beckmans roman Inlandsbanan. För Provins har Hallberg återvänt till Beckmans roman. När hon för första gången läste den för tjugo år sedan var hon inställd på att skriva om romanen i sin magisteruppsats i litteraturvetenskap. Istället var det Beckman som fick henne att ”byta spår och krypa fram som poet”. Poesin, kan man läsa mellan raderna, mellan sliprarna, är liksom Inlandsbanan en misslyckad samhällssatsning – och det är inte minst därför den behövs. Hallbergs omläsning öppnar förhoppningsvis upp denna moderna klassiker, en självklar anhalt i ett nummer med tema Inlandsbanan, för nya läsare.
I numret rör vi oss genom inlandet, längs en järnvägssträckning som idag tycks bortglömd av maktens centrum. ”I dess mest banala mening – ett järnvägsspår – är den fortfarande där” skriver arkitekterna Hannes Frykholm, Olga Tengvall och Karin Frykholm vars bidrag Infrastrukturell kärlek, en essä och ett antal ritningar, utgör ett försök att visa på ”arkitekturens inneboende möjlighet att frikopplas från historiska maktstrukturer”. Istället för att se Inlandsbanan som ”ett dystert monument över centralmaktens vilja att definiera periferin” vill de snarare lyfta fram den som en möjlighet att sammanlänka periferin med sig själv.
På liknande sätt vill vi med detta Provinsnummer sammanlänka periferier. Vart du än är på väg hälsar vi dig som resenär längs sträckan varmt välkommen ombord!
I och med denna resa tar vi avsked av Pernilla Berglund, som lämnar sitt uppdrag som redaktör för Provins. Efter några år i redaktionsrådet tog hon 2015 över redaktörskapet tillsammans med Helena Fagertun. Carl Åkerlund, som delat redaktörskapet med Pernilla sedan början av detta år, kommer fortsätta som redaktör och hålla tidskriften på banan och leda den in på nya spår.
Nu lämnar vi stationen.