Elvira öppnade dörren på glänt, det luktade vårdike, slam och förruttnelse. Bebyggelsen i Älvsbacka, ja hela Skelleftedalen, var söndertrasad sedan kraftverksdammarna gett vika en efter en och vattnet vräkt sig ner längs älvfåran.
Nu skylldes allt åter på dem.
Hon hörde uppbådet närma sig, sprang ut på gården, hukade bakom resterna av ett garage som slitits med av älven. Det var inte mycket som stått emot vattenmassorna när de kommit dundrande.
Hon vinkade till sina två döttrar att följa efter. Det fanns ingen tid att förlora. Trots att det gått flera hundra år, hade sägnerna hunnit ikapp dem, och nu var det bråttom. Det var som att människorna väntat på det här tillfället. De hade ingen aning om vem de jagade, eller varför, de visste inte ens att de upprepade historien. Men deras sagor och myter gav dem rätt, trodde de. Älven var deras, jorden var deras, fisken, djuren, säden, frukten, allt levande var satt till deras fägnad.
De hade ännu inte förstått att det var slut med det nu.
Elviras mor och mormor hade berättat om slakten i Finnforsgrottan. Hur deras förfäder överraskades och dödades i sömnen. Bara för lite fisk. Det var varken första eller sista gången. Det kommer att hända igen, brukade mormor säga. Förr eller senare kommer de efter oss en gång till.
Tiden hade inte läkt de såren och nu såg Elvira sanningen utspela sig mitt framför sina egna barn.
Skellefteborna är lika närsynta och blodtörstiga som järven, tänkte hon.
Strål slet med tänderna i saltgäddan och slet loss en salt reva av flaket. Han räknade kvigorna, sex stycken, men den sjunde gick bak snåren uppströms. De kunde inte förlora fler. Hela sommaren hade de gått två med kritterna men nu behövdes manfolket till slåttern.
Kvigorna är lika många som ärkeänglarna, tänkte Strål, och dödsängeln heter Azrael. Det hade komministern predikat och det kändes som han sa det särskilt till Strål. ’De orättfärdiga skola straffas’. Rösten liksom vibrerade inuti honom.
Dödsängeln tog bara de som syndade, och de som gud älskade. Det var väldigt förvirrande. Men det vågade han inte säga till någon. Var det Azrael som kom efter boskapen och husdjuren också?
Munnen fylldes av seg torrfisk som växte ju mer han tuggade. Kvigorna betade av strandgräset. Fuktiga pustar av dydoftande dimma svepte ner längs älvdalen. Skogen ångade av solvarm mossa, fräken och grankåda.
Isabella råmade, han ställde sig upp, ropade. Komså! Komså! Ville inte bli sen igen. De sparade inte på korngröten. Inte till vallpojken. Om jag fått två brödskivor hade jag stannat över natten, tänkte han, lyfte gäddsidan mot munnen, stirrade på det grå köttet, samlade sig, bet tag, saltet skavde mot läpparna. Han drog loss strimlan, tryckte in den med fingrarna – men kväljdes, spottade … Fick inte ner det. Han kunde inte. Tog sats och sylade iväg flaket över vattnet. Lät det singla ut över älven, skrek. Nej!
Han gjorde en ansats att hoppa i efter det men flaket drogs ner av strömmarna. Han spottade saltet, satte sig ner på huk med armarna mellan knäna, sköljde munnen, drack, det smakade myr.
Gäddan var bara till honom och hundarna. Till och med hundarna blev så törstiga att de stoppade hela huvudet i lillbäcken.
När han tittade upp stod en högrest kvinna i skinnkläder framför honom. Strål blev med ens medveten om forsbruset. Mötte hennes fågelblick, ögonen blanka som spikhuvuden. Håret glänste och såg ut att leva, rörde sig över pannan, över axlarna och ner på ryggen som älvvattnet över en djupt liggande storsten.
Kvigorna lommade förbi henne, brydde sig inte om vilka främlingar som råkade dyka upp. Svansarna borstade undan flugor och mygg, de seglade in i skogsdunklet, rumporna gungade som akterskepp.
– Du ser mager ut för att slösa med gäddköttet sådär, sa hon.
– Torrfisken drar mer än den smakar, sa Strål.
Hon kom fram till honom. Strål bytte sten så han kunde hålla balansen lite bättre och inte stod så nära vitvattnet. Hon krängde av sig näverkonten, stack ner handen och fiskade upp en näve guldglänsande strimlor rökt lax.
Man ska aldrig ta emot gåvor från främmande, tänkte Strål. Vars hade hon fått den ifrån? Ingen skulle tro honom ifall han sa att han fått lax av en främling. Särskilt rökt lax. Han granskade henne igen, från topp till tå. Kläderna såg nya ut, svarta skinnbyxor, såna som han sett formannen bära. Skinnanorak med röda, blå och gröna broderier.
– Vars kom du ifrån? sa han.
Kvinnan sträckte fram laxen. Hon försöker lura mig, tänkte Strål, skakade på huvudet. Hon skrattade, sträckte fram den igen, han backade.
– Jag tänker inte döda dig, inte nu i alla fall. Men du är säkert hungrig.
Strål tog fisken. Hon krängde på sig konten igen och fortsatte upp längs älven.
– Vi hålls vid fallet, ropade hon. Kom förbi när du vill. Lax har vi gott om.
Strål högg in på köttet, röksmaken fyllde munnen, det salta fettet, inte som knastergäddan som smakade timmervägg. Laxen smälte i munnen, skinnet knaprigt. Det var så gott att han glömde tugga, svalde för fort, tappade andan. Såg sig omkring, det kom väl ingen? Upptäckte att kvigorna var på väg runt kröken.
– Komså! Komså! ropade han mellan tuggorna.
Han ville få i sig fisken fort, ingen skulle tro honom om de hittade den. De skulle anklaga honom för stöld. För tjuvfiske. Sju kvigor att vakta. De vaggade på uppåt, ni vet att ni inte får, tänkte han.
– Komsårå!
Tjuvfiske straffas med döden.
Skuggorna lutade nerströms. Han proppade munnen med den sista laxstrimlan, tänjde på smaken av alrök och fett. Vem var hon? Hög tid att vända tillbaka. Stryket kunde han stå ut med, men gröten ville han inte bli utan, eller surmjölken. Om det fanns nån.
Tre kvigor hade de mistat när Mårten vallat förra sommaren. Jon i Medle blev av med två mjölkkor. Men Strål trodde varken på rövarhistorier eller troll. En del sa att det var björn, men de hade jagat och dödat fjorton björnar utan att böndernas boskap gick särskilt mycket säkrare. Samt de hittade aldrig några kadaver.
Strål var säker på att Mårten ljugit ihop allt. Han hade gått ut med tolv kvigor och kommit tillbaka med nio. Påstod att han sett trollen smyga mellan träden. Inte ens hans egen far kunde tillstå det, men Strål såg att Albrecht tvekade.
Nu fick han valla kvigorna ensam.
Lax hade de gott om?
Han tog en vidja av rönn och drev upp Isa i skogen, hemåt längs stigen, mot kvällsvarden. Luften svalnade när molnen kantade fästet, kvigorna radade upp sig och trampade fram i maklig takt. De sju svansarna. Han räknade öronen, fjorton, och benen, deras klövkliv när de passerade, alla tjugoåtta. Det var ett slags magi. Ibland räknade han kvigspenarna, som örsnibbar på de flata juvren. Blekrosa och mjölktomma. Hur kunde det stämma så väl? Exakt tjugoåtta.
Ärkeänglarna hade fjorton benpar. Fjorton armar. Inklusive Azrael. Det blev tjugoåtta lemmar. Han räknade dem när de var på kyrkhelg i bonnstan. Fast med vingarna … han räknade på fingrarna, fyrtiotvå. Men längre än så vågade han inte tänka. Folk kunde tro att han fått i sig något djävulskap. När de kom upp på forvägen ökade kvigorna farten. Strål lät dem gå före.
Albrecht for upp från bänken och gav honom en örfil, det ringde i örat, han såg elden dubbla sig en sekund men sedan bli som vanligt igen. Strål tittade upp, aldrig mer bli sen, en hurring till från andra hållet. Blodsmak i munnen.
– Du släpp int kvigen ifrån dig! sa Albrecht. Dem ska int kom hem ensammen.
– Ja bonn, sa Strål.
Albrecht tog ett grepp om tagelskjortan och slet in honom i rummet, knuffade honom mot bordet.
– Självaste komministern har sett dem. Och jag talar int om gråpälsen nu.
Strål nickade, slog ner blicken. Albrecht sa inte rakt ut vad han menade. Det viskades om hämndlystna släktingar till trollungarna som Almar i Renström dödat innan hela hans hushåll slaktats och lämnats att ruttna på tunet.
Om det nu var sant. Man kunde inte tro allt som berättades av gammelfolket. Han hade då aldrig sett något som liknade troll ens på håll. Komministern sa att man inte fick tro på sånt skrock. Men ärkeänglar skulle man tro på? Det kunde väl lika gärna vara de i så fall? Gammalisa sa att hon sett trollen när hon var liten flicka. Och nu Mårten. Och i Myckle hade de mistat en ko till denna sommar, spårlöst försvunnen från fäboden. Hur förklarar man sånt? Tre pojkar och en flicka saknades i Skellet. Kanske de syndat? tänkte Strål. I så fall var det Azrael som tagit dem. Men tjänstefolk rymde ju hela tiden.
Strål tog skeden och skopade i sig det som fanns kvar. Eeva sträckte honom en ostbit. Det var värt den långa hemgången. Men nu hade han kommit sent tre dagar i rad. Skicka mig inte på långtur, bad han utan att knäppa händerna, kunde inte slita blicken från en glänsande gul kant som låg kvar bredvid grytan.
– Ta den, sa Eeva.
Albrecht slog näven i bordet, högg ostbiten och förde den mot munnen. Sönerna och drängarna reste sig från bordet.
– Ge han osten, sa Eeva.
– Har man int lyft får man int två gånger ost.
– Ge han i morgon och låt han gå ute.
– Är du int klok. Han kommer bara att föräta sig.
– Vi har så det räcker, sa Eeva. Int finns det nå rövare här i skogarna. Int i år.
– Men du hörde Jon, han sa att självaste komministern … Jon ljuger inte.
– Bah! Int tror du väl på komministern? Han har bytt hästarna mot brännvin. Det förstår du väl själv, int går det att fiska i vagnsspåren. Det är så dumt så man storknar.
– Jag kan int tro komministern om att ljuga, sa Albrecht. Andra berätta också om guldlaxarna.
Strål knöt händerna hårt under bordet, spände blicken i bordsskivan och bad att ostkanten på något sätt skulle sluta hos honom, magen knådade grötslatten. Men när Albrecht sa guldlaxen kände han sig skyldig, tänk om den var tjuvfiskad. Eller ännu värre, fiskad i ett hjulspår när rövarna lurade av prästen hästarna.
Albrecht svalde ner ostbiten utan att smaka på den, men vallpojken skulle inte ha mer i alla fall. Han måste härdas. Lära sig att gå hungrig, annars blir han lat och glömmer se efter kräken. Som Mårten, Albrecht kastade ett öga på yngsta sonen som satt upp i halmen med ryggen mot murstocken, men det ville han inte säga högt.
Drängarna gick över till fuset där de sov på somrarna. Sönerna knökade ihop sig längs väggarna. Lillungen låg och sparkade ovanpå vedlåren.
Strål fluffade halmen och lade sig på golvet med ryggen vänd mot fåren. Eeva skramlade ännu någon stund med trågen och ämbaren. Albrecht vred och vände sig i bänken. Efter hand steg kvällsron upp ur golvtiljorna. Fönsterglaset mot söder blev vadmalsgrått och huset somnade.
Strål vaknade till doften av rågbröd. Han hörde Albrecht grymta i soffan. Värmen från ugnen spred sig. De morgnar Eeva bakade var det skönt att ligga kvar en stund. Antagligen tyckte Albrecht också det, han brukade inte dra sig annars.
Men de fick inte rågbröd till morgonmålet. En skopa vardera ur storkannan med vassle, en bit ost och gammkornbrödet. Strål sneglade på rågkakorna som vilade på köksbänken. Eeva tog brödkniven från spiselkransen och delade ett av bröden mitt itu. Placerade det på Stråls linneduk. Han spärrade upp ögonen. Hon skar en bit ost stor som en näve. Vek ihop duken och stoppade den i konten hans. Snålvattnet rann till. Han skulle äta rågbröd och ost idag. Hon packade fyra smågäddor jämte brödet – en gädda brukade räcka tre dagar. Siffrorna tre och fyra passade ihop i Stråls huvud. Lärjungarna i altarskåpet var tolv. Tre dagar i fyra gäddor gjorde tolv dagar. Ville de att han skulle vara borta så länge? Redan tanken på saltgädda bjöd emot.
– Ät nu int allt första dagen, sa Eeva. Spar osten och brödet så länge du kan.
– Hur länge? Han såg upp på Albrecht.
– Är du hemma före nästa kyrksöndag blir det ingen spis över till dig.
– Albrecht … började Eeva men han tystade henne.
– Fjorton dagar blir du borta med den där matsäcken. Och har du inte varenda kviga med dig tillbaka får du själv plikta.
Han sa inte ”med livet”, men Strål visste vad en kviga var värd. Och även om Albrecht var en kärv sort blev Strål varm innerst inne. Att stanna ute så länge betydde nästan att han räknades som vuxen. Mårten var flera år äldre än honom och ändå hade Albrecht flyttat ansvaret till Strål.
– Gå int upp till fallet, sa Mårten när de kom ut på backen. Det bor oknyttfolk i forsgrottan, det var de som tog kvigorna.
– Jag går väl vars kvigorna vill.
– De kan verka snälla, men lita int på dem.
Han kom närmare, Strål spände kroppen, beredd på en hurring. Sen kvigorna försvann hade Albrecht behandlat Mårten som en odugling och det gjorde sonen ännu elakare mot Strål.
– Det är ju ingen som tror mig men jag svär att de var …
Han avbröt sig, såg Strål i ögonen, rynkade pannan. Sen fräste han ur sig:
– Gå vars du vill, jag har varnat dig.
Strål knep tag om torrgäddan med kindtänderna, försökte att inte känna smaken. Regnet silades genom granen. Skogen höll andan, kvigorna stod med sänkta huvuden runt en kraftig björk som inte gav något skydd. Han räknade skårorna på sälgpinnen. Nio dagar. Tre kvar. Rågbrödet och osten hade tagit slut på fjärde dagen.
Mycket lax hade de. Sa hon. Men vem var hon? Hölls i grottan? Tänk om Mårten hade rätt, om de var från Norge, eller Finland kanske? Rövare. Lurendrejare och banditer. Tänk om det var de som tagit kvigorna?
Skogen tisslade och tasslade, berättade sagor för sig själv, för alla som ville lyssna, alla som förstod språket.
Komministern hade sett dem fiska guldlax i hjulspåren. Strål hade inte glömt smaken. Hur mjuk och lättuggad den var. Hur den fyllt gommen och magen så att han var ohungrig fortfarande till kvällsvarden.
Ska jag gå till forsgrottan? Be att få av guldlaxen?
En grå fågel fladdrade in under granen. Den burrade upp sig. Bröstet rostfärgat. Ögon som blanka småstenar. Den liknade bofinken men nej, bofinken kände han. Vem var det här?
– Hur ska jag göra? sa han till fågeln.
Den flaxade närmare. Bytte gren. Såg på honom.
– Hur ska jag göra? Är de farliga? Ska jag gå?
Den knixade ett ja, gör det, lita på mig. Den hoppade in mot stammen, kurade ihop under det tätaste grenverket, dit regnet inte nådde. Den är inte rädd för mig, tänkte Strål. Borde den vara det?
Vad är jag rädd för? Han tryckte ner gäddflaket i konten igen. Vad kan jag förlora? Hon gav mig guldlax. Om det var Azrael som skickat henne hade hon väl dödat mig på en gång?
Kvigorna ville inte röra sig i regnet men han satte fart på dem. Här fanns inga stigar så han höll sig bredvid Isa, de andra följde tätt efter. Regnet upphörde och dimmorna lättade. Han spårade en svag brandlukt som kröp ner längs bergssidan. Höll höjden och följde terrängen.
Kvinnan som stod framför honom var klädd som den andra, lika lång och rakryggad. Strål skymtade grottöppningen mellan träden.
– Vad vill du? sa hon.
– Jag träffade någon som sa att ni hade lax.
– Vill du köpa då? skrattade hon hånfullt.
Någon ropade inifrån berget.
– Gaupa! Var inte så grym mot han.
Kvinnan med älvsvallet över hjässan kom ut ur grottan. Bakom henne tre pojkar i ungefär samma ålder som Strål. Skinnkläder, riktiga skor på fötterna. Varför bodde de i en grotta? tänkte han.
– Så du kunde inte låta bli? sa hon.
Strål svarade inte, pojkarna såg på honom utan att röra en min.
– Ge kvigorna en bal hö så de håller sig kvar, sa kvinnan. Du slår dig ner här, hon visade på en liggande torrfura, vi har precis ätit, du ska få ett mål mat.
Hon gick in i grottan igen.
– Slå dig ner, sa Gaupa.
Hon strök honom över huvudet, lade en hand på hans axel. Strål ryckte till, iakttog pojkarna, skulle de tåla det? Att hon utfodrade en främmande. Den svarthåriga kom tillbaka. Han fick en egen tallrik. Det var mat för flera dagar på den. Kokt lax. Gröna blad och något slags fett. Det smakade främmande, hett och skarpt samtidigt, lite som träkol, om man kunnat stoppa en glöd i munnen. En flicka, lite äldre än honom själv fanns också bland husfolket, om man nu kunde kalla dem det? Är de rövare? tänkte han. Har de rövat allt det här?
Han fyllde munnen med de nya smakerna, tittade upp på hon de kallade Gaupa. Hon frågade var han kom ifrån. Vem hans husbonde var. Kände hon honom? Talade en märklig dialekt. Blandade in ord som han aldrig hört förut. Behandlade Albrecht honom väl? Vad skulle han svara på det? Konstig fråga.
– Du stannar här i natt, sa hon. Sov med oss.
Pojkarna höll sig på avstånd, pratade med varandra men tilltalade inte honom. Flickan försvann in i grottan och han såg inte till henne igen. Ner mot älven hade de tork- och rökställningarna. Där hängde lax för ett helt år åt hemgården. Om Albrecht visste skulle han bli bärsärk, tänkte han. Fast de bodde så nära älven fick inte ens Albrecht fiska. Det var skelleftebönderna som ägde laxen.
– Fyll konten, sa Gaupa.
Strål såg på henne, förstod inte. Kunde hon ge bort så mycket mat? Hon hakade ner fyra laxsidor, packade ner dem jämte den sista torrgäddan, grymtade till, rynkade näsan.
– Ska du ha den? sa hon.
Strål nickade, han kunde inte komma hem med laxarna, måste gömma dem, spara dem, äta lite i taget.
Han fick en liggplats vid elden. Den svarthåriga, Ama, stannade ute med honom men alla de övriga sov i grottan. De lät honom inte ens komma nära öppningen. Om han räknat rätt sov de elva stycken där inne.
Han vaknade pissnödig. Glöden pyrde i eldstaden, månljuset släpade över grantopparna, forsbruset trängde fram genom skogens avvaktande tystnad. Dofterna från rökeriet hängde tungt i bergssluttningen. Han baxade sig upp på armbågarna. Ama låg på rygg med händerna under huvudet, såg ut som att hon låg och tittade på stjärnorna men hon blundade, verkade djupt försjunken i sömn.
Han gick till pissgropen, knöt upp byxorna, guldstrålen ångade. Snart skulle första frosten komma, hoppas den dröjer i år, tänkte han. Hoppas de fått in allt hö och att kornet hinner mogna. Vad ska jag göra med laxen? Albrecht dödar mig, tänkte han. Vände sig om.
Kvinnan vid elden var den största kvinna han någonsin sett. Hårmanen flammade eldröd i skenet från glöden. Hon hukade sig ner och lade på några vedträn. Bakom henne slingrade sig en guldfärgad svans, som om den levde ett eget liv, bred som en underarm där den slank in under kolten.
Det är skogsfrun, tänkte han. Paniken stegrade sig som ett fyrspann i bröstet. De ger mig till henne! Kvinnan iakttog honom, gick närmare utan att släppa hans blick. Strål kunde inte röra en fena. Kvinnan slickade sig om munnen, torkade svett ur pannan med baksidan av handen, blinkade, förde handen mot en långkniv i bältet.
– Låt han vara! sa Ama, satte sig upp.
Kvinnan hoppade över torrfuran, över hela lägret, drog kniven, landade bredvid Strål och fångade honom med vänster arm samtidigt som hon höll kniven tryckt mot halsen.
– Inte ungarna, Augpaligtok. De är oskyldiga.
Augpaligtok tryckte till honom med armen, kastade omkull honom på marken, böjde sig ner och höll knivspetsen mot hans öga.
– Du förstår väl, sa hon, att om du berättar om mig kommer de aldrig mer att tro ett ord du säger.
– Varför skulle jag berätta om dig?
– De kommer att säga att du umgåtts med djävulen.
Strål vågade inte röra sig men visade med ögonen att han förstod allt, gick med på allt, för alltid skulle tiga. Augpaligtok lutade sig fram, lade läpparna mot hans öra.
– Annars ger jag dig till trollkungen, viskade hon, han som bor i berget, och då äter han upp dig till morgonmål. Förstår du? Alla dina kvigor, dina syskon och din mamma och pappa.
– Släpp honom, sa Ama.
Augpaligtok stoppade undan kniven, svansen piskade som på en irriterad ladugårdskatt, hon skrattade.
– Det här var en lagom munsbit annars.
– De måste tro på oss och lita på oss, sa Ama. Vi kommer att behöva prata med dem en dag. Förr eller senare måste vi sluta förbund med dem.
– Du vet vad jag tycker om det.
– Om du gör något mer får du svara inför Galdur.
– Du borde inte fjäska så för Galdur, eller människorna.
– Han ska gå nu, låt honom vara.
Ama lyfte upp konten, räckte den till Strål. Något skramlade till inne i grottan. Han backade bort från lägret, krängde remmarna över axlarna. De två kvinnorna fortsatte argumentera med varandra. Han förstod inte vad de pratade om. Han hade mött skogsfrun. Hon var precis så vacker och farlig som man sa, och hon kunde komma efter när som helst.
Han sprang ner till kvigorna, klatschade Isabella på rumpan, knuffade upp Elsa, Skela, Merab. De reste sig makligt, råmade. Ville inte lämna höet. Bryta idisslingen. Vad var det här? Varför denna brådska? Det var ju mitt i natten.
Strål hörde fler höjda röster från grottan. De rörde sig där uppe. Var det trollkungen som vaknade? Skulle han äta upp honom? Han får inte ta kvigorna, tänkte Strål. Vad som helst bara han inte tar kvigorna.
Strål piskade Elsa, skynda, skynda. Han sprang fram och tillbaka efter dem, hetsade på dem, spring! ropade han. Spring! Äntligen fattade de. Galopperade ner för slänten, terrängen ojämn och stenig, sandiga backar, liggande träd. De spred sig ut i skogen. Strål hörde steg bakom sig, knakande grenar, skuggor rusade mellan stammarna. Kvigorna skenade ner mot älven. Strål kunde inte hålla jämna steg. Var alla med? Vart tog Elsa vägen? Svansarna stod rakt ut som de gjorde när de fick panik, flydde för livet. Isa var långt före, och Skela? Var hon inte med i täten?
De kom upp på forvägen och kvigorna försvann längs hjulspåren. Strål sprang så bröstet värkte. Halsen tjocknade. Han spottade slem. Hörde kvigorna råma, klövarna klappra. Bröstet pumpade som en blåsbälg, var det någon efter honom? Såg han något i skogen?
Albrecht mötte honom springande, knuffade omkull honom, kastade sig över honom. Slet tag i särken med båda nävarna och skakade honom.
– Vad ända in helvetes glödheta jävlar. Vars är de andra? Vars är Skela och Elsa? Säg att de kommer!
– Det var skogsfrun, sa Strål.
Albrecht skakade honom, huvudet slog emot en trädrot, han slog med högern, kinden sprack.
– Jag tror väl för fan int på trolltyg. Vars är de?
– Det var oknyttfolket. Det var finnarna i forsgrottan. Det var rövarna.
Albrecht skakade honom igen. Nu kom sönerna och drängarna ikapp, han dunkade Strål mot trädroten.
Det svartnade för ögonen, ett ögonblick förlorade han medvetandet. Albrecht måttade ett till slag men Mårten hejdade honom, han slet sig fri, fick in ett slag till. Sönerna grabbade tag i honom och drog bort honom från Strål. Han skulle inte göra sig till dråpare över en värdelös vallpojke.
Strål vaknade till. Manfolket stod runt honom, de höll Albrecht.
– Så du såg dem? sa Mårten.
– Jag var där, vid grottan.
– Jag sa ju åt dig!
Strål baxade sig upp, krängde av sig konten, tömde ut laxen framför Albrecht.
– De tjuvfiskar i forsen.
Albrecht lugnade sig, grymtade till, sönerna slappnade av, han slet sig loss, tog ett steg fram, sparkade till guldlaxen.
– Hämta bågar och spjut, sa han.
Elvira tryckte bakom garaget, kände lukten, de närmade sig, det var nu det hände, precis som hennes far förutspått.
– Följ mig, sa hon till döttrarna.
De kryssade mellan ruinerna, en magnetpodd som vält i älvbrinken, en husvägg som fastnat i strandkanten. Hon lyssnade efter människorna, de hade hundar, hon hörde ropen: ”Död åt trollen”, eller var det ”döda trollen?” Hon stannade inte för att ta reda på det. Parkbron hängde som en knäckt trädgren i älven. Hon föste ut sina döttrar i vattnet.
Älven hade krossat allt i en slags ursinnig hämnd. Vems hämnd?
Det är som att Azrael nedstigit på jorden och människorna tillber henne nu, tänkte hon. Gränsen mellan hat och tolerans är hårfin. Att vi någonsin skulle bli jämlika är helt utopiskt. Gaupa har fel … Vi måste försvara oss.
– Simma! Håll er lågt, vänta inte på mig. Ta er till Lobergsgrottan, Ama och Augpaligtok väntar. Jag kommer efter.
Mats Söderlund
är född 1965 i Sundsvall och uppvuxen i Skellefteå. Bosatt på Värmdö. Novellen om Strål ansluter till den sista delen av tre i hans klimat-fiktion-fantasy Ättlingarna (Flykten, Rabén & Sjögren, januari 2020). Söderlund debuterade som poet 1992 och fick Katapultpriset för Det står en pöbel på min trapp. Han har sedan dess bland annat publicerat åtta diktsamlingar, romanen Observatoriet (2013) och essäerna Göra kärlek (2012) och Göra män (2015). Han var ordförande i Sveriges Författarförbund 2005–2012.