Pappa. Vilket skrämmande ord.

Först rädslan för förlust. Den överskuggade min barndom och ungdom. Från den dagen då jag blev stor nog att fatta att människor kan dö. Mamma brukade ofta vara sjuk, åka till doktorn eller ligga på sjukhus. Men aldrig någon oro kring det. Inte ens hon själv var riktigt brydd, ohälsan var bara som en av hennes vardagliga huvudverksamheter. Så farmor. Urgammal på riktigt och alltså kronologiskt närmast livets slut. Hon tjatade gärna om att hon snart skulle dö. Som ett rop på vargen, det. Skrämskott. För aldrig att jag var rädd för att mamma eller farmor skulle gå åt. Deras liv var jag totalt trygg med. Hos oss var kvinnorna aldrig friska, men skulle å andra sidan aldrig dö.

Annat var det alltså med pappa. Fastän han aldrig tycktes vara sjuk eller klen. Till och med såg yngre ut än han var. Ändå var jag livrädd för att något skulle råka hända. En olycka med traktorn, en trädfällning som gick illa, en upphissad bil som föll av domkraften ner över hans kropp. 

Helt tidigt blev han och jag närmast varandra, närmare än jag skulle lyckas komma någon annan i min familj. Pappa var min friskfaktor, för att ta till ett modernt ord. Tryggheten.

Rädslan drevs även av en insikt om att den dagen han inte längre hängde med skulle ett stort ansvar och hårt arbete läggas på mig. Bondsonens tunga ok skulle rasa ner över mina axlar. Böja mig.

Fruktar man något tillräckligt länge, så händer det. Pappa hann se mig bli vuxen, sedan kom sjukdomen och tog honom.

Inget kunde vara värre än det.

Trodde jag.

Sorgearbetet hann bara passera sin mest akuta fas. Så var det dags för papparädsla nummer två. Att inte själv bli pappa. Rädslan för att jag och min nyblivna sambo inte skulle lyckas. Vi som nu försökte få ett barn.

Rädslan växte återigen. Nu i ensamt majestät. Vi gjorde allt. Lyckades inte. Ingenting växte där det borde. I början av detta visste jag ingenting om infertilitet. Hade gått in i relationen och dess obönhörliga riktning, totalt okunnig om hur tidigt i livet det börjar bli svårare. 

Fyra missfall och en separation senare var jag fullärd expert på att inte kunna bli pappa. Och därmed panikslagen över att livet sprang sin kos. Tillvaron stod still och rann samtidigt ifrån mig.

Vad var jag rädd för? Decennier av tomhet, åldrande, ånger och tristess. Det var vad jag såg framför mig. Att leva med insikten om att man slarvade bort sina chanser. Att jag missade tåget. Eller bara tog fel?

Ja, jo. En man som förunnas att få barn blir med tiden bara en gammal gubbe, han också. Men då har han barn i alla fall. Och har han inga barn så blir han ändå obönhörligen en gammal gubbe. Det bara säger svisch.

Så öglade sig mina tvångstankar medan jag irrade vidare. Ensammen. Hade turen att hitta en ny kvinna. Eller var det tur?

Var det inte papparädslan som drivit mig ut på jakt? Nå. I och med det inleddes mitt livs råaste och ärligaste övertygelsekampanj. Övertyga. Inte övertala. Ska man få en kvinna att tycka att det är värt besväret att bära fram ett barn och fostra det måste man vara övertygad, och framförallt övertygande. Inte ha övertalningsförmåga. Det är något annat, är tjat eller manipulation, det gör inga barn, och om det gör det så ger det kärleken för evigt en ond tagg.

Det gick inte, sa hon, hon ville inte få barn. För hon var för rädd för förlossningen och vem kan säga emot det. Så jag sa, men tänk om du vore gravid? Och det var försent för abort? Då skulle vi hitta en lösning. Kejsarsnitt. Säger vården nej så lånar jag pengar och köper dig ett.

Men då reste sig genast andra farhågor. Tänk om vi får ett barn och jag inte älskar det, undrade hon. Nog löser det sig med kärlek till ett barn om bara barnet finns, trodde jag.

Och så spekulerade jag: det är nog roligt att ha barn.

Det sägs att bara det finns ett varför värt namnet, så hittar man ett hur. Dittills hade hon saknat ett varför. Medan mitt varför haft åratal på sig att bli hjärtskärande starkt, det var framkarvat ur dyrköpt erfarenhet och migränartad desperation. Jag behövde bli pappa. Ty jag hade skärskådat alternativen och de skrämdes som ingenting annat. 

Och nu hade jag tack vare henne, den fantastiska lyckan att få börja om. Få bli pappa. 

Faktiskt, så blev det. Till två barn, till och med. Fullkomlig lycka, eller hur?

Nej, för nu kunde jag övergå till att vara rädd för att inte vara bra nog som pappa. Man kan ju vara dålig. Så ungarna far illa eller i alla fall blir olyckliga och sedan avskyr en för all framtid! Eller får minnesbilder av att man inte varit ilsken eller tjatig eller kanske inte ens där.

Det blev ett sjå genom småbarnsåren, att lyssna på fixeringen vid att inte upprepa andras misstag, framförallt inte mina egna föräldrars. Inte vara slarvig. Inte skrämmas med skuld och hot. Inte förbereda barnet illa för livet och världen.

Nästa rädsla i ordet pappa är den fruktan som inträder efter att ens pappa gått under. Det finns förstås många berättelser på det temat. Men en ovanligt stark sådan är en ny självbiografisk roman, Smultronstället av Jesper Högström.

Eftersom jag har varit författare ganska länge har jag hunnit få några bekanta som också är det. Som Jesper. Vi känner varandra sedan drygt femton år, bekantskapen är sedan länge vänskap. Alltså en sådan som är värd namnet. Vi hörs, om inte varje vecka så varje månad. Alltid om väsentligheter, ofta inom eller nära intill skrivandet.

Han hade då och då talat om en historia han stred med. Det handlade om hans pappa. Ja, jag visste ju redan litet. Och i vintras blev det så att jag fick läsa manuset för att ge en åsikt om det. 

Gav jag några råd? Några få enkla, men mest uppmuntrade jag honom. Författare behöver allt som oftast muntras upp, för att komma igenom och bli klara. Det heter att författare har stora egon, men det har väl de flesta. Nej, författare behöver extra mycket uppmuntran för att de har en både grandios och otacksam livsuppgift. Antalet möjligheter till tänkbara framgångar överträffas endast av de otaliga utsikterna till först föreställda och med tiden verkligen upplevda misslyckanden; från skrivkramp och refuseringar till elaka recensioner och uteblivet genomslag. De har sina rädslor. Så jag uppmuntrade manuset. Det blir bra, det där, menade jag.

Nu är Smultronstället utgiven och jag har läst den igen, både som en uppgörelse med en trasig familj, med en pappa som absolut ville väl och gjorde så gott han kunde, men vars ansträngningar allt som oftast gick om intet. Och om författarens fruktan att råka illa ut på samma sätt, bli likadan, att så att säga falla för arvsynden.

Jag hade dragits med alla mina rädslor.

Jesper Högström hade också varit rädd för att bli som sin pappa. I tur och ordning ledde eller drev de oss båda fram till där vi är nu. Han får förstås själv säga vad det är för en plats för hans del.

Jag kan bara säga att när tiden och turen gjort sitt, när en pappas död kommit på tillräckligt stort avstånd, och man fått vara pappa länge nog, är det som att ha tagit sig upp på en platå. Där det klarnar av. Man har visserligen gått och blivit en gubbe. Men i alla fall en som kan se tillbaka ner på rädslorna. Och skaka på huvudet åt dem.

---