Det står stopp och sten här. Det går inte längre.

 

Jag har sprungit så fort jag kunnat, så långt ni velat, åt de håll ni pekat.

Men det är slut på det nu. Det är slut på den här behagsjuka lilla hundvalpen som gör som ni vill och vad ni vill för en klapp på huvudet.

Den är värdelös och tänker tas av daga, precis som Larssons stövare Kajsa när hon blev knäpp. Ut i skogen med henne, ett skott och sedan gå hem ensam med kopplet dinglande. En jakthund som man inte kan lita på är det bara att göra sig av med, osentimentalt. En sådan kan bli farlig.

 

Och ska jag vara ärlig – det är den här bedjande hundvalpen också.

Den har fört mig till vägs ände.

 

I det här fallet är det en sjukhussal på neurologiavdelningen där jag ligger och glor i taket och lyssnar på min aggressiva salsgranne, och var fjärde timme får sträcka armarna upp i luften och sedan blunda och växelvis låta fingertopp möta nästipp.

 

Det kan vara strejk, men det är misstänkt likt stroke.

 

Onomatopoetiskt är de ganska lika.

 

Filten är i gul frotté, middagen serveras klockan 16.30 och jag sänker medelåldern på avdelningen med decennier.

 

Jag har varit vilja, energi och motor med överväxeln ständigt i. Allt det måste lämnas här.

Nu är det stopp.

 

När man ligger på ett golv, och förlamningen drabbat halva kroppen och det tycks hopplöst att säga sitt namn till larmtelefonisten utan att låta rejält berusad med tandläkarbedövning därtill, då går det inte mer.

 

Du kan vara så mycket selfmadewoman du vill och ha en tro på att himlen är gränsen och berg kan flyttas och allt det där. Men när du inte kan lyfta din arm från golvet så spelar det ingen som helst roll vad du vill längre.

 

Vilja kan vara stark. Vilja kan föra en från den där uppväxtsortens ödslighet. Dess lador och Älven och centrums stilla torg där 240:na gasade i kapp på kvällarna, och där alla sydde kilar i jeansen och spelade basket och där jag mest satt på en sten och längtade bort.

 

Vilja kan driva en vidare och bort. Och alldeles för långt, och alldeles för hårt.

 

Så. Under gul frotté, och i lysrörssken som konkurrerar med försommarens skira, försiktiga utanför ligger jag. Poetiskt och stilla lär jag mig ord som kryptogen och pares, som cerebral och storhjärnshemisfär och capsula interna. Mer precist capsula internas bakre skänkel vänster.

 

Jag är 44 år. Jag har fått en stroke.

 

Visst har jag tänkt att det har varit ohållbart.

Den här karriären, den här tillgängligheten, snabbheten, plikttrogenheten och överlevererandet.

Den fulla kollen på mejl och notiser och namn och deadlines och önskemål. Och på födelsedagarna och skostorlekarna och när allt det här behöver ordnas. Helst nu genast.

Att dra efter andan, och utföra och sedan. Liksom glömma bort att andas ut.

 

– Det går för att det måste. Och:

– Jag orkar för att det inte finns något alternativ, svarade jag om någon frågade.

 

Tills det nu plötsligt alltså inte gick. Alls.

 

Det finns nu en sådan massiv utandning att göra att det finns risk att många kommer att falla omkull av vinden, rasa hårt och slå sig illa.

Och det kommer inte att vara mitt ansvar att resa dem upp, blåsa på skråmorna och sätta dem i fart igen.

 

Jag vet att det måste bli annorlunda, men jag har ingen aning om hur.

Jag andas och ser framför mig de glesa tallarna ner mot vattnet i stugan. Bottenviken glittrande bakom, kall och lugn.

 

Jag anar en stig, och den ska jag gå och i rädsla att inte kunna freda mig tänkte jag ställa ut en strejkvakt, skitig och förbannad och med näven knuten och med strikt order att inte släppa en jävel över bron.

 

Mitt jo må av födsel vara på inandning, med det har varit alltför snabbt och alltför självklart. Nu ska luften släppas ut.

 

Stopp och sten.

 

Det kan vara strejk, det kan fan ta mig vara revolution. Men ordet är nej.

 

LINDA EVEREUS

Född och uppvuxen i norrbottniska Råneå, numera bosatt i Skåne.

Hon har gått dramatiklinjen på Biskops Arnö folkhögskola och är verksam som journalist på Sveriges Radio. Har gjort flera radiodokumentärer och skriver både poesi och prosa.