”Du är min vän
har du ett hem
ja mitt hem är här
nära invid”
När poeten Ann Smith ska presentera Birger Vikströms författarbiografi lyfter hon upp en gammal skolplanschtext. Fyra, enklar, rader som skänker sympati åt en sorgsen bohem som ”bodde här och var och ibland knappt det”. För Vikström, liksom många av hans kollegor i norr, var nämligen hemmet ett svävande och smärtsamt begrepp, alltid i stånd att omprövas. Snarare än låst till en specifik plats kunde det vara identiskt med att ha en yrkesroll, syfta till en grupptillhörighet eller som i Vikströms fall – en mor. Från fjorton års ålder var han därför rotlös. Sara Lidmans lite mer biografiska romankaraktärer brukade vilja spränga dessa gränser, bära sina hem med sig och nära invid medan de såg sig om bland i byar i världen. Samma slags omvärldsperspektiv känns igen från Eyvind Johnson, Thorsten Jonsson, Eva Neander, Ivar Conradson, Folke Isaksson och Erik Lindegren. Att vara hemlös är kanske också att vara hemmahörande överallt.
Långt ifrån alla bidrag till detta nummer berör detta temata, men fler än en kan läsas med tanken om ”hemmet” i bakhuvudet. Inte minst Mara Lees ”Hemmet – förskjutningen, gränsen”. Essän tar avstamp i ytterligare ett författarskap att lägga till listan här ovan – Per Olov Enquists – och rör sig sedan vidare, in i folkhemmet, det ”gigantiska” superhem som vi gemensamt har skapat. Lees text fungerar som en nyckelknippa att ta med till mötet med numrets övriga texter, som läsaren kan välja att försöka låsa upp eller bara ta för vad de först utger sig för att vara; en omläsning av Per Olov Enquists Nedstörtad ängel av Martin Bengtsson, en kulturhistorisk redogörelse för Thorsten Jonssons uppväxtår i 30-talets Umeå, Pär Hanssons vidarediktning av den sensationellt förbigångne Bengt Hanssons eller Ida Sälls svit Vintrar, där att vara barn innebär att vara just i någons händer. Det hela hörs mycket smäktande och svärmiskt, märker jag medan jag skriver, vilket inte är riktigt rättvist mot någon av texterna. Här finns också en trubbighet.
”Det finns en sak som är värre än förtryck, och det är förtryck som inte erkänns”, skriver Mara Lee när hon vill lysa upp folkhemmets mörklagda bakgård. Det tysta exkluderandet politik är knappast främmande för Provins läsare. Inte heller för den samiska befolkningen i Sverige. Suohpanterror, det konstnärskollektiv som bland annat svarar för detta nummers omslag, skildrar detta i bild och har gjort så i flera år. Här ges en berättelse om underkastelse, ofrivillig homogenisering och neutralisering.
Annika Norlin angriper samma problemstruktur, men från ett helt annat håll, när hon introducerar sin karaktär Liina och densammes kamp mot överförmynderi och inskränkthet. Norlins text ”En kväll när vad som helst kan hända”, som illustrerats av Fanny Felicia Svanberg, är också ett fascinerande experiment med vuxenlitteratur i barnboksform.
I övrigt bjuder detta tanketäta nummer essäistisk av Josefin Holmström och verklighetsnära novellistik av Lena M Olofsson, som med det övriga bidragen höjer sidantalet till Provins absoluta bristningsgräns. Vi hoppas att det ska räcka hela vägen fram till vintermånaderna.
Erik Jonsson
Redaktör
Innehåll
- Ledare
- Pär Hansson: Om Bengt Hansson
- Josefin Holmström: Några anteckningar om norrskenet
- Ida Säll: Vintrar
- Mara Lee: Hemmet – förskjutningen, gränsen
- Lena M E Olofsson: Säkra lyft
- Annika Norlin: En kväll när vad som helst kan hända
- Martin Bengtsson: Omläsningen – Nedstörtad ängel av Per Olof Enqvist
- Erik Jonsson: Thorsten Jonssons Umeåår
- Thorsten Jonsson: Fragment ur Umeåromanen
- Anmälningar och notiser
- Norrlandsporten
Numret finns att köpa på Tidskriftsbutikens hemsida. För prenumerationer, se Prenumerera.
Vid genombläddrandet av det andra numret för året märker jag att de flesta bidragen på ett eller annat sätt letar sig bort från vår trygga landsända. Det är knappast någon slump. Istället torde det vara det länge emotsedda resultatet av en långt driven ambition att förena internationell orientering med respektlös självständighet och problematiserande av den egna traditionen. Kanske är detta rent av vårt mest lyckade försök att vidga vyerna? Redaktionens förhoppning måste hur som helst vara att den ivriga utblicken ska locka nya läsare såväl som behaga de redan övertygade.
Jag skriver ”vi” eftersom att Provins redaktion utökats avsevärt. De aktiva redaktörerna har till detta nummer, och för en tid framöver, kommit att bli Ludvig Berggren, Pernilla Berglund, Jorik Otterbjörk, och Johannes Samuelsson som ansvarar för bildmaterialet – samt jag, som skriver detta utifrån en mer tillbakadragen position. Bakom oss, ett engagerat redaktionsråd. Framför, en ny styrelse ledd av Anders Öhman. I och med omstruktureringen uppfylls ytterligare en uttalad ambition: att Provins ska fungera som ett brett forum för litteratur i norr.
Men låt oss nu fokusera på det aktuella numrets innehåll. Att vi valt att inleda med dikter av Milorad Pejić, poeten som avslutade Provins 3/2013, är heller ingen tillfällighet. För ett halvår sedan reste några ur redaktionen till Sollefteå för att höra Pejić läsa sin poesi, och blev rikligt belönade. Poeten från det forna Jugoslavien underhöll publiken med texter som öppnade upp det ångermanländska landskapet för nya perspektiv och gav löfte om en ny tids- och generationsmedvetenhet. Dikten om laxen som ständigt attackerar det okända och stycket om diktarkollegan Branko Miljković som dog av sin egen tyngd blev omedelbara favoriter.
På detta följer ett större block om Flannery O’Connor, följt av ett odefinierat antal texter med tematisk anknytning. Det gemensamma för dessa bidrag är att de presenterar nya världsbilder och platser samtidigt som de talar om tro och religiositet, oavsett om blicken är den amerikanska sydstatarens eller sverigefinländarens.
O’Connor är knappast en ny bekantskap, även om hon översatts sparsamt. När Provins tar grepp om detta författarskap, som har egenheten att det kan göra annars oense personer eniga och annars eniga personer oense, så är det utan att egentligen klämma åt. Genom att introducera en av hennes essäer om skrivande, smakfullt översatt av Ola Nilsson, och låta redaktören Pernilla Berglund diskutera densamma med översättaren, försöker vi istället öppna upp för fria ingångar till O’Connors universum.
Nära O’Connor, men ändå i en parallell värld, står en av 2014:s mest omtalade debutanter Negar Naseh. De som följer populärkulturella tv-program om litteratur har måhända hört henne tala om sin fascination för Mariamiraklet. Om så inte ges prov på detta i och med detta nummers bidrag.
Numrets konstnär är Britt-Lis Lindqvist, som ges en utförligare presentation av Johannes Samuelsson i längst bak i tidskriften. Sommarnumret bjuder också en hel del tillfällen till omläsning och reflektion. I en rik poesiavdelning, med bland andra Liv Sejbro Lidegaard, Morten Langeland, Victor Nylund, Matilda Södergran och Anna Lindberg, samlas några av nordens intressantaste yngre diktare. Dessa fem kommer låta höra av sig i framtiden. Därför är vi stolta över att de presenteras samlade i Provins. Och för att förståelsen mellan våra grannländer inte ska komma som en svårartad chock är här aktuella dikter tryckta på originalspråk.
För det kritiska förhållningssättet till bilden av ”det norrländska” svarar Johan Sandberg. Hans essä ”Flockblivande” tar sin utgångspunkt från Sara Lidmans Hjortronlandet och gör därifrån upp med några av våra djupast rotade föreställningar. Utöver detta håller vi oss à jour med Malin Nord, en författare vi misstänker kommer nå fler och fler läsare alltmedan hennes böcker tillgängliggörs den större allmänheten. Avslutningsvis återkommer Röst åt en bortglömd med en introduktion av Siv Cedering, som i mycket ringar in allt ovan. Hos denna förringade diktare fanns den respektlösa självständigheten, den ogenerade självmedvetenheten och den starka rotlösheten.
Med varm hand, och hopp om att er sommar ska gå i just dessa tecken, överlämnar vi detta praktnummer av Provins till er.
Erik Jonsson
Redaktör
Provins 2/2014
Innehåll
- Ledare
- Milorad Pejic: Dikter
- Katolicismen och skrivandet: Flannery O´Connor: Den katolske författaren i den protestantiska Södern
- Pernilla Berglund & Ola Nilsson: Författarens enda ansvar är att försöka skriva
- Negar Naseh: Maiestas
- Victor Nylund: Dikt
- Liv Serjbo: Dikt
- Morton Langeland: Dikt
- Johan Sandberg: Flockblivande
- Anna Lindberg: Cadaqués
- Malin Nord: Barmark
- Matilda Södergran: Utdrag ur Lotusfötter
- Erik Jonsson: Röst år en bortglömd: Sensualism och subarktiska landskap - Siv Cedering
- Siv Cedering: Dikter
- Anmälningar
- Notiser
- Norrlandsporten
Numret finns att köpa på Tidskriftsbutikens hemsida. För prenumerationer, se Prenumerera.
Välkommen till ett nytt år med Provins och ett öppningsnummer som fått samlingsrubriken Staden. I flera avseenden är detta en pendang till 2013 års gruvdebatter samt föregående nummers temata Gruvan. Vi har rört oss vidare, från inlandet, tagit samma väg som råvarorna och ekonomin och nått kusten. Här möter oss ett bekant men samtidigt nytt landskap där gamla drömmar möter moderna ideal. Husen av trä och sten är på väg att monteras ner för att ersättas av konstruktioner i järn och glas.
Förvandlingarna ter sig olika beroende på om du befinner dig i Sundsvall, Luleå eller någon annanstans. I Skellefteå kanske de uppfattas som alltför tröga, i Umeå som fullständigt omvälvande. Därför är detta nummer inte berättelsen om en stad, utan flera. John Swedenmark försöker rekonstruera ett svunnet Sundsvall, Po Tidholm vill gärna förstå Örnsköldsvik medan Maria Vedin och Mattias Alkberg nynnar på svarta hymner om Luleå.
Särskilt fokus har dock lagts på Umeå, den mopsiga universitetsstaden som för bara någon månad sedan invigdes som Europas kulturhuvudstad. Umeå är den ort som verkligen expanderar i norra Sverige och som förutom att lansera sig själv som kulturmecka också vill vara hela Norrlands huvudstad. Provins har tittat närmare på hur detta tar sig uttryck, bland annat genom att engagera kulturgeograferna Madeleine Eriksson och Rikard Eriksson. Deras skarpa tvärsnitt förklarar vad ett europeiskt kulturhuvudstadsår tenderar få för betydelse i allmänhet, samt vad det kan tänkas innebära för Umeå i synnerhet. Även arkitekten Johanna Gullberg uppehåller sig vid Umeå. Staden blir utgångspunkt för den eskapad hon gjort, till Skellefteå och Luleå, i syfte att förstå den nya stadens arkitektur, mer specifikt de nya kulturhusen.
Detta leder oss in på novellen Väven som nog fordrar en längre introduktion. ”Väven” är kortform för Kulturväven, Umeås eget bidrag till den norrländska kulturhusfaunan. Byggnationerna har pågått en längre tid, hela tiden bakom staket, och samtidigt har en debatt rasat kring den framväxande byggnadens inverkan på såväl stadsbilden som kulturlivet i staden. Många befarar att det till hälften privatägda huset kommer sätta stadens kulturbudget i obalans, bidra till en dyr och konstlad kultur samt till ökad gentrifiering. En av de som flera gånger höjt rösten i debatten är Erik Persson. Det få känner till är att Persson också arbetat på bygget. Trots att den skönlitterära genren känts främmande, och trots rädslan att förlora jobbet, har han länge önskat inkomma med en ögonblicksbild från arbetsplatsen – om så under pseudonym. Resultatet är ett slags Yarden i kortform, en påminnelse om vad den ”stora” kulturen kostar. Strax innan denna text väl publiceras har Persson utan förklaring fått avsked från Vävenarbetet och kan sålunda underteckna novellen i sitt eget namn.
En medverkande som betraktar Umeå utifrån är Linn Hansén. Hon tar tåget från eventstaden Göteborg. På sin färd norrut har hon hunnit läsa Umeås kulturhuvudstadsansökan och tecknat ned några reaktioner och följdfrågor. Dessa presenteras i en dikt, som också kom att utgöra öppningstal till Umeås internationella litteraturfestival 2014, inför flera av stadens politiker.
I övrigt bjuds mer eller mindre platsbestämd poesi och prosa av Leif Haglund, Sanna Ulfsparre och Sofia Pulls. Som ett fristående tillägg, utan direkt koppling till Stadtemat har vi också glädjen att åter presentera avdelningen Röst åt en bortglömd. Denna gång är det Karl Bergman som valt att uppmärksamma filosofen och poeten Daniel Klockhoff, bördig från Byske. Men årets första Provinsnummer innehåller inte bara text, i viss mening är det en fotoexposé. Johannes Samuelsson, Provins bildredaktör, har följt två av skribenterna på sina resor: Po Tidholm på sin färd till Övik och Johanna Gullberg i Umeå, Skellefteå och Luleå. Det som slår en när man tittar på hans bilder är att de avporträtterade städerna, oavsett om deras invånarantal sjunker eller stiger, känns vilsna och kalla. Det moderna lyckas inte riktigt slå ut det traditionella. Städerna känns konflikttyngda och ödsliga, pulsen stötig.
Det är alltså till detta vi använt malmen. Till städerna. De är byggda på inlandets resurser i mer än en aspekt; de tjänar inte bara som hamnmagasin för råvaror utan också evakueringsorter för den som förlorat något av slagen som står om inlandet. Städerna vill fånga kombattanternas uppmärksamhet, de vet att det ännu finns de som måste göra ett val. När de sista fly in-/fly out-arbetarna blivit överflödiga, det sista postkontoret stängts, när inlandets skog och sten exploaterats och gjorts obrukbar, är det dags att packa väskan och lägga sin röst. Vilket kulturhus man väljer ska vi inte blanda oss i. Vi hoppas dock att detta nummer ska fungera som ett slags guide.
Erik Jonsson
För Provins redaktion
Innehåll
- Ledare
- John Swedenmark: Förmodligen lysrör – minnesrekonstruktion av varuhuset Forum
- Po Tidholm: Prång, nivåer, baksidor och skräpytor
- Linn Hansén: Snön brinner inte i Göteborg
- Johanna Gullberg: Vad är ett kulturhus, egentligen?
- Erik Persson: Väven
- Madeleine Eriksson och Rikard Eriksson: Staden på kartan
- Leif Haglund: Notationer
- Mattias Alkberg: Fuleå
- Maria Vedin: Det finns inte mer att rädda ur näckroshaven
- Sofia Pulls: Dansa i takt
- Sanna Ulfsparre: –
- Karl Bergman: Röst åt en bortglömd: Estetikern, poeten och filosofen Daniel Klockhoff – ett porträtt
- Bokanmälan och notiser
- Norrlandsporten
