Archive of ‘Uncategorized’ category

Provins 1/2016

Var finns egentligen Norrland? Betyder beteckningen ens något för dem som bor där? Eller är det de mindre geografiska och kulturella gemenskaperna som är väsentliga? Det är något författaren Daniel Åberg diskuterar i sitt bidrag i årets första nummer av Provins. Han gestaltar det paradoxala i att försöka skildra ett Norrland som både finns och inte finns och beskriver hur hans nuvarande bostadsort Vittangi letar sig in i skrivandet, trots att han egentligen vill skildra en annan norrländsk plats, mycket längre söderut.

Provins har allt sedan starten velat tjäna som en plattform för författare och samtal om litteratur i och från norra Sverige. Frågan om vad som kännetecknar norrländsk litteratur har återkommit i nummer efter nummer, men mer sällan har tidskriften diskuterat villkoren för författare verksamma i Norrland.

Under början av 2016 har Norrländska litteratursällskapet och Provins ringt runt till ett antal medlemmar i föreningen. Det har bland annat syftat till att få en bild av hur norrländska skribenter ser på frågor om publicering, ekonomi och nätverk, liksom hur de tänker kring begreppet ”norrländsk litteratur”. I urvalet av informanter har en spridning vad gäller ålder, kön och bostadsort eftersträvats. Här presenterar vi delar av svaren, anonymiserade och hopklippta.

Utifrån temat Att vara skrivande i Norrland har författarna Malin Nord och Elin Olofsson, båda bördiga från Jämtland, fört en brevväxling. Det är ett vindlande samtal om deras respektive romaner och skrivande, liksom om platser som de har lämnat eller återvänt till. I arbetet uppstår frågor om ansvar, både inför den plats de beskriver men också inför litteraturen. Olofsson skriver om att inte väja för det obekväma: ”det är jag skyldig min hembygd, att skriva det som är sant, snarare än det som passar för idylliska vykort och inflyttarkampanjer. Det är jag också skyldig mig själv.”

En författare som var verksam i Norrland, närmare specifikt i Västerbottens fjällvärld, är Linnéa Fjällstedt. Hon föddes 1926 i Stalon, Vilhelmina och skrev om livet för nybyggare och fjällfolk. Fjällstedt dog i somras och i detta nummer skriver poeten Freke Räihä om hennes debutroman från 1975, Hungerpesten. I sin inkännande text korskopplar han egna erfarenheter med en läsning av boken. Hungerpesten bygger på Fjällstedts mormors liv vid förra sekelskiftet: ”Den står än som en motkraft till den manliga berättelsen om nybyggarnas vedermödor; det är en feministisk återgivning av ett skeende under nöd. Nödår, svält, vinter.”

Linnéa Fjällstedt ville skildra kvinnornas historia, eftersom männens redan var berättad. Att kvinnans liv alltid har stått i förhållande till mannens är ett tema som också återkommer i Hanna Wikmans dikter. Hon skriver fram en sorts bilder som ofta lästs som kvinnliga samtidigt som hon ersätter dem med nya bilder. Liksom i Räihäs text flätar Wikman, med ett obevekligt tonfall som inte väjer för smärtan, samman dået och nuet, både i tematik och språk.

Vidare publicerar vi en personlig text av författaren Sakina Ntibanyitesha som handlar om hur hon kom som FN-flykting till Luleå och i samband med att hon lärde sig svenska började skriva om sina erfarenheter. Lusten att berätta är ett arv från hennes mormor och i ett utdrag ur romanen Krig i paradiset från förra året gestaltas en kvinnas erfarenheter som invandrad till Sverige, viljan att lära sig språket och den sexualiserade rasismen hon möter. I Sverige verkar det pågå ett annat slags krig än det hon flytt ifrån.

En vanlig bild av Norrland är att det är vitt, statiskt och att detta stora geografiska område utgörs av en homogen kulturell gemenskap. Detta är missvisande och på en bild av Tomas Håkki Eriksson, numrets konstnär, står texten: ”Ca. 90 % av Sveriges befolkning bor inte i Stockholm”. Den illustreras av en teckning på en grupp namngivna personer: Roger, Svetlana, Alice, Hamid, Pekka. Genom sitt alter ego Håkki, norska för hockeyfrilla, undersöker Eriksson med en stor portion humor glesbygd och identitet i sin konst. Han trycker T-shirts och gör vykort med budskap till försäljning, där pengarna går tillbaka till Ljungaverk där han bor och är verksam.

På ett liknande sätt som Erikssons konst förhåller sig till bygden där han bor skriver översättaren Niclas Hval i en text om översättbarheten i Stina Stoors novellistik att han ofta återkommer till tanken ”att en författare jobbar med att karva ut ett eget språk ur det språk som omger henne”. I författandet skapar vi både en närhet och ett avstånd till platser vi skriver om och platser vi skriver från, eller, med Malin Nords ord: ”Nu, i slutarbetet med manuset, är det som om jag skrivit mig bort från verklighetens Jämtland och skapat en plats som är sann för de karaktärer som befinner sig där. Som om jag upprättat ett avstånd till platsen genom att skriva om den.”

 

Pernilla Berglund

Helena Fagertun

 

PRO-1-2016-omslag

 

Innehåll:

  • Ledare
  • Enkät: Skrivande
  • Hanna Wikman Tre dikter
  • Freke Räihä om Linnéa Fjällstedts Hungerpesten
  • Sakina Ntibanyitesha Från ekvatorn till polcirkeln
  • Sakina Ntibanyitesha Utdrag ur Krig i Paradiset
  • Enkät: Ekonomi
  • Sara Wikman Braxele 05:15
  • Gittan Linnarsson Engström Rengärde
  • Enkät: Det litterära fältet i norr
  • Daniel Åberg Faktiska avstånd och hisnande jämförelser
  • Tomas Håkki Eriksson NUMRETS KONSTNÄR The Power of Glesbygd
  • Carina Kågström Teckningar
  • Malin Nord & Elin Olofsson Brev till Jämtland
  • Enkät: Nära sammanhang
  • Niclas Hval Om dialekters översättbarhet
  • Enkät: Norrländsk litteratur
  • Linn Hansén & Johannes Samuelsson Framtidens litterära Västerbotten
  • Anna Axfors Same, same, but different
  • Medlemsinformation

 

Provins 4/2015

Ordet ”provins” kommer från det latinska ordet för ”besegrad”, vilket John Swedenmark nämner i sin text om dialekter i detta nummer av Provins. Han beskriver hur den ryske futuristen Velimir Chlebnikov, när någon kallade en del av Ryssland för ”provinsen”, bitskt invände att ”den delen av landet sannerligen aldrig hade blivit besegrad”.

Idag använder vi på svenska inte ordet ”provins” så ofta. Det vi tänker på som ”provinser” är platser som ligger långt ifrån centrum, geografiskt eller i förhållande till makten: en inlandskommun i Norrbotten eller ett mindre samhälle på landsbygden.

Ordet besegrad rymmer en förlust. Att ha förlorat ett slag eller en kamp. De mindre orterna på landsbygden eller glesbygdskommunerna beskrivs ofta i media som just ”förlorare”: att de är förlorare i samtidspolitiken eller förlorare i jämförelse med de större städerna. Att beskriva de mindre samhällena på det sättet kan tyckas orättvist: ”Som om det vore vårt eget fel att det inte finns skola, inte finns bussar eller tåglinjer nog. / Det handlar inte om kultur eller vilja – det handlar om resurser”, vilket skribenten Christine Bylund påpekar i sin text i detta nummer.

I årets sista nummer av Provins låter vi de mindre städerna och samhällena ta plats. Vi undersöker vilka frågor som är specifika för småstäder och glesbygd, oavsett var dessa platser ligger.

Poeten Johan Jönson inleder numret med att återvända till Sundsvall och de mindre orterna däromkring: ”granloholm, norrmalm, skönsmon, granlo, där jag och de familjära mina har bott”. Han reflekterar över det partikulära och universella, liksom över sitt skrivande i förhållande till platsen ”där mitt liv aldrig blev av”. Författaren Patrik Lundberg och journalisten Wilma Eliasson skapar sina egna ungdomskaraktärer som börjar skriva mejl till varandra om att leva och växa upp i Sölvesborg respektive Edsbyn. De skriver om skillnaden mellan att växa upp på dessa orter och i en storstad, om att längta bort och hem på samma gång, och om ambivalensen som genomsyrar allt. 

I detta skönlitterära block rör vi oss från skånsk landsbygd, via mindre städer i Mellansverige till inlandet i Västerbotten. Den palestinska poeten Ghayath Almadhoun skriver om hur han sökte asyl i Sverige 2008 och blev kommunplacerad i Skellefteå och därefter skickad till Boliden. Han går runt i samhället och letar livstecken och inser så småningom, när en kvinna tror att han försöker stjäla en cykel, att det finns folk där: ”Även om jag inte såg dem så såg de mig.” Texten beskriver ett möte med ett land där ”man måste vara svensk för att få tillgång till nätet” och där fisket blev räddningen från ensamheten.

Vi rör oss även över gränsen till Norge. I Utsikten introducerar Provins redaktör Helena Fagertun den norske författaren Eivind Hofstad Evjemo. Det översatta utdraget är hämtat ur romanen Det siste du skal se er et ansikt av kjærlighet från 2012 som beskriver livet i en mindre norsk kommun. Här får vi detaljerade beskrivningar av kommunhusets interiör och stadsplanering. Vi får också möta kommunens IT-ansvariga som går hem från kommunhuset sist av alla och ”tänker att det finns ett monumentalt gap mellan samhällets målsättning om vilken roll teknologin ska spela i arbetslivet och den verkliga kunskap som den vanliga arbetaren besitter”. Romanen är både en redogörelse för de allmänna funktioner och platser som finns i det kommunala, och en berättelse om de specifika människor som bor där, och deras personliga sorg.

Kulturgeograferna Madeleine Eriksson och Aina Tollefsen arbetar tillsammans med fotografen Johannes Samuelsson med ett projekt om bärbranschen, där de utgår från Fredrika i Västerbotten. De tecknar en politisk utveckling, från 50- och 60-talet då man satsade på att bygga upp service i centralorter och då regionalpolitiken ”skulle kompensera de kommuner som halkade efter”, fram mot 90-talet och EU-inträdet, då en mer nyliberal inriktning präglade den ekonomiska politiken: ”Frågor om hur platser och människor bidrog med tillväxt hördes allt ljudligare i debatten, nu skulle alla bidra med tillväxt och försöka stå sig i den alltmer globaliserade konkurrensen.”

Denna politiska förändring och dess konsekvenser vilar som en underliggande stämning i flera av de skönlitterära texterna i numret och ibland blir det mer uttalat som i Max Heberts skiss till en pjäs om Gävle, med scener bland annat placerade i stadshuset, där samtalen handlar om kommunslogans och platsmarknadsföring: ”Nej, vi måste göra oss av med Norrland. Norrlandsgränsen är feldragen. Norrland är inte bra för Gävles varumärke.”

Att frågor om det regionala och lokala minst lika mycket handlar om språk som om plats genomsyrar de flesta texterna i numret, men blir extra tydligt i John Swedenmarks essä om dialekter. I jämförelse med andra länder, där minoritetsspråken och dialekterna har en starkare ställning, framstår Sverige som väldigt utjämnat och variationsfattigt. Under 1500- och 1600-talen bedrevs något som kan beskrivas som ”en språklig kolonialisering” där ”[d]e ursprungliga dialekterna och urspråken trängdes undan, förringades och förföljdes”. Swedenmark uppvärderar dialekterna och dialektlitteraturen, som ”för in alternativa språkmelodier och rytmer” och kan bilda ”en motröst till centralspråket och skriftspråksnormen”.

Diskussionen om hur språket låter, talas och skrivs, och vem som får använda det, i vilka sammanhang och på vilka sätt, fortsätter i Ida Bergs och Christine Bylunds texter. Berg skriver om att vara finlandssvensk i Sverige och inte kunna göra sig förstådd på sitt eget språk och om att man redan som liten lär sig att dialekt är något fult. I Bylunds text blir språket lika enkelt som det är svårt och hon skriver: ”Jô jett fell få prate sån’ jô å.”

Avstånd och mellanrum är något numrets konstnär skulptören Mats Caldeborg intresserat sig för. Han bor och verkar i det mindre samhället Nordmaling, där han tillsammans med sin fru byggt upp en konsthall och mötesplats i anslutning till sin ateljé. Provins bildredaktör Fanny Carinasdotter besökte honom för att fota ett urval av hans verk. Det hantverksmässigt skapade blandas med det upphittade, föremål tagna från platser i omgivningen. Själv beskriver Caldeborg hur hans arbeten ofta uppstår ur en särskild övergivenhet eller frånvaro och han menar att mellanrum kan vara en bra position för konstnärligt arbete.

Därutöver rymmer numret också en omläsning av Sara Lidmans Tjärdalen, signerad Sara Abdollahi, som snarare än en omläsning av boken är en omläsning av olika typer av kontexter som boken befinner sig i och väcker: litteraturhistoriska, personliga och samtidspolitiska. I Lidmans verk är det människorna som är i centrum och de större städerna framstår inte självklart som hoppet för framtiden och välfärden. ”Kanske handlar det om att vår tid gör oss sköra samtidigt som den kräver oss på styrka”, skriver Abdollahi. I samtiden finns ett förakt för svaghet och kanske skulle man kunna se på de större städerna som besegrade, helt inordnade i detta system, medan man ute i ”provinserna” fortfarande försöker göra motstånd.

Tidigare i höstas samlades upp emot 15 000 personer i en demonstration i Kramfors mot nedskärningar inom landstinget. Människor i närområdet reste dit och butiker i Sollefteå höll stängt för att låta sina anställda delta i protesten som kallades ”Ådalen reser sig”.

”Kanske är det på platser, som Fredrika, där välfärdssamhället dragit sig tillbaka som mest, som förväntningarna på att människorna själva ska skapa sin egen försörjning och tillväxt är som störst”, skriver Madeleine Eriksson. Det blir tydligt att de mindre städerna och glesbygdsorterna inte är besegrade, utan att det snarare är på dessa platser man kämpar extra hårt.

 

Pernilla Berglund

Helena Fagertun

 

Provins-4-2015-omslag

 

Innehåll:

  • Ledare
  • Johan Jönson s-vall.ant.
  • Petra Mölstad Härde
  • Felicia Stenroth Levaplatsen, döplatsen
  • Ghayath Almadhoun Boliden
  • Tove Folkesson Vi har fortfarande jord på våra händer
  • Wilma Eliasson och Patrik Lundberg Tätorterna
  • Max Hebert Bockbrännaren
  • Mats Caldeborg NUMRETS KONSTNÄR
  • Madeleine Eriksson, Johannes Samuelsson och Aina Tollefsen Platsens (natur)resurser och ortshierarkins logik
  • Helena Fagertun om Eivind Hofstad Evjemo
  • Eivind Hofstad Evjemo ur Det siste du skal se er et ansikt av kjærlighet
  • Sara Abdollahi om Sara Lidmans Tjärdalen
  • John Swedenmark Dialekten – den levande grunden
  • Ida Berg Språåtchi
  • Christine Bylund Häre fettan denne (Vid dina fötter)
  • Medlemsinformation
 

Iscensättningen av Norrland på Göteborgs litteraturhus

Geodesia (2014) av Hanna Kanto

I sin text ”Lite som i Frozen”i Provins nr 3/2015 frågar sig Linnéa Sjödin: ”Är min bild av Norrland mer giltig än en infödd stockholmsjournalists? Ja, det är den tveklöst. Är min bild av Norrland lika giltig som en Norrlandsboende norrlännings? Nej, det skulle jag inte vilja påstå, och det är viktigt att tänka på det. Att förhålla sig ödmjukt till det. Samtidigt kan man fråga sig vad som händer om vi, vi utflyttade norrlänningar, inte skriver om Norrland.”

På Göteborgs Litteraturhus fredagen den 6 november samlar vi några av de författare och skribenter som har medverkat i de senaste numren av Provins för samtal och uppläsningar på temat Iscensättningen av Norrland. Samtalet rör sig kring frågor om romantisering och klyschor, lojalitet och medvetenhet, ansvar, makt och plats. Gemensamt för merparten av de medverkande är att de är norrlänningar som bor och verkar utanför Norrland.

Kvällen inleds med ett panelsamtal och avslutas med uppläsningar.

Varmt välkomna!
Provins

*

PROGRAM
Plats: Göteborgs litteraturhus, Lagerhuset, Heurlins plats 1, Göteborg
Datum och tid: 6/11 2016 kl. 19.00

Panelsamtal: Iscensättningen av Norrland
19.15–20.15
Deltagare: Linnea Isberg, Linnéa Sjödin, Ola Nilsson
Samtalsledare: Helena Fagertun, redaktör för Provins

Uppläsningar
20.30
Samuel Hognert
Helena Öström
Presentatör: Pernilla Berglund, redaktör för Provins

*

MEDVERKANDE
Ola Nilsson
är författare. Hans senaste roman Isidor och Paula utkom i januari 2015 (Natur & Kultur). För romanen Hundarna tilldelades han Norrlands litteraturpris 2010.

Linnéa Sjödin är född 1991 i Umeå, numera bosatt i Stockholm där hon studerar litteraturvetenskap samt är med och driver kulturplattformen Kultwatch.

Linnea Isberg är född 1986 i Avesta, uppvuxen i Garpenberg och bosatt i Göteborg. Hon har precis avslutat sin master i genusvetenskap, arbetar inom vården och frilansar som skribent.

Samuel Hognert är född 1981 i Stöcke utanför Umeå, somrarna tillbringades på gårdarna Backa och Oppen i Tanum. Nu är han bosatt i Göteborg, där han vid sidan av skrivandet arbetar som fritidspedagog.

Helena Öström är född 1988 och uppvuxen i Pajala. Hon har en kandidatexamen i fri konst från Umeå Konsthögskola, men bor numera i Göteborg Har publicerat poesi bl.a. i Ord&Bild.

Provins och Norrlitt på Bok & Bild

Tidskriften Provins och Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr är med på årets upplaga av Bok och Bild i Luleå.

Bortsett från bokbord under dagen, med försäljning av Provins, prenumeration och möjlighet att bli medlem i sällskapet, håller vi seminarium. Temat är Mellanrum, om dess betydelse, demokratiska ytor och omgestaltningen av staden. Medverkar gör konstnären Anja Örn och doktoranden Tomas Örn (medverkande i Provins 2/2015) i samtal med David Väyrynen. Lördag 24/10, klockan 16.00 på Kulturens hus, Biblioteket, Vingen plan 5.

Mer information om Bok & Bild finns här.

Provins 3/2015

”I den stockholmska blicken måste jag och alla andra som faller utanför den iscensätta oss själva. Till slut vet jag inte var jag börjar och var berättelsen om mig själv tar vid”, skriver författaren och journalisten Elin Grelsson Almestad på sin blogg ett par dagar efter att Aftonbladet publicerat författaren och kritikern Jack Hildéns text ”Missanpassad i Missenträsk”. Det Grelsson Almestad skriver väcker frågor som stannar kvar: ”När jag lägger upp bilderna på instagram kommer det inte vara min hembygd utan min iscensättning av hembygden som ni ser.”

Varför upplever en författare från Norrland det mer problematiskt att skildra sin hemort än en skribent som besöker en plats under en kort period? Frågan som Grelsson Almestad initierade har vi velat undersöka närmare i detta nummer av Provins genom det större block som vi har valt att kalla ”Iscensättningen av Norrland”.

”Det blir en kamp om verkligheten och det gör människor på allvar förbannade”, skriver dokumentärfilmaren Clara Bodén i ett samtal med filmarkollegorna Lisa och Sophia Josephson. I sin film Lgh+bil+allt jag har och äger riktar Bodén uppmärksamheten mot sitt eget sätt att bemöta sin syster som säger att hon inte tror att hon är ”mer än Jämtland”. ”Skärp dig, klart du är mer än Jämtland”, säger Bodén. Filmen tar sin utgångspunkt i tankar om vilka normer som präglar ens värderingar och blick på omvärlden. ”Här avslöjar vi oss, vi använder oss själva av stadens blick”, skriver systrarna Josephson om arbetet med dokumentärfilmen Tryggt, tråkigt, Norsjö och visar hur svårt det är att inte förhålla sig till det centrumperspektiv som man vill lämna. Texterna i denna avdelning rör sig kring frågor om romantisering och klyschor, lojalitet och medvetenhet, ansvar och makt och är skrivna av en yngre generation skribenter, författare och filmare, både i och utanför Norrland.

Vi tar också i numret ett grepp om biblioteket som plats och dess uppdrag att verka för ett demokratiskt samhälle. Erik Persson skriver om flytten av stadsbiblioteket i Umeå, från en centralt belägen plats vid busstorget, till den nya och omstridda byggnaden Väven nere vid kajen. Persson medverkade i Provins nr 1/2014 med novellen ”Väven”, en berättelse inifrån bygget, där han själv arbetade som byggstädare. Texten i detta nummer, ”Platsens själ”, är uppbyggd av personliga betraktelser som blir del av ett kollektivt minne om en plats. Persson beskriver en avsky och en djup sorg över de förändringar av det offentliga rummet som flytten av stadsbiblioteket inneburit.

En essä om poetik och politik av författaren Ola Nilsson inleder numret liksom bibliotekstemat. Nilsson belyser dels läsandet som handling och dels hur biblioteket som plats för fri åsiktsbildning är hotad. Utöver dessa två bidrag publicerar vi även en text om litteraturstödet och likvärdigheten i bibliotekssystemet signerad Madeleine Hjort, ordförande i Författarförbundets Biblioteksråd, samt en betraktelse från Alfred Arvidsson som är bibliotekarie på folkhögskolan Biskops-Arnö.

Med hjälp av poeten Pär Hansson blickar vi sedan österut. Hansson presenterar och översätter den estniske poeten Mathura M. Lattik och berättar om en vänskap som uppstått på internationella poesifestivaler och som letat sig vidare in i poesin. Om Lattiks dikter skriver Hansson: ”Avståndet krymper ytterligare när jag läser dem och tolkar, skriver dem på svenska.” Det finns likheter mellan de båda poeterna, som också skrivit dikter tillägnade varandra. ”Ett skissblock, några bär, / en näve ljus”, hörs Lattik i Hanssons översättning.

Litteraturkritikern och bloggaren Björn Kohlström skriver i Omläsningen om en inplanterad oro i dikterna i Jan Wolf-Watz debutbok Södra Västerbottens kustland: ”Att läsa dem kan lura dig till att tro att de skildrar trivsamma erfarenheter, men då läser du för slött. Du kan inbillas tro att de saknar friktion, men då missar du subtila referenser till våld.” Debutdiktsamlingen utkom 1997 och följdes upp av Svalorna i katedralen 2000. Sedan dess har Jan Wolf-Watz inte publicerat några fler diktsamlingar och därför är vi extra glada att kunna presentera nyskriven lyrik av poeten i anslutning till Kohlströms omläsning.

I konflikten mellan det moderna och de gamla traditionerna söker detta nummers konstnär Hanna Kanto inspiration. Hennes erfarenheter av vardagsliv i norra Lappland blir underlag för målningarna. Återkommande detaljer är belysning, renar och människor i rörelse.

Enligt Ola Nilsson måste författaren lita till sin egen blick eller röst, och för att få tillgång till det egna ”måste man alltid ge upp jaget med sina begär och sina fantasier om sig självt, eftersom det alltid står i vägen för den egna blicken”. Elin Grelsson Almestad menar att för att kunna skriva om norr är det inte norrländskt ursprung som krävs utan lojalitet med platsen. Linnea Isberg, ytterligare en skribent i iscensättningsblocket, frågar sig: ”Vad skulle ske om vi inte längre fokuserade på de som anses vara de stabila och fasta platserna, utan istället utrymmen mellan dem, vägarna från och till. Vad skulle ske om platser fick finnas till i en vidare betydelse och utan att avkrävas positionen av att uppbåda ett motsatsförhållande?”

 

Pernilla Berglund

Helena Fagertun

 

PRO-3-2015.indd

 

Innehåll
  • Ledare
  • Ola Nilsson Underkastelse – poetik, politik och bibliotek
  • Madeleine Hjort Biblioteken och litteraturstödet
  • Erik Persson Platsens själ
  • Alfred Arvidsson Bibliotekarien på Biskops-Arnö
  • Pär Hansson Om Mathura M. Lattik
  • Mathura M. Lattik Dikter
  • Pär Hansson Legend om ensamhet
  • Mirja Unge Återkomsten
  • Samuel Hognert Ur pågående romanprojektet Hämta henne hem
  • Björn Kohlström Om Jan Wolf-Watz Södra Västerbottens kustland
  • Jan Wolf-Watz Sex dikter
  • Hanna Kanto NUMRETS KONSTNÄR
  • Linnéa Sjödin Lite som i Frozen
  • Elin Grelsson Almestad Att gestalta det perifera
  • Linnea Isberg Om en plats – ett teoretiskt flicknarrativ
  • Clara Bodén och Sophia och Lisa Josephson Hur börjar en decentraliserad revolution?
  • Viktor Johansson och Victor Lindgren Den blomstertid nu kommer
  • Medlemsinformation

Provins 2/2015

I drygt fyrtio år brevväxlade författarna Kerstin Bergström och Märta Tikkanen. I dikten ”Till Märta – en medsysterdikt” avslutar Bergström med raderna: ”Fastän vi aldrig möts / bara utbyter ord på papper / har du fått mig att förstå / att det finns medsystrar / att det finns broar / att det finns möjligheter”.

Årets andra nummer av Provins vill gärna tro att det finns just medsystrar, broar och möjligheter. Vi ägnar ett block åt Kerstin Bergström som gick bort förra året och återpublicerar två dikter ur samlingen Staden (Forum, 1981) och en dikt tidigare publicerad i Provins nr 1/1987. Vid sidan av kulturjournalisten Erik Jonssons essä ”Jag steg av vid Loet”, som behandlar i författarskapet centrala teman som blodet och döden, publicerar vi även en essä ur det som kom att bli Bergströms näst sista bok, ”Slutord” (Ord&visor, 2014). Poeten Elise Ingvarsson tar emot Bergströms stad i en text som kanske består av prosastycken eller kanske är en dikt, och som handlar om det enkla och oåtkomliga i Bergströms poesi. ”Det var nog längesen / jag var så enkel, trodde så Mkt på det enkla”, skriver Ingvarsson.

De norrbottniska tvillingarna Elizabeth och Victoria Lejonhjärta har ett instagramkonto med över tjugotvåtusen följare och de har nyligen börjat blogga. Dessa forum skiljer sig som sätt att kommunicera från det privata brevet, men avsändaren kan samtidigt för den som läser bli just en medsyster. I sitt bidrag ”Tystnaden” fördjupar sig systrarna Lejonhjärta i den norrländska historien och de norrländska berättelser som det är tyst om: ”Ständigt en historia om vithet. / Aldrig en historia som är din egen. // Aldrig någonstans där du kan se dig själv.”

I ytterligare ett medsysterskap presenterar och översätter författaren Malin Nord den norsk-samiska poeten Risten Sokki och diktsviten ”Jag tvinnar tvinnar släktens senor”, hämtad ur diktsamlingen med samma titel utgiven 1996. Nord ser hur senorna i Sokkis diktlandskap binder samman minnena med jorden, visar på vilken djup erfarenhet av gränser dikterna bär på, och ger exempel på ord som är svåra att överföra genom översättning. Nord beskriver läsningen av Sokki som att få kontakt med en längtan inom sig, och en längtan efter ett större språk.

En bit söder om Kautokeino, där Risten Sokki kommer ifrån och idag återigen är bosatt, ligger gruvsamhället Kiruna. Många av bidragen i detta Provinsnummer förhåller sig till staden eller behandlar teman som gruva, förflyttning och historieskrivning. – Curt Persson skriver i en essä om de som redan fanns på platsen när malmen började brytas; samer, lantalaiset och kvinnor som tidigt blev bortskrivna ur historien om Kiruna. – Numrets konstnärer Rat & Dragon, Anja och Tomas Örn, utforskar platser utifrån form och avsaknaden av form. I Tomhet – mellanrummens betydelse beskriver de hur mellanrummen i Kiruna inte finns där de först letar: ”Mellanrummen är bergen och även industrin. De finns i stigarna som rinner ner från stadens kant och ut i naturen.” – Scen- och konstgruppen The non existent Center talar genom en kollektivtext sammansatt av poeten Jonas Gren om en plats ”som inte är vad utsagorna om den säger: utdöende, farlig, sämst”. – I David Väyrynens ”Byfinnarnas tänkespråk” möter vi malmfältets kvinnor och män i en rolig och skarp text där karaktären Idas Amanda på frågan om ”Kan du skjutsa till Gällivare?” svarar: ”Det finns tre ting som kan användas nästan av alla: cykeln, skidorna och dom egna fortkomstledamöterna.” – Stig Larsson börjar läsa om Åsa Larssons Solstorm men hamnar snart i sina egna minnen av hur han i början av 70-talet följde sin far som var försäljare till Kiruna och alltsedan dess har sett staden som annorlunda och Kirunaborna som säregna. ”Ja, jag vet att jag generaliserar. Men utan generaliseringar kommer man inte långt.” – Andrés Stoopendaal läser i sin tur om Stig Larssons Nyår och finner en särskild optik i bokens lätta förskjutning av normaliteten. – En märklig optik har även Karl-Henrik Ströms ”Det invasiva”, en text med inbyggd metatext som väntar på läsarens dialogiska perspektiv. – Vidare rör sig Helena Öströms dikt ”norra origo” norr om Polcirkeln, där utomhus är ett rum och där kontrasterna och väntan går in i varandra, och de två romandebutanterna Elin Tamm och Mikael Berglund medverkar med varsin novell som båda befinner sig i stark riktning från en plats och till en annan plats.

Och slutligen, i den text som inleder numret skriver Sanna Ulfsparre om att vara på väg att flytta till Kiruna, om de fördomar och förutfattade meningar hon själv och andra har inför detta, liksom vad det innebär för en stad att aldrig ha behövt sätta sig själv på kartan: ”Vad är PR och vad är på riktigt, på djupet? Den starka officiella rösten gör det svårt att få tag på vardagen.” Ordet ”svårt” återkommer genom hela Ulfsparres text: det är svårt att vara ung, svårt att vara kvinna i en machokultur, texten är svår att skriva, det är svårt att ha förhoppningar. ”Ska jag verkligen vara den som skriver ytterligare en berättelse om staden?” frågar hon, men landar trots allt i möjligheterna, hoppet: ”Sällan behöver en människa tillförsikt inför framtiden mer än strax innan den sker.”

Pernilla Berglund
Helena Fagertun

 

PRO-2-2015-omslag

 

Innehåll
  • Ledare
  • Sanna Ulfsparre Riktning Kiruna
  • David Väyrynen Byfinnarnas tänkespråk
  • Curt Persson Andra berättelser om gruvsamhället
  • The non existent Center Vad säger drömmarna om platsens tillstånd?
  • Helena Öström norra origo
  • Kerstin Bergström Tre dikter
  • Erik Jonsson Jag steg av vid Loet
  • Kerstin Bergström Essä ur ”Slutord” (2014)
  • Elise Ingvarsson Att ta emot Staden
  • Rat & Dragon/Anja och Tomas Örn NUMRETS KONSTNÄRER Tomhet – mellanrummens betydelse
  • Systrarna Lejonhjärta Tystnaden
  • Malin Nord Om Risten Sokki 
  • Risten Sokki Jag tvinnar tvinnar släktens senor
  • Karl-Henrik Ström Det invasiva
  • Mikael Berglund Yxan
  • Elin Tamm Ännu så mycket tid
  • Stig Larsson Åsa Larsson och staden Kiruna
  • Andrés Stoopendaal Några tankar om Stig Larssons Nyår
  • Medlemsinformation

Provins 1/2015

Vi får frågan om vi vill bli redaktörer för Provins i ett vakuum. ”Sätt igång med nr 1/2015, efter det kan vi tyvärr inte lova någonting helt säkert som det ser ut idag”, är beskedet från styrelsen för Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr som är utgivare för tidskriften. I Alliansens kulturbudget som läggs fram senhösten 2014 ingår ett förslag om att minska stödet till kulturtidskrifter med 15 miljoner, från 19 till 4. Förslaget innebär en radikal sänkning av stödet med 75% och har föregåtts av ingen utredning överhuvudtaget. Det blir en stor debatt i traditionella och sociala medier, och ett antal upprop mot förslaget. Den tidigare moderata kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth säger att det är ”sorgligt”, tidskriftsredaktörer och andra litteratörer över hela landet poängterar hur produktionsbidraget från Kulturrådet är fullständigt avgörande för att tidskrifternas verksamheter ska kunna fortsätta.

Senare kommer Moderaterna genom Per Bill att återremittera förslaget till kulturutskottet. Då är vi som nya redaktörer redan i full gång med att göra vårt första, och, om återremitteringen inte hade skett, potentiellt sista, nummer av Provins. Vi har bett några skribenter som under debatten skrev i den norrländska dagspressen – Västerbottens-Kuriren och Norrbottens-Kuriren – att skriva om de artiklar de skrev då, utveckla dem, ta in ett större perspektiv och utforska hur dagstidningens artikel ser ut när den flyttas in i litteraturtidskriftens form. ”Som utomstående”, skriver Jan-Olov Nyström, ”har jag alltid fått intrycket av att kretsen runt Provins, de poar på som vi säger i Hälsingland, ägnar sig prydligt åt sysslorna och låter inte världen störa nämnvärt.” Det har för numret funnits en ambition från vår sida om att just låta världen störa. Istället för att utgå ifrån att Provins har en självklar plats i det litterära Norrland och Sverige har vi velat fråga varför det alls är viktigt med en kulturtidskrift med utgångspunkt i norra Sverige idag. Därför ägnar vi också ett temablock i Provins åt Provins, och ett flertal tidigare redaktörer för tidskriften medverkar på olika sätt i detta nummers samtal om Provins.

Provins har de senaste trettio åren givits ut av Norrländska författarsällskapet, sedermera Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr, med fyra nummer per år. Den ena av oss redaktörer, Pernilla Berglund, som också har varit aktiv i Provins redaktionsråd i flera år, har i en intervju med de tidigare redaktörerna Gunnar Balgård (1984–1991) och Erik Jonsson (2011–2014) ställt frågor om hur de har förhållit sig till det norrländska och litteraturen, men kanske ännu mer sina respektive redaktörskap för Provins. Balgård berättar att han utgick ifrån en tanke om att göra Norrland bekant för norrlänningarna, medan Jonsson velat göra den norrländska litteraturen känd för Sverige. Under Jonssons tid som redaktör nominerades Provins till priset som bästa svenska kulturtidskrift inte mindre än två gånger. Det är på många sätt en mycket litterärt kvalitativ, framgångsrik och uppmärksammad tidskrift vi tar över, och det finns någonting skrämmande både i detta och i hur lätt den skulle kunna bli nedlagd. En motsträvig kulturbudget, några nummer med andan i halsgropen och sedan inget mer.

Men det finns också en baksida med att vara statsstödd, åtminstone om man är det minsta aktivistiskt lagd. Poeten och musikern Mattias Alkberg återpublicerar genom sin text ”Butter nummer 14” ett helt nummer (minus den bilagda filmen på skiva) av tidskriften med samma namn. ”Vi sökte pengar och har under 2002 fått det för att kunna ge ut fyra nummer inom loppet av tolv månader. [...] Det hämmar oss, de pengarna hämmar oss. [...] Under ett ögonblick av klarsyn och självkritik kom jag på mig själv med en känsla av att de senaste numren inte varit lika bra som de tidigare”, skriver Alkberg.

Det här med klarsyn, självkritik och rannsakan har vi velat ta med oss i redaktörskapet. I Provins serie av omläsningar har vi denna gång navelskådat tidskriftens historia genom att låta Elisabeth Rynell och Po Tidholm göra varsin omläsning av valfritt tidigare nummer. Rynell läser om ett nummer som inte ens har ett år på nacken och ser hur tidskriften häller ”tankar från en människa till en annan, från en värld till en annan”, liksom berättar någonting om ”hur lite provinsiell provinsen är när den är levande”. Rynell inleder dock texten med en reflektion om sin egen jävighet rörande Provins, och där hon kommer fram till att hon inte är jävig inför det nummer hon läser om måste det motsatta förhållandet gälla för Po Tidholm. Eftersom han själv varit redaktör för tidskriften bad vi honom att återvända till och läsa om sitt eget tidigare arbete. Han valde det sista nummer han själv gjorde som redaktör, ett dubbelnummer från 2001. Mer än att faktiskt vara en omläsning av numret är det en omläsning av det sammanhang som numret kom till i. Han beskriver hur han under sin tid som redaktör 2000–2001 fick kritik inte så mycket för den tidskrift han gjorde som för den han inte gjorde. När det blev klart att han endast hade ett nummer till sitt förfogande var han ”tvungen att vara konkret, gå till källorna och fokusera på kärnan i den norrländska berättelsen: Råvarorna.”

Vidare har vi nöjet och äran att publicera material av två poeter i den svenska och den norrländska samtida litteraturen: Emma Warg som debuterade 2014 med nära darrar ingen hare och Tove Mörkberg vars debutsamling Barnen utkom 2013. Mörkbergs dikter skriver sig ifrån en smärtsam plats, en ”affektiv avdelning”, och talar om tillståndet och dikten: ”Är det här en dikt / om normalitet / vem försöker / jag tämja”. Warg närmar sig tillståndet och samtiden från ett annat håll: ”Detta land har ur sin inneboende brist på jämlikhet och insisterande likhetssträvan / uppvisat allvarliga strukturella skador”. Dikterna tycks rymma en längtan efter något annat än samtidens tillväxthets, eller med hennes egen formulering: ”Mättad tillväxt slår huvudet i taket”.

Under arbetet med numret har det gång på gång blivit tydligt för oss att vi inte bara kan prata om en struktur där norrländsk litteratur lever i skuggan av annan svensk litteratur, utan att vi i det sammanhanget också måste uppmärksamma andra strukturella snedfördelningar. Provins redaktörshistoria är som många andra historier männens. De redaktörer som har suttit länge på posten har alla varit män, med undantag av Regine Nordström som delade redaktörskapet med Peo Rask 2002–2004. Under några år därefter växlade redaktörskapet för varje nummer, något som Gunnar Balgård beskriver som tidskriftens största kris. Samtidigt är det också den period där kvinnliga redaktörer i en helt annan utsträckning än annars har tillåtits komma fram. Vi publicerar ett samtal mellan Anna Jörgensdotter och Helene Rådberg om det nummer de gjorde tillsammans med tema ”Gävleborg”, nr 2/2008. Jörgensdotter skriver om hur stora ambitioner de hade, ”vi ville väl spränga nån gräns, vi ropade med vårt nummer men vi glömde bort hur svårt det är att höras”. Rådberg beskriver arbetet som ett ”samtalets energiflod, att tala om det förbjudna, att ta plats och höja sin röst”.

I intervjun med de tidigare redaktörerna Gunnar Balgård och Erik Jonsson, talade vi också om den samiska litteraturen i förhållande till Provins historia. Jonsson tar upp att ett av problemen för den samiska litteraturen har att göra med samernas position i Sverige, ”i Norge har samer bättre rättigheter än i Sverige”. Under Jokkmokks marknad i början av februari i år framförde ett antal samiska konstnärer, aktivister och poeter Det samiska manifestet 15, inför bland andra kultur- och demokratiminister Alice Bah Kunkhe, som även ansvarar för samepolitiska frågor, som befann sig på plats: ”Det här är ett upprop för samling, mobilisering, handling, revolution och avkolonisering. Det är dags för frigörelse”. Kulturministern kommenterade manifestationen efteråt: ”Det var viktigt, vackert och sorgligt, tack”. Provins publicerar i detta nummer manifestet tillsammans med ett foto från framförandet i Jokkmokk, taget av Johannes Samuelsson, tidigare bildredaktör för tidskriften. Flera av de undertecknande konstnärerna torde vara kända av Provins läsekrets, bland andra Anders Sunna, som varit numrets konstnär i nr 3/2012 och Jenni Laiti som är talesperson för konstnärskollektivet Suohpanterror, som var numrets konstnär nr 3/2014, står bakom manifestet. Poeten Mimie Märak, tvåfaldig silvermedaljör i Poetry Slam, som medverkade vid ett samtal om ny norrländsk litteratur som Provins ordnade på ön Norrbyskär sommaren 2014, är också en av de undertecknande, liksom det samiska språkområdets nominerade till Nordiska rådets litteraturpris,  Niillas Holmberg.

Ett sätt att få syn på sig själv är genom att blicka utåt för att blicka inåt. I det nummer Elisabeth Rynell läst om, översatte och diskuterade författaren Ola Nilsson ett föredrag av den amerikanska författaren Flannery O’Connor. I detta nummer har vi valt att kalla denna avdelning för Utsikten och vi introducerar en av Grönlands nya unga författare, Niviaq Korneliussen, i översättning och med en introduktion av Provins ena redaktör Helena Fagertun. Korneliussen debuterade med romanen HOMO sapienne 2014, skriven på grönländska och samtidigt utgiven på samma förlag i en översättning till danska av författaren själv. Boken nominerades dagarna innan denna tidskrift gick till tryck till Nordiska rådets litteraturpris. Korneliussen skriver om identitet på flera plan, om förhållandet mellan Danmark och Grönland på en prosa som skiftar form, som vägrar vara det den förväntas vara. ”Sluta upp med all den där självömkan, för det är inte synd om dig. Enough of that post-colonial piece of shit”, står det på ett ställe i kapitlet ”HOME” som utgör en av bokens fem delar och som vi här publicerar i sin helhet.

Frågor om identitet och hur vi ser på oss själva är något som också lyfts fram i projektet Selves av Elin Berge, som är detta nummers konstnär. Berge är dokumentärfotograf och har uppmärksammats för projekt som Drottningslandet och Slöjor, vilka genomsyras av ett feministiskt perspektiv och en vilja att nyansera bilden av ”den andre”. Elin Berge har medverkat i Provins tidigare, i nr 4/2009 där hon fotat musiker i Västerbotten som funnit ett kreativt utrymme i glesbygden. I Selves som vi publicerar ett urval ur, har Berge låtit människor ta självporträtt, hjälpt dem i förberedelserna, men i själva fotoögonblicket lämnat personerna ensamma i rummet där de har fått ett försök på sig att ta sin bild. Provins nya bildredaktör, konstnären Fanny Carinasdotter, har skrivit en introducerande text om Berge och hennes projekt.

I samband med redaktörsbytet har vi även utsett ett nytt redaktionsråd, och är mycket glada över att Erik Jonsson, Maria Jönsson, Malin Nord, Johannes Samuelsson, David Väyrynen, Niklas Åkerlund och Maria Öman vill vara med och tänka kring vad en tidskrift med utgångspunkt i det som kallas litteratur och i det som kallas Norrland är och har potential att vara i Sverige idag, med eller utan ekonomiskt stöd från den högsta politiken.

Pernilla Berglund

Helena Fagertun

 

PRO-1-2015-omslag

 

Innehåll
  • Ledare
  • Mattias Alkberg Butter nummer 14
  • Emma Warg Dikter
  • Elisabeth Rynell OMLÄSNINGEN Provins nr 2/2014
  • Po Tidholm OMLÄSNINGEN Provins nr 3–4/2014
  • Jan-Olov Nyström Inuti provinsen
  • Pernilla Berglund intervjuar Gunnar Balgård och Erik Jonsson En hägring och en förhoppning
  • Anna Jörgensdotter och Helene Rådberg Mödan som möter verkligheten liksom
  • Elin Berge NUMRETS KONSTNÄR Selves
  • Helena Fagertun Om Niviaq Korneliussen
  • Niviaq Korneliussen HOME
  • Anders Öhman Kulturen, konsten och det jag vet
  • Tove Mörkberg Dikter
  • Sara Meidell Kulturredaktörens övning i att bjuda motstånd
  • Det samiska manifestet 15
  • Medlemsinformation

 

Provins 4/2014

I ledaren till det föregående numret av Provins inledde jag med en hänvisning till en skolplansch och till författaren Birger Vikströms mödosamma livsförhållanden. Det finns inget skäl att göra annorlunda nu, när vi återigen presenterar ett slags sondering av det samtida litteraturutbudet.

Vid slutet av trettiotalet arbetade den kringstrykande Vikström som skogshuggare utanför sin hemby Bredåker. En historia som berättats för mig, men som mig veterligen aldrig nedtecknats, kommer från en barndomsvän som bodde i samma skogskoja där Birger logerat bara året innan. När han började undersöka omgivningarna fann vännen snart att alla stubbar från grövre träd på huggarskiftet hade skrivits på med timmerkrita. Det var i huvudsak anteckningar om hur djävlig tallen varit att fälla, eller hur mycket den inbringat i pengar och vad dessa slantar skulle ha kunnat investeras i. Men ibland kunde det även vara en liten dikt. Själv förmådde han bara tyda enstaka ord, eftersom kådan lagt sig som ett skyddande lager ovanpå.

Anekdoten saknar uppenbar poäng, ändå gjorde den sig påmind under läsningen av den essä om Peter Weiss och språkets kalhygge som Markus Huss författat till detta nummer. Kanske för att såväl historien som essän skänker en intressant bild av den inte alls så ovanlige kroppsarbetande författaren i konflikt med sin konstnärssjäl, på jakt efter historia och mening. Kanske också för att anekdoten påminner om vårt obortträngbara behov av katalogisering, arkivering och syfte.

Att arbeta med en litteraturtidskrift som har som en av sina uppgifter att röra sig inom en inhägnad fauna kan ibland kännas som att pulsa över ett kalhygge där allt som återstår är stubbar efter högresta träd. Den som börjar misströsta ser bara snårskog. Men så påminns man om det orimliga i att blicka efter samma fjära exemplar som växte där för 60 år sedan, istället för att se ner mot backen, och söka efter den sorts snillrika undantag som tidigare förbisetts i sökandet efter svulstighet och prakt.

För att avsluta en onödigt lång analogi är det vad vi försöker göra med Provins, sondera och tröska med nya ögon. Vi har chansen att skriva om en samtida litteratur, att omformulera begreppet ”norrlandslitteratur”.

Flera av de medverkande i detta nummer har, bara på sistone, lyfts fram som de nya berättarna från norr. De har själva inte bett om dessa etiketter, men nu sitter de i alla fall där. När vi ånyo presenterar Negar Naseh, Ida Linde och Ola Nilsson har vi utgått från att dessa varudeklarationer går att pilla loss eller fylla med tydligare innehåll. I avsnittet Omläsningen sätter Naseh Astrid Värings I som här inträden på prov genom en personlig och kritisk läsning. Linde får i en intervju tala om sitt förhållande till just katalogisering, begreppet ”norrlandsförfattare” och stölden av skogen. Nilsson fortsätter sitt experiment med den amerikanska Söderns litteratur i en novell som tycks ha inspirerats av Carson McCullers. Människor och grävskopor drar fram som insekter över fjället och lämnar efter sig spår i marken i denna fristående fortsättning på novellen ”Halspasset” som skrevs för Provins 3/2012.

Texterna känns speciella eftersom att det går att se spår av timmerkritan, trots lager av kåda. De räknar årsringarna på de huggna stubbarna, med kritisk och ny blick.

Ett annat bärande tema i detta nummer har varit arkivet. Den utforskande blicken och det katalogartade tänkandet tar sig många olika uttryck, vilket inte minst blir tydligt i Imri Sandströms väldiga text- och bildarbete där hon tar ett kliv från bildkonstens domäner och in i Berättarnas län, tvinnar litteraturhistorier runt varandra och kalkerar fram en ny bild. Vi är stolta över att kunna ge en försmak av någonting större. Och som komplement till detta, Helena Fagertuns prosatext ”Sträv mot griffeln” som funderar över vad det är att arkivera sina egna rester.

Avslutningsvis måste vi nämna de många udda arter vi lyckats samla och pressa in i årets sista nummer. Poesi av Maria Vedin i norr och Anna Hallberg i söder, samt novellistik av Anna Friman i öst. Ibland ser vi oss tvungna att trampa över stora arealer för att kunna åstadkomma ett bra dagsverke.

Många kritstrecksanteckningar om sega tallar och ruttet virke senare kan vi trots allt redogöra för en och annan dikt.

Erik Jonsson

1402248_10152724020796749_7744560899487392711_o

 

Innehåll

  • Ledare
  • Ida Linde och Erik Jonsson: Det är ännu för tidigt att skriva hem
  • Anna Hallberg: December, med klarhet genom dimma, skarpa ljus, Geogrammatik
  • Markus Huss: Peter Weiss i språkets kalhygge
  • Ola Nilsson: Om kroppens värme och den fria sikten framåt
  • Imri Sandström: Många + Många + Många, Tracing, Flapping
  • Helena Fagertun: Sträv mot griffeln
  • Maria Vedin: ur Leprakolonin
  • Negar Naseh: Omläsningen - I som här inträden
  • Anna Friman: Brunnsskrubbaren
  • Anmälningar
  • Notiser
  • Norrlandsporten

Numret finns att köpa på Tidskriftsbutikens hemsida. För prenumerationer, se Prenumerera.

Provins 3/2014

”Du är min vän
har du ett hem
ja mitt hem är här
nära invid”

När poeten Ann Smith ska presentera Birger Vikströms författarbiografi lyfter hon upp en gammal skolplanschtext. Fyra, enklar, rader som skänker sympati åt en sorgsen bohem som ”bodde här och var och ibland knappt det”. För Vikström, liksom många av hans kollegor i norr, var nämligen hemmet ett svävande och smärtsamt begrepp, alltid i stånd att omprövas. Snarare än låst till en specifik plats kunde det vara identiskt med att ha en yrkesroll, syfta till en grupptillhörighet eller som i Vikströms fall – en mor. Från fjorton års ålder var han därför rotlös. Sara Lidmans lite mer biografiska romankaraktärer brukade vilja spränga dessa gränser, bära sina hem med sig och nära invid medan de såg sig om bland i byar i världen. Samma slags omvärldsperspektiv känns igen från Eyvind Johnson, Thorsten Jonsson, Eva Neander, Ivar Conradson, Folke Isaksson och Erik Lindegren. Att vara hemlös är kanske också att vara hemmahörande överallt.

Långt ifrån alla bidrag till detta nummer berör detta temata, men fler än en kan läsas med tanken om ”hemmet” i bakhuvudet. Inte minst Mara Lees ”Hemmet – förskjutningen, gränsen”. Essän tar avstamp i ytterligare ett författarskap att lägga till listan här ovan – Per Olov Enquists – och rör sig sedan vidare, in i folkhemmet, det ”gigantiska” superhem som vi gemensamt har skapat. Lees text fungerar som en nyckelknippa att ta med till mötet med numrets övriga texter, som läsaren kan välja att försöka låsa upp eller bara ta för vad de först utger sig för att vara; en omläsning av Per Olov Enquists Nedstörtad ängel av Martin Bengtsson, en kulturhistorisk redogörelse för Thorsten Jonssons uppväxtår i 30-talets Umeå, Pär Hanssons vidarediktning av den sensationellt förbigångne Bengt Hanssons eller Ida Sälls svit Vintrar, där att vara barn innebär att vara just i någons händer. Det hela hörs mycket smäktande och svärmiskt, märker jag medan jag skriver, vilket inte är riktigt rättvist mot någon av texterna. Här finns också en trubbighet.

”Det finns en sak som är värre än förtryck, och det är förtryck som inte erkänns”, skriver Mara Lee när hon vill lysa upp folkhemmets mörklagda bakgård. Det tysta exkluderandet politik är knappast främmande för Provins läsare. Inte heller för den samiska befolkningen i Sverige. Suohpanterror, det konstnärskollektiv som bland annat svarar för detta nummers omslag, skildrar detta i bild och har gjort så i flera år. Här ges en berättelse om underkastelse, ofrivillig homogenisering och neutralisering.

Annika Norlin angriper samma problemstruktur, men från ett helt annat håll, när hon introducerar sin karaktär Liina och densammes kamp mot överförmynderi och inskränkthet. Norlins text ”En kväll när vad som helst kan hända”, som illustrerats av Fanny Felicia Svanberg, är också ett fascinerande experiment med vuxenlitteratur i barnboksform.

I övrigt bjuder detta tanketäta nummer essäistisk av Josefin Holmström och verklighetsnära novellistik av Lena M Olofsson, som med det övriga bidragen höjer sidantalet till Provins absoluta bristningsgräns. Vi hoppas att det ska räcka hela vägen fram till vintermånaderna.

 

Erik Jonsson
Redaktör

10695289_10152431039841312_1669694580_n

 

Innehåll

  • Ledare
  • Pär Hansson: Om Bengt Hansson
  • Josefin Holmström: Några anteckningar om norrskenet
  • Ida Säll: Vintrar
  • Mara Lee: Hemmet – förskjutningen, gränsen
  • Lena M E Olofsson: Säkra lyft
  • Annika Norlin: En kväll när vad som helst kan hända
  • Martin Bengtsson: Omläsningen – Nedstörtad ängel av Per Olof Enqvist
  • Erik Jonsson: Thorsten Jonssons Umeåår
  • Thorsten Jonsson: Fragment ur Umeåromanen
  • Anmälningar och notiser
  • Norrlandsporten

Numret finns att köpa på Tidskriftsbutikens hemsida. För prenumerationer, se Prenumerera.

Väven

Väven
av Erik Persson

Ännu en gång står jag i en sjö av vatten. Luften från mina andetag formar sig till små knappt synliga moln. Jag känner kroppen sakta kylas ner, men samtidigt tjocknar svetten innanför jackan. Längs med väggar och hörn rinner dropparna sakta ner för att förena sig med pölen på det smutsiga betonggolvet. Det glastak som ska monteras ovanför det framtida inomhustorget en våning upp är försenat med flera månader. Varje gång regnet rasar från himlen upprepar sig samma procedur med den trötta vattendammsugaren, illustrerad med en blå elefant med fyra snablar.

På kvällen kommer febern som ett slag. Jag går in i dimman och tiden rinner ihop till en sörja. Orostankarna flimrar förbi i feberyran över sjukskrivningens konsekvenser. Kommer de ersätta mig permanent?

Under de vakna stunderna tar hostan över, revbenen värker av trycket, en orolig flickvän dyker upp på sängkanten och håller handen lätt mot pannan.

På den femte dagen låter jag släppa på stoltheten och går med på att överlämnas till jourläkaren på vårdcentralen och dennes domslut.

Gubben i den vita rocken ger en ansträngd min och harklar efter att jag kallats tillbaka in i rummet.

– Lunginflammation, säger han …

– Du ska få ett penicillin, och så väljer jag att sjukskriva dig ytterligare en vecka.

Två dagar senare ringer min chef:

– Har du hört vad som har hänt?

– Näe? svarar jag.

– Han som är vikarie där för dig, en maskin har vält på honom. Han går i gips nu.

– När tror du att du kan vara tillbaka?

Ad nostra – mot stjärnorna. Det var i början av maj som jag första gången stod vid grindarna, smakade entreprenadskyltens ord och gick in genom den lilla dörren i den stora tegelbeklädda hamnbyggnaden. Jag såg den obligatoriska instruktionsvideon om rättigheter och skyldigheter, tog på mig den självlysande varselvästen och den röda hjälmen med byggföretagets namn på. Mina steg över grusplanen bland bullrande traktorer och skyhöga lyftkranar var försiktiga, uppmärksamma. Här växte stadens nya landmärke fram i rasande tempo. Det känns som att solen sken konstant den där första månaden, men det är förstås en minnets efterhandskonstruktion. När maskinerna simultant tystnade och bullret upphörde tog jag den orangea hissen upp till det fjortonde våningsplanet. Tittade ner på strömmarna som rörde sig in i de olika barackernas fikarum, fångades av den överväldigande vyn. Studerade varenda taknock, innergård, gata och park. Älvens mörka vatten och den lummiga naturen som omfamnar Bölesholmarna bortom den gamla cykelbron. Människorna, små som myror, sittandes på torget.

Vi är en tvåhundra personer här från ett oöverskådligt antal underentreprenörer. Det tyska bolaget med de ungerska arbetarna sätter fasaden. Polackerna bygger innerväggarna. Slovakerna monterar hissarna. Vi andra är från nästan överallt i Sverige och Västerbotten. Bara ett fåtal umebor. Jag är ensam från det företag som formellt anställt mig. Nästan alltid ensam.

Timmar blir till dagar. Dagar blir till veckor. Veckor blir till månader. Snart har det gått ett år.

Trädens löv klär om till brandgula sprakande höstfärger. Temperaturen sjunker och ljuset kippar efter andan. Men Dagarna är sig lika. Man byter våningsplan, medan arbetsuppgifterna alltid är desamma. Man räknar ner tiden till morgonfika. Vilar. Sliter på fram till lunch. Vilar. Man hoppas att någon ska avbryta en för ett kallprat om kvällens hockeymatch.

Eftermiddagsfika. Samma rutin igen men slut på energi. Hemgång. Snart är det i alla fall helg, ska du dricka någon pilsner eller?

Dammet tränger in i bihålorna. Torkar ut huden. Snoret på toalettens papper är svartkornigt.

Jag skäms över min orkeslöshet under fritiden. På förmiddagarna fylls mitt huvud av tankar och drömmar. Ord att skriva ner, platser att besöka, känslomässig tillgänglighet. Dagarna blir till en tröstlös kamp för att behålla bara en liten, liten andel energi tills det de kallar fritiden gör sitt intåg. Jag faller alltid på målsnöret. Slumrar framför teven efter middagen. Ser dagen slockna.

Är det bara jag som söker flyktvägar? Jag känner mig bortskämd som tänker att detta måste vara temporärt. Här bland mig finns många som levt hela sina liv i denna tillvaro. Om jag vågade skulle jag försöka tränga igenom jargongen och fråga dem; känner vi samma värkar, samma trötthet, samma hopplöshet?

– Det ser förjävligt ut, det där du gör säger någon till mig

– Njåaae, det är väl okej. Man får ju betalt i alla fall, hör jag mina läppar svara.

Situationen upprepar sig mantramässigt med jämna mellanrum. Det här är en plats där kroppar, maskiner och råmaterial vävs samman till värde. Vi vet det, och vi vet vem han är. Den som vår kropp och själ ämnas för dessa dagliga åtta timmar. Vi viskar och skämtar när han är här. Men det stannar där. Kugghjulen fortsätter vant att rulla.

Du som läser detta. Har du kanske sett en trött kille i byggkläder med matlåda och lokaltidning, sittandes mellan 11.05 och 11.30 i tidningshallen på den här stadens stadsbibliotek? Samma bibliotek som snart ska flytta in innanför de där väggarna vi reser? Med böcker som snart ska ställas på hyllor på de där golven vi gjuter, belägger varsamt med ek, dammsuger bort damm av kvarts, träspån och cement? Det är hit jag går när jag vill bort därifrån. Jag gör det till en ritual mellan det som gör mig trygg i staden, och det i densamma som sakta bryter ner mig. ”Ännu har vi biblioteken, ert motstånd, nästan otroligt; som lavskrikans hjärta, den heliga lilla pumpen.” Sara Lidmans ord skrivna på den nya tågstationens tunnelväggar. Talar till mina innersta känslor.

I morgontidningen läser jag ett citat av en lokal framträdande politiker. Han säger att det är så vackert med alla dessa lyftkranar, denna symbol över tillväxt och jobbskapande.

Du som läser. Det är inte han som varje kväll somnar med brännande trötta ögon och ständig värk i rygg och leder. Det är inte hans händer som sakta tappar känsel bakom otaliga och tilltagande förhårdnader. Inte han som står vid pelaren och gör ordinerade sjukgymnastövningar mellan de tunga lyften. Inte han som hanterar gassvetsen och när som helst riskerar att försvinna i en storm av eld. Inte han som en dag diagnostiseras med dammlunga, och faller i ett oändligt mörker. Och denna plats är inte ämnad för mig. Jag deltar inte i att uppföra den för min egen skull. Så mycket vet jag. Jag kan inte välja bort den.

Över Västerbotten lägger sig det oförsonliga halvårsmörkret. Jag står där vid grindarna. ”Ad Nostra – Mot stjärnorna” – snarare ”mot helvetet”, tänker jag och går in.

Två veckor innan den stora dagen med den påkostade föreställningen på älven sägs mitt kontrakt upp. Som från ingenstans. Utan några egentliga skäl. Den sista dagen står jag där med en arbetskamrat i hissen.

– Nu är jag så satans jävla less på det här skitbygget, säger han.

Jag hänger upp varselvästen och hjälmen. Sedan går jag ut genom grindarna.

Vyn över det som här växer till. Tornet, sammanvävt av ruttnande, förbrukade kroppar.

Byggandet av det nya kulturhuset är ett gigantiskt projekt som kommer att sätta stor prägel på staden och stärka Umeå som den självklara mötesplatsen i norr.

Guldet där uppe som glimrar. Gamarnas ensliga cirkeldans. Framför den sotfyllda, mullrande, eldfyllda skyn.

Detta mörker, som lägger sig över gator och kvarter. Slukar allt i sin väg.

I planeringen har det varit viktigt att utgå från medborgarperspektivet.

Det täta, iskalla novemberregnet ligger som en dimma över staden.

Huset byggs inte för kulturaktörerna själva, utan för medborgarna. 

Du står lite längre bak i folkmassan som samlats där på Kungsgatan. Din rygg är vänd mot gallerians ingång och blicken mot det välputsade glaset mellan de gamla välbekanta huskropparna. För några sekunder höjer du blicken; följer den vitklädda fasaden och räknar våningsplanen på skrapan som reser sig mot skyn. Där nedanför skymtas några män i prydliga kostymer och överrock.

Deras förväntansfulla, triumferande leenden skapar en egendomlig kontrast till det mörka höstrusket.

Ljudet av en champagnekork ekar plötsligt mellan husen i kvarteret. Applåder. Du deltar vant i ritualen.

Snart rör du dig med resten av folkmassan in genom den glasklädda entrén. Marken där inne är klädd i prydliga stenplattor. Du befinner dig på ett torg. Fina krogar samsas om platsen mellan det gamla hotellets och det nya husets fasader under ett stort tak i glas. En känsla av igenkänning flimrar förbi i ditt huvud. En i tid avlägsen semesterresa till någon av Europas metropoler. Fragment.

Du fortsätter förbi torget med krogarna, in i det bibliotek som flyttats hit. De senaste åren har du läst hårda ord från motståndare till denna flytt i stadens morgontidningar. Slentrianmässigt diskuterat frågan i fikarummet på jobbet.

Ekgolvet blänker mellan hyllraderna, det luktar nytt och fräscht. Vita väggar, möbler som aldrig rörts, fåtöljer som knappt suttits i. Längst ytterväggarna reser sig stora glasrutor från golv till tak. Du skymtar det svarta älvvattnet i ögonvrån, tar små planlösa vägar mellan bokraderna längs med huskroppens svängande form ner mot kajen. Och handen glider längs med bokryggarna.

Det kvinnohistoriska museets utställningshall lockar in. Du tittar lite rastlöst på utställningen men finner dig snart ut till byggnadens hörn för att på allvar få en vy över det breda vattenflödet där ute, villorna vid strandkanten på andra sidan. Genom fönstret på din vänstra sida ser du den prydliga stadsparken breda ut sig.

Det blev väl ändå bra det här, tänker du innan du vänder tillbaka till entrén för att ta rulltrappan upp till nästa våningsplan.

 

Erik Persson, född i Umeå 1987, har de senaste åren arbetat för en underentreprenör vid kulturhuvudstadens olika byggprojekt. Han har en lång bakgrund inom Umeås punk- och hardcorescen och är i dag aktivist och skribent i den framväxande stadsrörelsen. Väven publicerades i Provins 1/2014.

 

1 2