Alumínio, Brasilien – Asbest, Ryssland – Asbestos, Kanada– Uranium City, Kanada – Elfenbenskusten – Gas, Kansas – Iron City, Tennessee – Salzburg, Österrike – Tabaco, Filippinerna – Fermont, Kanada – Nikel, Ryssland – Argentina – Silverton, Australien – Malmfälten, Sverige…

Världskartan är ymnigt beströdd med platser som döpts efter den råvara som kan extraheras därifrån. Ett fenomen som tydligt illustrerar i vilkas händer makten legat under de senaste århundradena. Det är värt att begrunda den grad av utifrånperspektiv som krävs för att döpa någons hem till exempelvis Oil City (stad i Pennsylvania, USA). Den moderna makthavande människan tycks besjälad av kommodifieringens logik, en tradition vars slut ännu inte vågat sig över horisontens kant. Det ganska löst definierade Malmfälten är ännu ett exempel. 

Vänder man sig till wikipedia beskrivs Malmfälten som det gruvtäta området som innefattar både Gällivare och Kiruna kommuner. IF Metall Malmfältens verksamhet omfattar även Pajala kommun där ca 400 anställda arbetar i Kaunisvaaragruvan. I folkmun används Malmfälten kanske mer utifrån en kulturell definition, som ett slags vag samhörighet som binder samman Kiruna, Gällivare och alla byarna inom en tvåtimmarsradie där alla invånarna har en relation till den unika mise-en-scénen: gruvorna, fjällbjörkskogen, älvarna, klimatet och mångkulturen. Malmfälten är också det område som ofta nämns när man lite generellt önskar förklara identitetsskillnaden mellan tornedalingar och lantalaiset. Jag tänker själv på Malmfälten som ett område som inte bara ligger norrut, utan även kulturellt lite österut. Men det är just det illa definierade i begreppet Malmfälten som väcker mitt intresse. Det är samtidigt ett kolonialt och djupt problematiskt begrepp, en förminskande exonym som förstärker konflikter och trots det: en benämning på en kulturell inkluderingszon.
Alla dessa sidor av myntet ryms i bildvärlden hos numrets konstnär, Britta Marakatt-Labba. På omslaget till detta nummer ser ni brodriet En novemberdag vilket jag tycker fångar en skärva av den där Malmfältska atmosfären. En människas färd genom livet, genom terrängen och avstånden i en omslutande tystnad med blicken mot en oviss horisont. Gruvan syns inte, men snart så kommer måndagen för många.
“…det känns som att någon drar ur kontakten på hela min ungdom. “ skriver journalisten, poddaren och Kirunaprofilen Alex Olofsson. Det som av vissa kallas “samhällsomvandlingen” eller “ stadsflytten” i Kiruna och Malmberget har sin givna plats i detta nummer. Från kommun och gruvbolag är språkbruket rikt på eufemismer i stark kontrast till de personliga och samhälleliga öden som vädjar om en annan benämning och ett klarspråk kring sakernas tillstånd: stadsrivningen. Sorgen och vreden över den industriorsakade katastrofen i Malmfälten är närvarande i flera av numrets texter men är särskilt påtaglig i Alex Olofssons vemodiga ungdomsskildring och Johan Airijokis hudlösa essä. Det är en tveeggad relation som råder mellan invånare och gruva som inte kan reduceras till ett för eller emot. Både Airijoki och Ulrik Lidström, aktiv i Nunasvaara-gruppen, betonar detta i sina texter. Att det inte handlar om att vara blankt för eller emot gruvor eller enskilda bolag utan att det är en fråga om människosyn och lyhördhet inför de liv som utspelar sig ovan jord. Lidström skriver med utgångspunkt i vattnet som hotas av gruvprospektering i Vittangi där tidöpartierna önskar öppna gruvor till en kavalkad av miljöpåverkan som kan komma att få oöverskådliga konsekvenser. Ulrik Lidström sammanfattar ansvaret vi bär: “…framtiden börjar inte om hundra år. Den sitter redan i klassrummen i Vittangi och Kiruna. Den fiskar längs stränderna. Den fyller sina vattenflaskor innan skoldagen börjar. Det är deras landskap vi förvaltar. Inte vårt.”

Detta nummer markerar slutet för mitt redaktörskap för Provins och i skrivande stund närmar sig riksdagsvalet 2026. Båda sakerna orsakar mig lite vemod och nervositet – men också en ansenlig värme och glöd, en aning hopp rentav. Jag skulle inte gå så långt som till att svära, men jag kan ändå tänka mig att avsluta mitt redaktörskap genom att citera intervjun med gruvarbetaren Harry Isaksson ur detta nummer.

–Vi är i kris nu, vad de än säger. De dämmer. Överallt där vattnet stiger dämmer de. Men det sitter alltid människor och funderar och lär. Och det finns människor överallt som börjar förstå.
Då är du ganska optimistisk?
– Jag är jävligt optimistisk.