Början

(Foto saknas)

Första gången jag vistades en längre tid i källaren var den 27 maj 1992. Källaren var kall och fuktig och som barn ville jag inte gå ner dit själv. Det påstods att en exhibitionistisk granne brukade klä av sig naken, gömma sig och vänta där, beredd på att hoppa fram.

Källaren gjordes om precis innan kriget. Man rev ner alla förråd så att det gick att ligga och sova och hänga. Dessa förberedelser inför ett ofrånkomligt krig symboliserade på ett sätt förnekelsens inneboende dualism. Du tvivlar på att verkligheten kommer vara lika galen som dina mardrömmar, men du kan inte låta bli att förbereda dig på den. 

Benji, en svart och misskött cocker spaniel sprang runt medan jag lärde mig att spela gitarr på trasiga strängar. Han stank våt smutsig hund. Vi stank väl också, allt eftersom. Efter några veckor flyttade vi till källaren på obestämd tid. Det var helt enkelt omöjligt att sova i en lägenhet som vette mot bergen varifrån det sköts. Ett par lösa kulor satta i diverse väggar gjorde att beslutet tedde sig hyfsat enkelt. Då och då gick jag upp till vår lägenhet, oftast om kvällarna, mest för att följa OS i Barcelona och det Dream Team som hade krossat allt motstånd. Men livet, såsom vi hade levt det innan, hade sprängts. Vistelsen ute hade förvandlats till en riskfylld anomali. Varje handling som innebar utgång var ett uppbrott mot instängdheten. Ett farligt uppror. En inre protest med fatala konsekvenser som insats. Osynliga gester för alla utom oss. Som att skriva på vattenytan. Eleganta virvlar av undflyende partiklar. En omärkbar ström. Och det sköts mot oss varje gång vi skulle ut.
Flera liv senare öppnade jag källardörren igen, mest för att visa utrymmet för Johan. Källaren var lika fuktig och kall, om än återställd. Lukten var kvar. Benjis och vår. Luften bar på grannarnas galenskaper, högljudda bråk, större för varje vecka. En Kalasjnikov vilande mot den vita porösa väggen. Kassettbandsinspelningar. Min gitarr. Råttorna i ventilationsrören omkring oss. Tafsningsförsök.

Den 27 maj 1992, klockan 15.03 satt jag hemma och tillverkade ett eget basketspel. Den första granaten, den alla väntade på men ingen vågade nämna, slog ner. Sedan gick jag ner till källaren för första gången. Ungefär 120 sekunder var tillräckligt för att lära sig nya spelregler. Korta fragment – en granne springer ut och skjuter med en pistol mot omgivande berg. Rök, explosioner, folk söker skydd, svordomar, jag stående på balkongen omtumlad av sirener och vapenljud. Kulhål i väggarna. En tom gata som sekunder innan var fylld av vuxna, barn, lek, tjut. Min bror och jag går alltså ner till källaren, mamma går in från utsidan, farsan kommer så småningom från jobbet. På några minuter accepterar vi lydigt krigets givna regler och roller. Dagen efter hade vi redan vant oss.

Smak av plommon

När vi flydde från vår hemstad Jajce hjälpte min brors närmaste vän Dejan min mamma att bära fotografier. De vandrade i sju mil tills de kom till en trygg plats. Flera kilo foton; ett enda existensbevis för min mamma, pappa, syskon, familj, släkt. Mig. Denna text är ett försök till kartläggning. Kartan är fortfarande överfylld av vita fläckar. Foton från tiden före kriget sammanblandas med digitala postkrigsspår. Vi tog foton före kriget. Ännu fler efteråt. Inga foton under kriget. Jag antar att denna lösa samling tankar och foton är mitt försök att strukturera upp det ostrukturerbara. Jag vill så gärna minnas känslan, handlingen, själva stunden. Men jag kan inte. Även när vi tror oss minnas den registrerade situationen, misstänker jag att det är känslan av att titta på själva fotot, ett bevis på att händelsen ägt rum, som vi minns.

Förr i tiden framställdes exil och migration utifrån en dualitet, en dikotomi, ett paradigmskifte. Kulturer krockade. Det fanns ett före och efter, en erfarenheternas Rubicon skulle korsas. Flyktens ontologi kunde sammanfattas med Dorothys första två toner i Over the rainbow i filmen Trollkarlen från Oz. ”Somewhere” rymmer en tonintervall på en hel oktav. Där blottläggs kontrasterna mellan den gamla och den nya världen, mellan nuet och föreställningarna om en vacker framtid. I sprickan mellan första och andra tonen gapar en tomhet på tolv halvtoner som Dorothy hoppar över och flyr till en drömlik och färglagd idévärld: ”Toto, I have a feeling we’re not in Kansas anymore”. Jag tror inte vi är i Chile, Somalia, Irak eller Bosnien längre.

Den digitala vardagen nu erbjuder dock en mer sömlös övergång. Inga synliga köttsår eller stygn i en post-analog sujett. Man lär sig kontrollera flykten med att rita av sin egen väg i Google maps. Jag styr över krigsnarrativet med pekfingret och tummen när jag bläddrar mellan krigsklipp på Youtube. Band som en gång i tiden medierade minnen av barndop och bröllop hade spelats över, utslitna tejpremsor hade pliktskyldigt registrerat klarrött blod, avhängda lemmar, förstörda familjehem. 1990-talets kornighet tillförde Bosnienkriget en estetisk råhet, en ilande skärpa. Materialet har nu förevigats av digitala ettor och nollor och varje klipp är lika avlägset som verkligt, för evigt existerande i ett samtida 1992. Jag vadar i mediearkeologi för att kunna leta fram några svar när mina föräldrar inte är längre. Och när min son undrar. Det här är ett försök till skiss, ett europeiskt vittnesmål. En redan misslyckad ansats till att känna smaken av plommon som fälldes ner av granater, sommaren 1992.

Bosnien 1993 – Budapest 2019 

Jag går igenom familjens brevväxlingar från olika perioder. De flesta brev jag tittar på skickades under kriget på 1990-talet, men det finns korrespondens från tiden före kriget också. Vi råkade befinna oss på olika sidor under kriget och kunde bara skicka öppna brev via Röda korset. Dessa lästes och censurerades ibland. För att försöka se vad som täcktes över med tippex, brukade vi skära loss delar av den förhårdnad som hade uppstått på den markerade och censurerade delen med ett rakblad och sedan hålla mot ljuset. Jag skriver till min syster år 1993: ”Vi överlever, skulle vilja ha några kassettband bara. En man har nämligen lovat oss en bandspelare.” År 1994 skriver mamma till min syster: ”Sanjin går i skolan och klagar över det, säger att han aldrig kommer behöva det i livet.” Jag skriver år 1993: ”Jag har blivit kompis med FN-soldater, så ibland får jag även en och annan köttkonserv av dem. Mina nya kompisar är från Danmark, Storbritannien, Frankrike. Vem vet, de kanske tar mig till sina länder.” Jag skriver en månad innan vi ska fara till Sverige: ”Det är tredje terminen på skolan. De första två terminerna klarade jag inte p.g.a. IG, den tredje har jag inte fått betyg i Historia p.g.a. hepatit b.” 

Det är hundratals brev, tusentals ord, miljontals galna tankar.

Det kanske är nyttigt att då och då utsätta sig för en kontrollerad ström av intryck inramade i ord och formuleringar från en annan tidsepok, inte minst för att – på olika sätt – försöka förstå var man kommer ifrån. Ordval, kommatecken, tre punkter, allt får stor betydelse betraktade i backspegeln. Min moster spränger in livsomvälvande händelser i bisatser. Utrymmet är begränsat, varje ord räknas. Hennes treårige son säger: ”Jag tycker synd om Anelis familj, för att de är hungriga, och för att de är i krig.” Hans första insikter om världen innehåller en direkt längtan efter en normalitet han aldrig upplevt.

När man betraktar ett förflutet som samtidigt är extra förstärkt och föreställt, kan man inte låta bli att läsa in ett antal abstrakta scenarion, hur det hela kunde ha slutat. Det kunde ha gått åt så många olika håll. Jag är enormt pessimistisk i mina brev från 1993, det värsta året någonsin. Varje ord utstrålar en sådan svärta och jag slungas tillbaka till de krampaktiga försöken att försöka förstå galenskaperna.

Trauman som dessa liknar mentala benbrott som aldrig riktigt läker, inte minst för att man anar en önskan om att återigen leva ett vanligt liv som tagits ifrån en. Det är väl det som förenar alla, som av olika anledningar tvingats på flykt. Människor som förekommer i de brev jag gått igenom är räddhågsna, inte minst eftersom de har förlorat illusionen om att kontrollera sina egna liv. Därav ägnas stora delar av våra brev åt ständiga rapporter om vem som söker vem, vilka som befinner sig var. Man försöker förstå sammanhanget i den logik som fullständigt saknas i en så extrem situation som ett krig är. Det är faktiskt hjärtskärande att bevittna ett sådant sammanbrott i realtid.

Min mamma skriver till min moster: ”Dina brev är fullständigt nedklottrade av censur, skriv inte vad som helst. De är svårförståeliga som de är och saknar ett sammanhang och en röd tråd. När de dessutom censureras, fattar jag ingenting.” Jag går igenom dessa brev, försöker uttyda vad som kan ha censurerats. En hel del handlar om krigsnyheter, om bortsprängda moskéer som serberna förstörde i Banja Luka och så vidare. Men så i brevet skickat under julhelgen 1993 har min moster helt plötsligt ritat en stor kuk med massa julpynt på den, som om den vore en julgran. Tjugosex år senare sitter jag på en uteservering i Budapest och får ett så starkt skrattanfall när jag ser penisen, att folk runt omkring stirrar i rädsla. 

Jag undrar vilka som läste, vilka som censurerade, vad man hade för riktlinjer, hur mycket som censurerades bort? Var det dessa kontroller som gjorde att det tog ett brev tre månader att komma fram, trots att det skickades mellan städer som ligger tjugo mil från varandra?

Jag föreställer mig en människa runt julen 1993 som sätter kaffet i halsen när hen ser en pyntad och erigerad julgranskuk i ett galet krig i Europas periferi och kanske skrattar – som jag idag – och låter den passera, för vilken anledning som helst.

Jag uppfattar mig själv från flera olika perspektiv samtidigt. Jag är den arga pojken, jag är hungrig, desperat. Samtidigt minns jag honom, den tysta killen som satt och skrev ut sin ilska. Men jag tittar också på pojken ovanifrån, med den egna erfarenheten som lett till den jag är idag. Jag vet vilka upplevelser han kommer att möta, vilka glädjestunder och vilka sorgliga nätter han kommer att gå igenom. Jag får också chansen att uppfatta många scenarion som inte inträffat, allt som kunde ha hänt. Jag ser i ett brev hur vi bygger upp förhoppningar om att åka hem till staden vi flytt ifrån. Den absurda tanken jag inte ens minns är högst verklig där och då. Men vad händer med bilder som är totalt fråntagna sin kontext? Jag bläddrar i olika mappar. Mammas betyg, födelseattest. I ett läkarutlåtande läser jag i en bisats att hon gjort fem stycken aborter. Den torra informationen kapsejsar när den slår mot mitt hjärta. Fem stycken. 

Ljerka och Aneli

Fotografiet föreställer min mormor Ljerka tillsammans med sin tjeckiska pojkvän, år 1943-44 i Leipzig. Hon är cirka tjugo år gammal, förmodligen en Ostarbeiter, östarbetare, som tvingats och fraktats från kungadömet Jugoslavien till ett arbetsläger i Nazityskland. Med sig i Tyskland har mormor sin syster, mamma och sin lillebror, som då bara är fem–sex år. De befinner sig i Leipzig, där de måste arbeta i en fabrik, men verkar ha släppts under våren år 1945 för att återvända hem. Ljerkas pappa verkar under denna tid ha varit en aktiv kommunist, som i det ockuperade Jugoslavien jobbade på en tidning och skrev antinazistisk propaganda. 

Mormors år i Tyskland har varit ett tabuämne. Jag vet ingenting om familjens tid där. Under de senaste månaderna har jag kontaktat ett antal arkiv i Tyskland men de har inte kunnat hitta något som tyder på att de vistats där. Ljerkas syskon lever inte längre. Inte heller min mamma. Min moster Renata bor nu i Kanada och har själv fragmentariska minnen av samtal kring Tysklandsvistelsen. Renatas svar är ibland minst sagt märkliga. Hon skriver: ”Om du inte visste, din mormor våldtogs … det är inte förvånande, 1944, spänt läge, unga, soldater, krigets slut, hon vacker…”. Jag tyder det som att det vore märkligt om ingen ville våldföra sig på henne. Jag håller tyst. Renata är den enda länken i mitt sökande.

Berättelsen lyder: Min mormor Ljerka träffade en ung tjeckisk man i Tyskland. Hon blev gravid och födde min mamma år 1945 på vägen tillbaka till Jugoslavien. Min mammas pappa hette Oldrich.
Berättelsen lyder också: Min mormor Ljerka träffade en ung tjeckisk man i Tyskland. Hon utsattes för gruppvåldtäkt. Hon blev gravid och födde min mamma år 1945 på vägen tillbaka till Jugoslavien. Min mammas pappa hette _____.

Det är oerhört. Jag kan inte sluta tänka på att människor i Sverige allt som oftast kan hitta familjeinformation som sträcker sig flera hundra år tillbaka i tiden. Dessa tillförlitliga släktträd kontrasterar jag mot min familjs potentiella och parallella historieskrivningar. Jag kan inte ens veta vem min morfar var, vems potentiella gener jag bär inom mig.

Tomas Tranströmer skriver: ”Ibland vidgar sig en avgrund mellan tisdag och onsdag men tjugosex år kan passeras på ett ögonblick. Tiden är ingen rak sträcka utan snarare en labyrint, och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra de skyndande stegen och rösterna, kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan.”

I vilken stund förvandlas familjefoton, dokument, personliga brev till narrativa verktyg? Många skulle svara vid dödsbädden. Personen är då inte längre fysiskt närvarande. Ett minne skingras, förgrenas i minnesdeltan. Berättelserna föds. 

Min mamma Anelis historia var på sätt och vis typiskt europeisk. Född på flykt – den 20 april 1945, på Hitlers födelsedag, i en liten österrikisk stad vid namn St. Valentin – var Aneli ”en produkt” av sin tid. Hon lärde sig leva med ett trauma på ett liknande sätt som även jag skulle göra ett halvt sekel senare. Hemma hos mormor Ljerka hängde det ett stort familjeporträtt från 1912–1913. När man frågade om släktingarnas namn och vad som hade hänt dem fick man oftast till svar att de hade dött under det första eller andra världskriget. De hade offrats för andras ideal medan min mamma hade fått sitt liv i ett sargat och uppdelat, men försiktigt optimistiskt Europa. Sådan är den europeiska erfarenheten. Väldigt få människor på kontinenten har inte den sortens berättelser inristade i ryggmärgen. 

Fyrtiofem år senare skulle hon tvingas fly tillsammans med oss, till ett nytt land, ett nytt liv. Uddevalla satte till slut stopp för familjeflyktens obarmhärtiga kontinuitet.
Mamma var en inbiten socialdemokrat som älskade Sverige, även om hon inte riktigt hade upplevt så mycket av landet. Men hon ville lära sig. Hon började jobba på ett konstgalleri. Det ledde till att hon kokade kaffe i sin enorma panna som följde med oss från krigets Bosnien till alla konstnärer varje dag. Stora ekonomiska förluster för en familj som nu tredubblade kaffekonsumtionen men en enorm glädje för mamma när Lennart, Lisa och de andra satte sig och berättade om sina konstprojekt. Jag skrattade åt hennes försök att smälta in och insåg aldrig hur viktigt det var för henne att vara behövd och uppskattad. Hon gillade Uddevalla och uppskattade vardagslivet just för att inget hände. Trots en del tragiska händelser förblev hon en empatisk, omtänksam, uppoffrande mamma och mormor och farmor.

Aneli var övertygad om att alla bekymmer var bakom henne, att livet skulle lunka långsamt och odramatiskt. Hon hann njuta av Bohusläns lugn i två decennier. Alltid något.

29 november

Jag är född den 29 november 1978, i den vattenfallsprydda bosniska pytteidyllen Jajce. Min födelsedag och födelseort sammanfaller med det socialistiska Jugoslaviens. År 1943 var Jajce en del av den befriade och partisanstyrda delen av landet. Den 29 november samma år hölls ett stormöte delrepublikernas delegater emellan där det sattes upp regler och strukturer för det framtida federala författningsstyret. Huset där mötet hade ägt rum skulle senare omvandlas till ett museum dit vi barn togs för att lyssna på oändliga berättelser om hjältemod och uppoffring. Alla ville sitta i Titos fåtölj, känna historiens fjädringar studsa mot ens skinkor. För ett par somrar sedan besökte jag museet efter många år. Byggnaden hade visserligen förstörts under kriget men hade åter öppnats. Det fanns en oansenlig konstsamling som ställts ut i källaren och centralplatsen var vigd åt Andy Warhols plansch som han gjort till Olympiska spelen i Sarajevo år 1984. Källaren luktade mögel och var helt obevakad. I två sekunder funderade jag på att sno tavlan. Original eller inte, den innehöll spår av mitt DNA, tänkte jag.

När jag var sex–sju år gammal trodde jag att flaggorna på stadens lyktstolpar vajade för att Jugoslaviens dag också var min dag. Osmanerna skapade orientaliska kvarter, habsburgarna centraleuropeiska. Men jag, jag växte upp i en jugoslavisk stadsdel, nära skolan som bar namn efter en partisanhjältinna. Nära vännerna, nära dagiset, nära floden, nära äpplen vi snodde, nära grannarna. Nära brutala slagsmål med andra grannar som vi inte uppfattade som nära. Nära skolpennalismen, nära alkoholdimmorna våra farsor använde som eskapistiska rökridåer då forna illusioner till slut hade förvandlats till mögliga självbedrägerier. Nära vattenfallet och Tito. Också nära framtida krig, granater, Kalasjnikovs vi fick låna av oansvariga soldater. Nära krypskyttar som lät oss andas vidare. Nära fåglar som åt av hjärnor på dem som inte hann undan. Nära besvikelsen när ens födelsedagsdatum förvandlats till ett stilla rekviem.

Slutet

Det är år 1992, vi är tretton år gamla. Vi är busiga, vi har börjat gå ut på stan, lägga märke till tjejerna, upptäckt erotiken. Den här kvällen har vi efter utställningen – som jag inte minns hur vi ens hittat till – gått ut för att äta pizza. Glipan som öppnats mot vuxenvärlden blir allt större. Vi lyssnar redan på Nirvana. Jag har typ en flickvän, sjunger i ett band. Exhibitionismen äntrar den introverta pojkens vardag. Världen består av Fresh Prince in Bel-Air men också av The Simpsons, Twin Peaks och jag börjar förstå vuxenreferenserna. På rummet spelar jag lufttrummor till Run to the hills och läser på om skillnaden mellan speed- och thrash metal. Rummet kommer om ett par månader vara genomborrat av kulor.

Nästan varje dag under ett års tid ser jag musikinslagen i filmen Hair innan jag går till skolan och varje kväll lägger jag mig och somnar till The Doors, skivan Waiting for the Sun. Min favoritlåt är Yes, the river knows. Älskar pianoplingplonget i mörkret och jazzgitarren som kommer in typ 01.31 i låten. Jag pluggar nästan aldrig men har bra betyg. Vi hänger på gatorna till sent, det luktar kol från stadens fabriker. De som är ett år äldre har redan börjat dricka, vi är inte där än.

Vi spelar basket. En kompis och jag har lyckats sänka korgen så vi kan dunka. Vi härmar Toni Kukoč och Dražen Petrović, Isiah Thomas och Michael Jordan när en hund råkar trampa på en landmina på ett omgivande berg från vilket vi kommer att bli beskjutna ett bra tag framöver. Vi fortsätter spela basket men mamma kommer skrikande ut och tvingar in mig i huset.
Vi är så glada att vara nära vuxenvärlden. Kvinnan på tavlan är ett framtida löfte som vi i stunden inte riktigt kan greppa. Detta är sista fotot på mig från tiden före kriget. Nästa gång jag fastnar på ett fotografi är i Zagreb, i juli 1994, några dagar innan vi ska ta oss till Sverige. Då har jag hunnit befinna mig i vuxenvärlden i ett par år. 

Sanjin Pejković

är filmvetare och kulturskribent. Hans avhandling Det förflutna är ett främmande land: Medierade minnen av Jugoslavien i postjugoslavisk dokumentärfilm (Lund: Critica Litterarum Lundensis, 2019) är en känslomässig berg- och dalbana, en kioskvältare inom filmvetenskaplig forskning. Den har säkert laddats hem tolv gånger bara i år.