1.
Jag växer upp mitt i skogen. Med skog menar jag träd som står tätt. Allt tyder på att ingen
kan bo här. Soptunnorna berättar hur sällan de ska tömmas. Inte ens stockholmarnas
söndagspromenad når hit, de vänder innan länsgränsen i diket.
Skolbussen stannar där asfalten tunnas ut. Jag fortsätter gå längs grusvägen tills den tar slut.
Alla mina syskon är små. Mormor steker pannkakor. Morfar slår hö på åkern.
En gång: han sticker åt mig femhundra kronor för att jag tar så långa steg.
Man behöver inte hålla på och vandra i skogen när man bor i den. Rörelse handlar om
förflyttning, och jag kan gå hur länge som helst.

2.
En daglig fråga, om jag har gett kaninerna. I min föreställning glittrar selen i pälsen och jag
har blank kjol, vi hoppar över hinder och får applåder. Nu spänner jag fast pannlampan,
kliver i någons höga stövlar, fyller på med nytt hö i burarna och sädeskorn från magasinet.
Jag släcker lampan och stjärnhimlen spänner som en fallskärm. Det går att upphöra i det
här mörkret, och att återvända, men kroppen tycks oigenkännlig, existensen opålitlig. Jag
tappar den om jag inte håller i mig.

I mitt rum sitter speglar på alla väggar. Jag skriver dikter på randigt papper och omläser
böckerna. Också snedtaket håller orden på plats, tar inga risker.
Ibland när skogen blir för tät, frågar jag hur det är tänkt egentligen.
Hur ska jag bli stark här?

Vattna i växthuset, då. Lyft kannorna upp och ner bara. Eller gräv en grop.

3.
Ljud och fötter studsar, gnisslar. Golvet är väl grönt. Tunna mattorna. Halksäkert blå, röd galon. De små barnen gör sina snabba kullerbyttor och springer vidare till nästa övning.
Plintar, romerska ringar, långa rep. Strävt läder, hårt trä.
Jag sätter huvudet i mattan men ångrar mig. Frökenhanden på ryggen, trycker lite. Försök igen. Kön är lång. Vad som helst kan hända om jag tvingas rotera runt min egen axel.
Hon pekar, ställer mig åt sidan att vänta. Det ligger ingen risk i väntan, jag kan stå helt stilla.
När de andra gått vidare vänder fröken upp och ner och jag landar platt på ryggen.
Tak och väggar byter plats. Är nacken av. Kom det blod.
Det gick bra, säger hon. Nästa gång.

4.
Jag vill prova sporten fotboll för att jag vet att den finns. Skjuts, bussbyten, väskor. Jag tar mig dit i matta färger, bomullsmaterial.
Vi springer idioten i mörkret, fram och tillbaka mellan koner. Gräset är halt av is,
utebelysning och regndroppar glittrar som prismor på glasögonen. Springa, springa. Vilket håll och vilken boll. När jag sparkar har den redan flyttat sig. Står i mål och duckar. Stoppar med tummen, stukar den. Öva nickar. Första smällen luktar järn. Nästa också, och nästa. Alla gör det, nickar springer nickar springer. Jag räcker inte upp handen, säger inte: ursäkta men det gör ont på mig.
Jag kommer bara inte tillbaka

5.
När jag blir vuxen slutar jag tänka på sport.
Ibland skymtar rosa sidor i männens telefoner, det betyder att de är ute efter nåt resultat. Och ibland om somrarna ser folk på teve mitt på dagen och jag förstår att det är något mästerskap någonstans.
En vän säger: jag blir tokig om mitt barn inte gillar sport.
Jag säger: vad menar du, varför ska du låta sporten sabba ungen.
Vi vandrar genom kraftiga regnbyar i Vindelfjällen. I Juovatvaretje raststuga värmer vi torrsoppa, tänder stearinljus och plåstrar om skavsåren.
Det visar sig att hon önskar barnet detta: gemenskap, rörelse, en meningsfull fritid.
Vi glor på varandra, två utomjordingar från samma planet. Den ena sparkade boll med sina polare när den andra rensade ärtskidor på mormors trappa.

6.
Så du undviker allt som är obehagligt.
Det vore bra för dig att åka långfärdsskridskor.
Först är det svårt men sedan blir det väldigt lätt.
Det kommer hjälpa dig.
Åk dit med vänner.
Han vill att jag provar minst en gång och fyller i ett skattningsformulär.

7.
Jag åker själv.
En friluftsgård med skridskouthyrning, i täckbyxor, tumvantar och toppluva under
hjälmen. Trycket över pannan, skavet under hakan. Det sista jag vill är att vara ett barn.
Pensionärer i par svävar fram över banan som sträcker sig bort runt en holme. Ljuset skriker rakt in i ögonen. En oönskad vinterdag ur en saga med rök stigande från grillkorvar och varm choklad.
Pjäxor på skenor. Det pressar mot fotknölarna när jag snörar åt och stapplar mellan bänk och isbana över knölig hårdsnö. Ramlar nästan, ramlar inte. Står helt stilla på isen. Inget att hålla i.
Väntar.
Den mäter minst fyrtio centimeter, nog spricker den inte.
Jag tar en bild kisande mot ljuset.

JOANNA WÅHLIN

bor i Norrtälje och arbetar som bibliotekarie
och skrivpedagog. Hennes pågående skrivprojekt är utställningen
Insidan i samarbete med Anstalten Norrtälje och det etnologiska
verket Röster i Roslagen tillsammans med författaren Selene
Hellström. Hon är även korrekturläsare för Provins sedan 2023
och medlem i redaktionsrådet.