Nr. 1/2014

*

Välkommen till ett nytt år med Provins och ett öppningsnummer som fått samlingsrubriken Staden. I flera avseenden är detta en pendang till 2013 års gruvdebatter samt föregående nummers temata Gruvan. Vi har rört oss vidare, från inlandet, tagit samma väg som råvarorna och ekonomin och nått kusten. Här möter oss ett bekant men samtidigt nytt landskap där gamla drömmar möter moderna ideal. Husen av trä och sten är på väg att monteras ner för att ersättas av konstruktioner i järn och glas.

Förvandlingarna ter sig olika beroende på om du befinner dig i Sundsvall, Luleå eller någon annanstans. I Skellefteå kanske de uppfattas som alltför tröga, i Umeå som fullständigt omvälvande. Därför är detta nummer inte berättelsen om en stad, utan flera. John Swedenmark försöker rekonstruera ett svunnet Sundsvall, Po Tidholm vill gärna förstå Örnsköldsvik medan Maria Vedin och Mattias Alkberg nynnar på svarta hymner om Luleå.

Särskilt fokus har dock lagts på Umeå, den mopsiga universitetsstaden som för bara någon månad sedan invigdes som Europas kulturhuvudstad. Umeå är den ort som verkligen expanderar i norra Sverige och som förutom att lansera sig själv som kulturmecka också vill vara hela Norrlands huvudstad. Provins har tittat närmare på hur detta tar sig uttryck, bland annat genom att engagera kulturgeograferna Madeleine Eriksson och Rikard Eriksson. Deras skarpa tvärsnitt förklarar vad ett europeiskt kulturhuvudstadsår tenderar få för betydelse i allmänhet, samt vad det kan tänkas innebära för Umeå i synnerhet. Även arkitekten Johanna Gullberg uppehåller sig vid Umeå. Staden blir utgångspunkt för den eskapad hon gjort, till Skellefteå och Luleå, i syfte att förstå den nya stadens arkitektur, mer specifikt de nya kulturhusen.

Detta leder oss in på novellen Väven som nog fordrar en längre introduktion. ”Väven” är kortform för Kulturväven, Umeås eget bidrag till den norrländska kulturhusfaunan. Byggnationerna har pågått en längre tid, hela tiden bakom staket, och samtidigt har en debatt rasat kring den framväxande byggnadens inverkan på såväl stadsbilden som kulturlivet i staden. Många befarar att det till hälften privatägda huset kommer sätta stadens kulturbudget i obalans, bidra till en dyr och konstlad kultur samt till ökad gentrifiering. En av de som flera gånger höjt rösten i debatten är Erik Persson. Det få känner till är att Persson också arbetat på bygget. Trots att den skönlitterära genren känts främmande, och trots rädslan att förlora jobbet, har han länge önskat inkomma med en ögonblicksbild från arbetsplatsen – om så under pseudonym. Resultatet är ett slags Yarden i kortform, en påminnelse om vad den ”stora” kulturen kostar. Strax innan denna text väl publiceras har Persson utan förklaring fått avsked från Vävenarbetet och kan sålunda underteckna novellen i sitt eget namn.

En medverkande som betraktar Umeå utifrån är Linn Hansén. Hon tar tåget från eventstaden Göteborg. På sin färd norrut har hon hunnit läsa Umeås kulturhuvudstadsansökan och tecknat ned några reaktioner och följdfrågor. Dessa presenteras i en dikt, som också kom att utgöra öppningstal till Umeås internationella litteraturfestival 2014, inför flera av stadens politiker.

I övrigt bjuds mer eller mindre platsbestämd poesi och prosa av Leif Haglund, Sanna Ulfsparre och Sofia Pulls. Som ett fristående tillägg, utan direkt koppling till Stadtemat har vi också glädjen att åter presentera avdelningen Röst åt en bortglömd. Denna gång är det Karl Bergman som valt att uppmärksamma filosofen och poeten Daniel Klockhoff, bördig från Byske. Men årets första Provinsnummer innehåller inte bara text, i viss mening är det en fotoexposé. Johannes Samuelsson, Provins bildredaktör, har följt två av skribenterna på sina resor: Po Tidholm på sin färd till Övik och Johanna Gullberg i Umeå, Skellefteå och Luleå. Det som slår en när man tittar på hans bilder är att de avporträtterade städerna, oavsett om deras invånarantal sjunker eller stiger, känns vilsna och kalla. Det moderna lyckas inte riktigt slå ut det traditionella. Städerna känns konflikttyngda och ödsliga, pulsen stötig.

Det är alltså till detta vi använt malmen. Till städerna. De är byggda på inlandets resurser i mer än en aspekt; de tjänar inte bara som hamnmagasin för råvaror utan också evakueringsorter för den som förlorat något av slagen som står om inlandet. Städerna vill fånga kombattanternas uppmärksamhet, de vet att det ännu finns de som måste göra ett val. När de sista fly in-/fly out-arbetarna blivit överflödiga, det sista postkontoret stängts, när inlandets skog och sten exploaterats och gjorts obrukbar, är det dags att packa väskan och lägga sin röst. Vilket kulturhus man väljer ska vi inte blanda oss i. Vi hoppas dock att detta nummer ska fungera som ett slags guide.


Erik Jonsson


Innehåll

  • Ledare
  • John Swedenmark: Förmodligen lysrör – minnesrekonstruktion av varuhuset Forum
  • Po Tidholm: Prång, nivåer, baksidor och skräpytor
  • Linn Hansén: Snön brinner inte i Göteborg
  • Johanna Gullberg: Vad är ett kulturhus, egentligen?
  • Erik Persson: Väven
  • Madeleine Eriksson och Rikard Eriksson: Staden på kartan
  • Leif Haglund: Notationer
  • Mattias Alkberg: Fuleå
  • Maria Vedin: Det finns inte mer att rädda ur näckroshaven
  • Sofia Pulls: Dansa i takt
  • Sanna Ulfsparre:
  • Karl Bergman: Röst åt en bortglömd: Estetikern, poeten och filosofen Daniel Klockhoff – ett porträtt
  • Bokanmälan och notiser
  • Norrlandsporten