Nr 1/2023 | Provins

Jag sitter i en volvo v70. Det är pappa som kör. Det låter från fläkten, luften som strömmar ur är kall. Jag lutar huvudet mot nackstödet. Det är ett sådant i läder med två hålrum i. Vi letar efter älg. Det är åtminstone det vi säger. I bilen har jag berättat att jag blivit dumpad. Att jag inte vill gå tillbaka till skolan för att en tjej i klassen spottat på mig. I bilen har jag gråtit utan att förmå mig att berätta varför. Vid ett tillfälle har jag frågat: Kan du köpa ut Xide till mig inför Ockelbo marknad och han har svarat nej. Jag vet att ingenting av det vi säger här kommer att tas upp igen och jag tycker att det är skönt. Så skapar vi relation under mina tonår, jag och min pappa, längs grusvägarna i Hälsingeskogarna.

Fordon var ett tema som växte fram utifrån tanken om det konkreta. Jag tror att de stora berättelserna finns i de allra minsta detaljerna. På ett av våra första möten i den nya redaktionen innefattande mig, bildredaktör Sofia Runarsdotter och formgivare Maria Persson, berättade Maria att hon varit på Liljevalchs konsthall och sett ett konstverk av Maria Nyholm (omslagsbilden för numret). Hon sa att det knöt an till något i henne. Karossens metall och fordonets kantiga form var för henne bekant. Mitt i Stockholm, det okända, kunde hon vila ögonen på något hon kände igen. När hon visade konstverket för mig och Sofia, försjönk även vi i minnen. Volvon representerade inte bara en svunnen tid, utan påminde oss också om något större, om våra ursprung.

De medverkande i årets första nummer visar på fordonets tvetydiga betydelse. I Ella-Maria Nuttis text åker en kvinna söderut av längtan efter att få finnas. Karin Nilssons prosalyriska text rör sig vemodigt längs stambanan i Gävleborg i sökandet efter en far. I Stina Ingas text används fordonet snarare som ett kärl för att våga berätta det som inte går. Temat fordon har bland de medverkande också väckt känslan av frihet och samhörighet. Linda Jones skriver om den första skoldagen när tre tonårstjejer planlöst cyklar runt i staden. Linus Andersson vänder blicken mot epakulturen i den norrländska glesbygden och ger perspektiv på hur tristessen skapar en gemenskap kring fordon. Att sladda runt på åkrar, höja volymen, låta den yttre världen sjunka undan. I Rönn-Lisa Zakrisson Påves dikt fungerar fordonet snarare som en flykt från det hem som tagits ifrån många människor till följd av stadsförflyttningen av Kiruna.

Genom den norrländska blicken, är fordonet en plats vi förälskat oss i, berättat hemligheter i, rymt i, sjungit sånger i, sladdat i. Människor norröver har en relation till fordon, eftersom de har en relation till avstånd. Dess praktiska funktion är avgörande för oss bosatta utanför städer. Jag har, säkert som några av er, svurit mot fordon som inte startat eller kommit i tid när det är alldeles för långt att gå. Arne Müller ställer en viktig fråga i sin essä: Hur överkommer vi avstånd med planeten i behåll?

I kontrast till det norrländska perspektivet på fordon, skriver Olena Hrytsanchuk om de färdmedel hon använde under flykten från Ukraina, med slutdestination Skellefteå. Numrets konstnär, Mourad Kouri, har återskapat transportlådor som människor fraktats i över gränserna från Syrien och de väghinder som verkar för att hindra framfarten för militära fordon. Erika Unnes, debuterar i detta nummer med en text om det flygande fordonets hotfullhet ovanför samisk mark. Mikael Berglund låter oss följa en flicka på fyrhjuling som möter en osynlig gräns där hon inte längre får tillhöra.

När vi pratar om fordon är det oundvikligt att inte hamna i ett samtal om människor, om makt. Vem kör? Vem sitter i vilket fordon? Vems händer håller i ratten? Vem får åka med, och vem tvingas stanna?

Oväntad samklang uppstår i de traditionsenliga vinjetterna Omläsningen och Utsikten, där skribenterna alla rör sig i temat mobilitet. Inte i form av fordon, utan snarare en slags själslig förflyttning. Arvid Bergström skriver i sin personliga läsning av Kerstin Bergström, om att efter många år hemifrån, återvända och hitta tillbaka till något i sig själv. Cecilia Hansson skriver om Kafkas verk »Brev till Milena«, att i litteraturen känna igen, leva någon annans liv. Helena Hansson, översättare till Abdulrazak Gurnahs verk, reflekterar över hur han skapar närvaro i mellanrummen, i glappen mellan människor och historien.

Som ny redaktör, förundras jag över allt det som de medverkande lärt mig genom sina verk. Jag tror att du som läsare, kommer att hitta en särskild relation till flera av dessa verk, och kanske själv börjar fundera på vilken roll fordon har i ditt liv.

Jag, Sofia och Maria tar nu över rodret för Provins. Det är såklart en hedrande och utmanande uppgift. Jag ser mycket fram emot den här resan. Att få lyssna till de röster som finns längs våra nordliga breddgrader. De som har så mycket att berätta. Jag hoppas att ni vill följa.