Nr 2/2023 | Provins

Nu grönskar sommaren. Kvalmig och tät utanför. Det jag längtar efter är regnet. Jag vill inte ha den där underbara tillställningen. Mousserat och mingel. Jag vill ha en stilla blick och ett cylinderformat glas. Jag vill ha ett kallt hav att stiga ned i, att människorna är tysta och att djuren låter. Sjunger, bräker eller gnäggar eller vad ni vill! Alla djuren. Varje sommar är en ny chans att skydda sig från den. Att när solen står som högst; lägga sig raklång och stirra. Att stirra är att inte se, det är att vara vaken utan att vara riktigt vaken.

I min familj vilar man ofta, men kort. Man kommer hem från jobbet, man tar en 5-minutare, sedan är man igång och hackar den gula löken. Det blir helg, man tackar ja till det som erbjuds och passar på att vila i mellanrummen, tar en lite för lång dusch, sjunker ned på golvet, läser innehållsförteckningen på någon gammal schampoflaska, man står innan middagen mot husväggen och tittar på en mäktig tall, men ser mycket fort ned på armbandsuret. Nu är klockan 17:42 tänker man, jag borde gå tillbaka.

Vi ärver våra kroppar. Ett leende kan följa oss i generationer. Ärver vi också hur vi förhåller oss till stillsamheten? ”Du lär dig att med slantarna, slantarna, slantarna kommer ingen vila” skriver Elin Bengtsson i sin poetiska skildring av en farfar i Gäddede. Handlar vila i själva verket om huruvida man anser sig vara värd det? Eller, huruvida samhället anser dig vara värd det. Vila förutsätter en snäll och öm blick som smeker en på kinden. Att tala till sig själv mjukt, med en röst som inte skäller.

Ina Porselius, numrets konstnär, har fotat kvinnor som vilar. Jag har funderat på varför det känns så ovanligt att se. Kanske är det för att människan tenderar att dra sig undan när den behöver vila, att det är en förutsättning för att kunna hänge sig till stillsamheten. Det, att inte bli sedd. Flera av författarna och poeterna i numret tar oss till sådana platser. Flora Wiström till ett hus i Hälsingland, Mattias Timander till kökssoffan i Kiruna, Lars Landgren till ett ärvt hus. Det är platser där staden är långt borta. Platser i naturen, i periferin.

Kroppen, måste också sägas karaktäriserar numret. Poesi från Lo Ragnar Lindström om hur lugnet känns inombords, en essä av Viktor Krutrök om hur kroppen gungar när den söver ett barn. Dramaturgin är enkel. Alma Thörn, inleder i födseln. Hon tar oss med in till en operationssal där en kropp blir sövd och tankarna spirar. Mikael Yvesand avrundar i dödens väntrum med en nekrolog.

Låt mig påminna er igen om att sommaren grönskar där ute, de klorofyllgröna träden tätnar och måsarna skriker allt högre. Det är ingen brådska. Tiden finns. Jag hoppas att du får tid att sätta dig ned en stund och läsa. Om du hör en röst inifrån som skäller får du slå den mycket hårt i huvudet. Du får ok från mig.