I inledningen av Torgny Lindgrens roman Pölsan från 2002 står huvudpersonen vid sin skrivpulpet och skriver en notis med rubriken ”GÅTFULL MANSPERSON”. Mannen, som iakttagits i bygden och fått flytta in i en avlägsen gård, talar svenska ”i stort sett utan brytning, och visserligen tycks han med stor lätthet anpassa sig till vårt klimat och våra levnadsvanor men hela hans varelse bär trots allt främlingskapets och obeständighetens prägel”. Nedskrivandet av denna notis om utbölingens intåg i Avabäck i Västerbotten 1947 blir startpunkten på en mycket längre berättelse som kommer att handla om två nyinflyttade personers kärlek till maträtten pölsa och deras resor till avkrokar i Västerbotten för att finna den slutgiltiga pölsan.
Samma dag som förra numret av Provins utkom meddelade Svenska Akademien att ledamoten Torgny Lindgren gått bort, 78 år gammal. I sina böcker har Torgny Lindgren visat en särskild värme för just utbölingskaraktärer. I Pölsan är det inte bara den gåtfulla manspersonen, som går under namnet Robert Maser och antagligen är en förrymd tysk krigsförbrytare, som faller in under begreppet. Även läraren Lars Högström från Ångermanland som kommer till trakten för att undervisa de lungsotsdrabbade barnen är en utböling. Detsamma gäller den ”besynnerliga och avvikande” karaktären Bertil, som är helt liksidig och smyger omkring och iakttar ovan nämnda nykomlingar.
Provins andra nummer för året har temat Utbölingar.
En utböling kan beskrivas som en ”[u]tomsockens. Int härifrån, en främling”, för att använda en formulering ur litteraturvetaren Fanny Lindgrens text i numret. Där undersöker hon gränslandet mellan människa och natur i ett par samtida norrländska romaner. Lindgren tar upp hur den norrländska litteraturen rymmer flera exempel på berättelser där det mänskliga och det djuriska närmar sig varandra och där det går att tala om ett annat slags främlingskap: att vara ”obekant, vara avvikelse, vara o-människa”. I sin analys vänder hon också på tanken och menar att det lika gärna går att se människan som en utböling, som ”en oombedd gäst i naturen som söndrar och förstör det mesta i sin väg”.
Oombedda gäster som söndrar naturen förekommer också i Lena Bezawork Grönlunds kortprosatext ”Akkawo”, som etablerar två berättare, en mormor och ett av hennes barnbarn, samt två platser, naturreservatet Sjaunja i Norrbotten och familjens mark i Etiopien. Bezawork Grönlunds text berättar om människors förhållande till de platser där de lever och den mark de lever av. Mormodern minns den av kolonisatörer förstörda marken i Etiopien, och hur de aldrig kom ”i samklang med jorden igen, med de stora utgrävda slätterna”. Platserna i de olika länderna förenas genom mormoderns minne och när naturreservatet i Sverige hotas av gruvbolag som vill borra efter koppar känner hon att ”om hon gjorde något nu skulle det göra skillnad bakåt i tiden också”.
I sin debutroman Slag, som utkom tidigare i år, skriver Bezawork Grönlund om erfarenheten av att ständigt bli betraktad som en utböling. Flickan Fikirte som kommit från Etiopien med sin pappa, trakasseras av några som förföljer henne från skolan och ropar rasistiska glåpord efter henne. Pappan vill övertyga om att orden saknar betydelse men Fikirte upplever det ”som om de där orden redan tagit mig, de tillhör mig, och kraften i dem skapade en avgrund mellan mig själv och världen, mekakel”. Fikirte beskriver hur den rasism hon utsätts för gör att det uppstår ett avstånd mellan henne och världen, som om hon stod utanför och inte var en del av den.
Om ord som när de uttalas högt kan förändra, och aldrig tas tillbaka, skriver Kristina Sandberg i sin närläsning och närlyssning av Frida Hyvönens senaste album Kvinnor och barn. Hyvönens låttexter berättar om erfarenheter som ofta skjutits åt sidan, varit skambelagda. De berättar om ordlösa hemligheter. I hennes musik finns något som är ”för mycket, starkt, bultande. Det som riskerar att bli fel”. Sandberg menar att Hyvönen genom denna stil gör något med maktbalansen, med möjligheten och makten att vittna. Textjaget låter sig inte definieras av andra, utan blir ”sitt eget centrum”.
Vidare menar Sandberg att det finns ett slags ”rörlig förankring” hos Hyvönen. Låtarna följer vem textjaget är och blir på olika platser i världen: i uppväxtens Västerbotten eller stora världsstäder som London och Paris. I ”Min stad”, där sångerskan gör Stockholm till sitt, riskerar hon ändå att bli sedd som en utomstående så fort hon börjar tala och därmed avslöjar sin dialekt.
En norrbottnisk utböling i Köpenhamn var författaren Sandra Holm, som presenteras under vinjetten Utsikten. Den danska författaren Malte Tellerup har skrivit en introducerande text om Holm, som föddes 1943 i Ersnäs utanför Luleå, och flyttade till Köpenhamn som nygift tjugoettåring med sin danske man Sven Holm. Hennes författarskap är inte så uppmärksammat här i Sverige, men har lämnat desto större avtryck i Danmark, där en nyutgåva av hennes kortprosaroman från 1978 Har jeg været her før nyligen utkom i en klassikerserie på förlaget Gladiator.
Tellerup skriver om hur en språklig kamp pågår inom Sandra Holm. Sin första bok, Barnsliga slagsmål, gav hon ut 1969 på svenska. Sin andra bok, en diktsamling, skrev hon på både svenska och danska och därefter fortsätter hennes författarskap helt på danska. Sedan tidigare finns endast några kortare utdrag översatta till svenska och i detta nummer publicerar vi sex texter ur Har jeg været her før, i översättning av Felicia Stenroth.
I likhet med Hyvönens textjag förhåller sig berättarjaget i Holms roman till olika platser. Uppväxtens norrbottniska landskap kring Polcirkeln utgör en fond mot livet i större städer som Köpenhamn och Milano. I boken pågår enligt Tellerup en stark ”förhandling mellan det platsbundna och det rotlösa” och den kvinnliga berättaren blir en främling i sin egen hemtrakt, som hon upplever sig inte kunna återvända till, åtminstone inte på samma villkor som en man. Hon blir en utböling i förhållande till den rådande könsnormen, där hon som skrivande, resande och drickande kvinna hela tiden är på kant med sin tid och plats.
Att kvinnor som avviker från normerna varit särskilt utsatta är något Sandra Holm är smärtsamt medveten om: ”Jag skriver, jag arbetar inte med jorden, jag sitter inte på kontor, vad blir mitt straff?” Litteraturen har länge varit en männens arena, vilket den sudanesiska Härnösandspoeten poeten Najlaa Eltom har påpekat i flera intervjuer. Hon upplevde sig som ung vara nästan ensam som kvinna i en manligt dominerad arabisk poesikontext. I diktsviten ”Durra” framträder ett diktjag som på ett komplext sätt både söker och vill förinta diktens du. Konflikten pågår även inuti jaget, som i en dikt sitter vänd mot havet, ”tätt intill mörkret / tillsammans med fienden inom mig / och fienden utanför mig”.
Verket ”The Mother in Me” av numrets konstnär Rahwa Tesfai Ghermai, som pryder tidskriftens omslag, visar ett ansikte i närbild, som både har kvinnliga drag och manliga attribut som mustasch och pipskägg. Konstverket är en batik, som konstnären sedan målat och skrivit på. I ansiktet finns flera kvinnofigurer avtecknade och en tår rinner från ena ögat ner över kinden. Nedanför ansiktet står det: ”HOW MANY (structural racism-related) SUICIDES / HOW MANY IMPRISONED”.
Viljan att avtäcka maktstrukturer och den feministiska vinkeln är tydlig i Rahwa Tesfai Ghermais konstnärskap. Ofta jobbar hon med ett slags collage i blandteknik. I några av de grafiska verken gjorda med torrnål återkommer en bild av Eritreas första och hittills enda president, Isaias Afewerki, som suttit vid makten sedan 1993. Bilderna, som utgör variationer av varandra och skapar en serie, har också text och symboler skrivna över och omkring porträttet av Afewerki. Orden är skrivna stort som graffiti på en husvägg, eller klottrade smått som i ett kollegieblock. Det rör sig om slagord och utrop som ”FREE ERITREA”, ”US SANCTIONS ILLEGAL” och ”CUNT ROCKS”. Men flera av bilderna rymmer därtill ofta ett myller av ord och utsagor, som tycks uppstå ur tvång, likt vokala tics, och bilderna blir inte entydiga. De förmedlar en akut känsla och en vrede över världens tillstånd, med en brännpunkt i konstnärens födelseland Eritrea.
Erfarenheten av utbölingskap kan se ut och upplevas på väldigt olika sätt. I Marit Kaplas text om Sofie Vukovićs dokumentärfilm Shapeshifters beskrivs skärningspunkter och igenkänning mellan till synes olika livsöden, och en persons berättelse börjar plötsligt angå många fler och helt andra människor än vad man kanske skulle kunna tro.
Kanske kan det här numret också läsas som en sorts normaliseringsprocess. Här finns en så stor samling av utbölingar att fenomenet utböling helt verkar upphöra. I numret möter till exempel diktjaget i Sanna Ulfsparres skildring av att vara gravid i en tid av nedskärning inom mödravården både Sofia Olovssons Pippi Långstrumpaktiga Florence Hjortronhjärta som tar styltorna till första skoldagen och stjäl plastiga låtsaspalmer på språkresa i England och Mai Ivfjälls spökdiktjag som tatuerar marimekkoblommor och injicerar sig själv med eter. Ett annat möte sker i omläsningen där Ragnar Haake och Patrik Tornéus, tidigare doktorander vid Institutionen för litteraturvetenskap vid Umeå universitet, återupplivar Göran Häggs satiriska Doktor Elgcrantz eller Faust i Boteå och vädrar sitt eget missnöje mot akademin, näringslivet och livet i allmänhet genom huvudpersonen, professorn och sörlänningen Mårten Elgcrantz.
I numrets inledande novell av Anna Lundvik står familje- och byrelationer i centrum. Här vandrar en dotter och mamma en omväg hem från en familjetillställning. Samtidigt som de klättrar över grinden till ett grannhus berättar mamman om mannen i huset och vilken avvikande karaktär han alltid varit. Trots att skylten utanför gården bär texten ”VARNING FÖR BJÖRN”, liksom för att hålla objudna gäster borta, sätter de sig hukande bakom en gammal bil och försöker se in genom fönstren hos Gösta.