Inte kunde vi ana i höstas, när vi började planera för ett nummer med tema Vilse, att världen skulle vara så vilsen som den är nu.

Då upplevde vi att orden och de konstnärliga uttrycken utmanades av ett allt mer rusande tempo i de offent­liga rummen, en skenande värld, och vi längtade efter ett nummer som fick stå kvar i långsamheten, i sin vilsen­het och i sitt tvivel. Som en broms, el­ler en slags gestaltning av ett sökande.

Sedan dess har coronapandemin på många sätt bromsat världen och tvingat fram nya utgångspunkter för hur vi kan och bör leva tillsammans, som individer och som samhällsmed­borgare. Många upplever sin rörelsefri­het inskränkt. Det går inte att förflytta sig som tidigare. ”Två meters avstånd” har blivit en hälsningsfras som ersatt kramar. Myndigheterna ber oss dagli­gen att hålla ut, och hålla oss hemma.

Ett sätt att förstå det som händer är att flera delar av livet är ställda på paus. Ett annat är att världen ske­nar ännu mer än innan. I skrivande stund befinner vi oss mitt i pande­min. Vi vet ingenting om hur den här tiden kommer att påverka oss i framtiden eller hur vi förväntas svara på de förskjutningar som nu sker; i vårt inre, i den ensamma isolering­en, i samhället och i språket, mellan makthavare och medborgare, och i våra kontakter med varandra.

Det här numrets uppgift är inte att ge svar på de frågorna, det överlåter vi till framtiden, istället försöker vi röra vid nuet genom att sträcka oss mot det, gå i dialog med det, och tänka i det. Bidragen kan därför tillsam­mans ses som ett nedslag i ett större och mer omfattande tankearbete som vi alla ingår i.

När det är omöjligt att överblicka de långsiktiga konsekvenserna be­hövs konsten som mest. Som ett vittne, eller en blick som tvingar oss att se världen och oss själva från ett annat håll än det förväntade. Men det är också i sådana tider, som nu, som författare och konstnärer får som svårast att verka eftersom offentliga arenor som litteraturscener och festi­valer, konsthallar och museer tvingas hållas stängda. Därför ger Provins i detta nummer det återkommande ut­rymmet Numrets Konstnär till fyra konstnärer och konstnärsgrupper till skillnad från vanligtvis en. Detta görs i samarbete med konstkonsulenterna i Gävleborg, Jämtland–Härjedalen, Västernorrland och Norrbotten. Läs mer om detta på sidan 30.

För omslagsbilden till detta num­mer står Jenny Lundgren. Dess röda färgnyanser med vita skarpa pen­seldrag leder tankarna till kött och kropp, till bindväv och senor, det som håller ihop oss, och vidare till tankar kring hur allt detta som vi delar med varandra sitter ihop helt blottat; människor, samhället, värl­den, på ett så mycket större plan än vad vi kanske tidigare kunde förstå.

Konstnären Tova Mozard tar med läsaren till en astrologisk konsulta­tion. Där försöker hon förstå sin egen kosmiska koppling till Elvis Presley som en gång ledde till en intensiv tonårsbesatthet, och också vad som kan ha lett fram till hennes pappas heroinöverdos i Bangkok många år tidigare. Mozard får hjälp att se de energier som kopplat ihop henne med den amerikanske idolen, och när hon djupdyker i de privata arkiven hittar hon både idol- och självporträtt från sin barndom och tonårstid då Elvis Presley var allt.

Om journalistiken gör anspråk på att ge oss svaren, erbjuder litte­raturen och konsten en plats där vi kan stanna kvar i frågorna och ställa dem om och om igen. Där tvingas vi också stå ut med att det tar tid att överblicka ett skeende. Kanske är det bara i romanen, i diktsamlingen och i konsten som det är möjligt att en längre tid befinna sig i något som vi inte kan omfatta och begripa fullt ut.

När författaren Malin Isaksson levde i Istanbul med sin familj inträf­fade flera dramatiska händelser. Hon hade svårt att förstå vem hon hade blivit. Med hjälp av tänkare som Si­mone de Beauvoir och Jonna Hjert­ström Lappalainen påbörjar hon i sin essä en resa genom det självbiografis­ka material som i skrivprocessen till romanen Jag är Istanbul (Norstedts, 2020) vägrade låta sig tystas.

Tidens anomali står på många vis i centrum i Sanjin Pejkovics mång­bottnade essä, vilken börjar en maj­dag år 1992 i en källare i den bosniska staden Jajce, dagen då kriget bryter ut. Att känna sammanhang, att för­lora upplevelsen av kontroll över till­varon, att söka efter ett minne som ska vara lika rikt som själva minnets ursprung, att kalkylera och lägga pussel med det som står till buds.

Konstnären och författaren Kata­rina Pirak Sikku söker sig tillbaka till sin 92-åriga mors uppväxtplats via de stigar som fortfarande går genom moderns minnen, trots att landska­pet där inte längre överensstämmer med verkligheten, medan forskaren Moa Sandström rannsakar den kolo­niala maktpositionen under en vand­ring vid Áhkájavvre — sjön som en gång var sju sjöar. Hur navigera på en plats som är ens enda barndom, ens hem och ursprung, men som tillde­lats en genom koloniala handlingar?

”Niilas, det er fremtiden som faller”, inleder Britt Kramvig, professor vid UiT, Norges arktiska universitet i Tromsö, ett av breven till konstnä­ren och poeten Niilas Helander i en vindlande, förtvivlad och hoppingi­vande filosofisk brevväxling. Fram­tiden är, har det visat sig, inte så förutsägbar som vi trodde. Den fal­ler sönder. Textförfattarna skriver ur sina kroppar och från de platser som i pågående restriktionstider upplevs vara ockuperade. Med hjälp av ur­folksperspektiv på olika förhållnings­sätt, som exempelvis tvivel, söker de sig fram. Niilas Helander skriver: ”For meg er skrivingen en slags mor­genens arkeologi — et plagsomt men nødvending håp som jobber for en annen morgen — eller en måte å ten­ke i ruiner, som er mer produktivt enn melankoli.”

Som ett bottenlöst och bråddjupt öppet vatten beskrivs barnets vil­senhet i Patrik Backlunds text. Nio månader i livmodern utvecklar oss till späda människor med hjärtrytm, hud, hår och skelett, men hur utveck­las trygghet? Var finns kärleken? Vad är det minsta du kan kräva av dem som satt dig till världen?

När författaren och dramatikern Staffan Westerberg tänker tillbaka är det ett livsverk han särskilt ömmar för: barnprogrammet Vilse i pannka­kan. Men åren går, och hur många minns idag den surrealistiska, vilsne dagdrömmaren som genom fantasin flyr in i den gigantiska pannkaka hans föräldrar vill tvinga honom att äta upp? I en nyskriven novell skickas en flaskpost ut i världen, med hopp om att någon trots risk för smittspridning ska våga ta gubben i flaskan i handen.

I Sanna Lindmark Starkenbergs dikter får vardagen en rytm. Genom dikternas blick på världen passerar det mesta utan att större sensationer har inträffat.

Med poetisk blick och röst gör för­fattaren Suzanne Ibrahim ett antal nedslag i tankar och idéer om män­niskans irrande i en modern värld, om barnet som smygdricker vatten under Ramadan när Gud inte ser och om jaget som försöker locka tillbaka sin mor från berättelsen där hon för­svann. Här i en lyhörd översättning från engelska av Helena Fagertun.

Under vinjetten Omläsningen skriver Malin Palmqvist varsamt och nyfiket om vilsenhet utifrån Marlen Haushofers roman Väggen, och under Utsikten ges en inblick i Vjatjeslav Kuprijanovs ryskspråkiga författarskap och diktande, i svensk översättning och med en introduk­tion av Alan Asaid.

Den turkiske poeten Ahmet Telli tilldelades i år turkiska Pens Poetry Award i samband med världspoesi­dagen. Provins inleder detta num­mer med en redaktionell bearbetning hans tacktal och introducerar honom därmed för första gången på svenska i översättning av Ulla Lundström. Telli påminner oss om poesins nöd­vändighet i en polariserad tid.

Till sist har vi denna vår blivit påminda om mycket. Allt som vi värnar om ska vi vara rädda om, och ge vår kärlek och uppmärksamhet. Vi är inte lovade en morgondag och vi är inte lovade trygghet. Inte här och inte någon annanstans. Inte hel­ler det liv som vi lever idag, formen för det, relationerna, är vi lovade att ha kvar imorgon. Det är svindlande. Fick vi användning av jästen, toa­pappret och barnalvedonen vi bunk­rade denna gång? Vilka vill vi vara inför varandra? Vilka behöver vi vara inför varandra?

Med detta går vi in i sommaren och önskar dig god läsning av detta vilsna, sökande och ropande num­mer. Ta hand om er, och passa på att gå vilse om ni får möjligheten.