Svenskar, brukar det heta, har i regel ett högt förtroende för stat och myndigheter. Under pandemin tycks emellertid detta ha naggats i kanten. En bristfällig krishantering, inskränkta friheter och blottlagda systemfel i äldre- och sjukvården har skakat om förtroendet. Högt ställda förväntningar på statens förmåga att hantera kriser och garantera medborgerliga rättigheter har tippat över å ena sidan i misstro och hård kritik, å andra sidan i krav på ökad statlig kontroll över välfärd och infrastruktur. Men balansen mellan förväntningar och förtroende ser sedan länge olika ut beroende på var i landet du bor. Utanför våra större städer tycks staten i många avseenden ha dragit sig tillbaka. Om detta vittnar bland annat bristfälliga kommunikationer, avstånd till makten och en ojämlik sjukvård. Om detta vittnar ofta även litteraturens och filmens slitna skildringar av Norrland som laglöst land. 

Men att staten skulle ha dragit sig tillbaka från Norrlands glesbygd är en sanning med modifikation. Medan vi arbetat med detta nummer har staten gjort sig påmind i Provins primära bevakningsområde genom Sveaskog, det statligt ägda skogsbolaget som under våren mött massiv kritik på grund av sina planer att fälla naturskog på renbetesmark. Avverkningar som skulle ha ödesdigra konsekvenser för rennäringen och som står i bjärt kontrast mot bolagets vackra löften om hållbart skogsbruk. Och när aktivister i början av maj försökte hindra Sveaskogs avverkning med en blockad ute på en lerig skogsväg möttes de plötsligt av fler poliser än vad som patrullerar en genomsnittlig inlandskommun en vanlig vardag. Staten har alltså inte helt övergivit de nordliga vidderna. Här finns värden… I denna ambivalenta geografi står vår tids ödesfråga och väger: svaren på klimatfrågan tycks å ena sidan handla om en stark stat som kan driva igenom och finansiera omställningen, å andra sidan om lokalt självbestämmande över naturresurser.

Under våren har Staten även spelat en stor roll i kulturdebatten. På ett konkret plan genom fortsatta inskränkningar kring att arrangera publika samtal och läsningar, och, som svar därpå, desperata krav från kulturbranschen på statliga stödinsatser, bidrag som Provins och andra kulturtidskrifter också tagit del av. Och utan statliga stöd, de reguljära såväl som de i denna kristid särskilt utlysta, skulle ärligt talat få om ens några kulturtidskrifter klara sig.

Men även i andra avseenden har Staten spelat en roll i det litterära samtalet. Vårens mest omtalade dikt har utan tvekan varit den amerikanska poeten Amanda Gormans ”Berget vi bestiger” som reciterades vid Joe Bidens presidentinstallation i början av året. Valet av översättare till verket har blivit politiskt sprängstoff på kultursidor runtom i Europa, där identitetspolitikens belackare har rasat över den litteraturens kris de ser framför sig när vita män inte längre får inta rollen som neutrala uttolkare och förmedlare av tidlösa verk. Samtidigt är det uppseendeväckande hur en global rättviserörelse tycks vurma för en högtidsdikt som tjänat till att hylla den vite mannens uppstigande till tronen för den imperialistiska och rasistiska staten.

Poesin har en potential att vinkla vårt kännande och tänkande mot det mest sårbara, men också att försköna det som sårar och förstör. Dikten kan liera sig med maktlösheten, eller lovsjunga maktens rättfärdighet. ”Ibland kanske skrivandet är en process för att förstå just vilken lojalitet det är man förhandlar med” skrev Ida Linde i Provins nr 3/2018: Svikare. Hur den förhandlingen än utfaller är det tydligt hos flera av de poeter som medverkar i detta nummer att dikten kan vara ett fält för att pröva relationen mellan människan, eller ett kollektiv av människor, och makten: en relation präglad av nöd, våld och ett hägrande löfte om nåd.

Spänningen i denna relation visar sig särskilt akut i vissa bidrag. 

Dels i den belarusiska poeten Hanna Komars text, en form av vittnesmål om värdet av det belarusiska folkets historiska minne och anmärkningsvärda mod i det fortgående efterspelet till den sittande presidentens försök att stjäla valet förra hösten. 

Denna akuta spänning visar sig dels också i bidragen från tre skrivande personer som för stunden funnit varsin fristad i Norrland genom ICORN:s fristadsnätverk: den iranska rapartisten Justina, den eritreanska journalisten Tsegabrhan Goitom och den palestinska poeten Dareen Tatour. Tre personer som på grund av sitt skrivande tvingats på flykt undan statligt sanktionerade straff och trakasserier. Så kan Staten också ge sitt svar på frågan om vilka lojaliteter du förhandlar med i ditt skrivande. Men på detta kan poeten, som Dareen Tatour i dikten ”Jag har inget gevär”, i sin tur också svara:

Var inte rädd min vän

Jag har inget gevär

Under hela min livstid har jag inte rört vid någon patron

Mina känslor är mitt arv

Jag är endast utrustad med;

skiljetecken och meningar

bokstäver och pennan