Nr. 4/2017

*

I en scen i den norska författaren Hanne Ørstaviks roman Tiden det tar sitter huvudpersonen, trettonåriga Signe, tillsammans med sin väninna och hennes kusin i en bil. Det är vinter och mörkt, med höga plogkanter längs vägarna. De kör runt i samhället i Finnmark, längs älven, förbi skolan och mot bron över älven. Signe tänker på hur de på sommaren brukade sitta vid bron, där vägen delade sig: ”en gick till skolan och älvmynningen och över fjället mot Båtsfjord och Berlevåg, och den andra gick till Finland, eller också kunde man svänga av mot öster efter en bit, mot Kirkenes och Ryssland och Murmansk […]”.

Det lilla nordnorska gränssamhället fyller en viktig funktion i romanen, och så gör även den mörka årstiden då handlingen utspelar sig. För Provins har litteraturvetaren Margareta Petersson läst om Ørstaviks roman och skriver om yta och djup, och om mörker och ljus, som är centrala teman i Tiden det tar.

Detta nummer av Provins har temat Kalotten och rymmer bidrag från de olika länder och språk som ingår i det geografiska område som kallas Nordkalotten och som förutom Finnmark fylke, utgörs av Nordland fylke och Troms fylke i Norge, Norrbotten i Sverige, landskapet Lappland i Finland samt Murmansk oblast på Kolahalvön i Ryssland. Flera texter i numret har översatts till svenska från nordsamiska, ryska, finska och norska, medan två nyskrivna texter är publicerade på originalspråket norska.

Den ena av dessa texter är en essä av poeten Morten Wintervold, där han skriver om att vara verksam författare bosatt i Tromsø. Samtidigt som han skriver om sitt eget författarskap tecknar han utifrån sin personliga kanon – de fyra poeterna Eva Jensen, Liv Lundberg, Sissel Solbjørg Bjugn och Ellen Einan – en nordnorsk litteraturhistoria för den senare delen av 1900-talet och det tidiga 2000-talet.

Den andra texten på norska är en samisk litteraturhistoria skriven av Anne Wuolab där hon försöker avliva myterna om att samer inte har varit, eller är, ett läsande och skrivande folk. Hon beskriver den samiska litteraturen från tiden före 1900-talet, då jojken med sin melodiösa muntlighet var bärande, och fram till idag, då det finns en stor variation av genrer i den samiska litteraturen och då dessutom många samiska konstutövare och författare verkar inom flera fält samtidigt. I Norge finns en stadig utgivning av samisk litteratur medan det i Sverige har varit svårare under de senaste tjugo åren, bland annat eftersom det saknats etablerade förlag som ger ut samisk litteratur.

Wuolab beskriver också hur historien bakom det samiska skriftspråket oftast har skildrats som en kamp mellan i första hand akademiker och präster, medan de samer som pratat språket och arbetat med det, inte finns omnämnda i historieskrivningen. Idag finns fyra officiella samiska skriftspråk i Sverige och Norge. I Finland finns det tre och i Ryssland fyra. Viktoria Bakula, som forskar i språk vid Murmansks statliga arktiska universitet, berör samma ämne som Wuolab, men med en inriktning på kildinsamiska och de ryska samernas litteratur: ”en av de yngsta, minst utforskade och minst kända grenarna av den finsk-ugriska litteraturen”. Bakula skriver bland annat om Aleksandra Antonova (1932–2014) som var en rysk-kildinsamisk lärare, översättare och författare och som arbetade aktivt med att utforma det kildinsamiska skriftspråket. Bland annat skrev Antonova den första kildinsamiska läroboken som utkom 1982.

Nordkalotten har en lång gemensam historia och förhistoria, där de olika regionerna haft sociala och kulturella utbyten med varandra. De har historiskt och kulturellt haft mer att göra med varandra än med sina respektive länders sydliga delar.

Numrets konstnär, Ivan Galuzin, är född i Murmansk i Ryssland men bosatt i Oslo i Norge och är verksam i båda länderna. I sin konst förhåller han sig ofta till historiska händelser eller omständigheter samt till företeelser ur konsthistorien. I serien ”My generation”, som finns med i urvalet i Provins, har Galuzin gjort bilder i papier-maché av ubåtar, som är baserade på amatörfotografier som han funnit i second hand-affärer i Murmansk.

Galuzins konstnärskap är mångsidigt och han jobbar med olika material och uttryck, som måleri, skulptur, video och installationer. Omslaget till detta nummer pryds av en närbild på ett verk ur utställningen ”Idiosyncrasy Means Allergy” som är målat med tvåkomponentfärg, industrifärg med kemikalier i, som när den torkat genomgår en transformation. Då målningarna togs till galleriet var ytan oförstörd, men redan innan utställningen öppnat hade ytan börjat få en särskild struktur som påminner om hud, och börjat krackelera.

Liksom i ”Idiosyncrasy Means Allergy”, sätter Galuzin ofta den mänskliga kroppens sårbarhet i fokus, i synnerhet sin egen. I en av hans senare utställningar, ”Choice of Matter”, gäller undersökningen historiska personers kroppar. Här finns bland annat en serie målningar som föreställer den svenske predikanten Lars Levi Laestadius (1800–1861), upphovsman till väckelserörelsen laestadianismen som snabbt spreds över Nordkalotten under 1800-talet. Målningarna i olja, som baseras på det enda kända porträttet av Laestadius, visar en byst med huvud där ansiktet saknas. På några målningar antyds ansiktsdrag men vissa påminner mer om skisser eller ofärdiga porträtt. Det går också att betrakta dem som övermålade eller förvrängda porträtt, och som om bilden av predikanten är på väg att försvinna, upplösas.

Laestadianismen har varit starkt präglande för många människors liv i norr, vilket poeten David Väyrynen vittnar om i sin debutbok Marken, som utkom i höstas. För Provins har Väyrynen återvänt till den finska författaren Timo K. Mukkas debutroman Jorden är en syndig sång från 1964, som kretsar kring ett par människor och deras öden i en liten by i finska Lappland. Livet i Systerstrand, som byn heter, skildras som hårt och elakt, med få eller nästan inga ljusglimtar. Även där är väckelserörelsen närvarande men den samsas med sprit, sex, dödsfall och självmord.

I likhet med romanens karaktärer levde Timo K. Mukka själv nästan hela sitt liv i en by i finska Lappland, nära svenska gränsen till Tornedalen och Pajala. Han skrev även en diktsamling, Punaista [”Rött”], och för Provins har Oscar Rossi översatt ett urval ur denna samling. Liksom i romanen återfinns teman kring åtrå och lust, och dikterna skildrar en älskad kvinna i en fjällmiljö vid en strandkant, som ”går mild i rösten in i dansen; / likt svanen paddlar hon med händerna / och glider på stranden på smidiga vrister”. Andra dikter är tunga av ångest, där diktjaget ”måste/leva varje dag / genom denna trötthet / och hopplöshet”.

I en liten by utanför Kinas nordligaste stad, är författaren Chi Zijian född och uppväxt. Under vinjetten Utsikten publicerar vi ett utdrag ur hennes roman På floden Arguns högra strand, översatt av Anna Chen Gustavsson. I sin introduktion till författaren skriver Chen Gustavsson om ett Kina som är ”misstänkt likt Norrbotten” men som inte upptar stor plats i den kinesiska litteraturen. Förutom träden, bären och djuren i skogarna finns likheter med Sveriges nordligaste delar även i klimatet och i maktförhållandena mellan centralmakten eller storbolagen och den så kallade periferin, där ”vintrarna är långa och mörka och somrarna korta och ljusa. Där skogsbolag skövlar skogen, där gruvbolag bryter upp marken och där urbefolkningen tvingas bort från sina gamla marker”.

I romanen skildras en gammal kvinna som tillhör ett ursprungsfolk, evenkerna, som traditionellt är ett renskötarfolk. I romanen ser kvinnan tillbaka på sitt liv och i utdraget vi publicerar är hennes släkt mitt i en process av att bryta upp och lämna sina marker efter att makten drivit på folket att flytta till en mindre stad, där renarna ska hållas inhägnade. Den kvinnliga jagberättaren vill inte lämna platsen och flytta in i ett hus i staden, hon vill fortsätta att kunna se himlen och stjärnorna från sin sovplats: ”I hela mitt liv har de gjort mig sällskap i den mörka natten. Om jag vaknar ur drömmarna och ser upp i ett kolsvart tak kommer jag att bli blind.”

Nomadisk arkitektur och nomadism är även något som den norska arkitekten och konstnären Joar Nango undersöker i sitt projekt ”Sámi Shelters”, som består av fem handstickade ylletröjor. Tröjorna omfattar det nomadiska på olika nivåer, de är i sig ett bärbart, mobilt skydd och samtidigt avbildar de den samiska bostaden, lavvun, i vissa fall med inslag av icke-samisk arkitektur och i material som betong. Genom ”Sámi Shelters” vill Nango bland annat slå hål på förenklade föreställningar om urfolks kulturer, exempelvis idén om att de är en antites till moderniteten.

Utöver allt detta rymmer numret ytterligare ett konstnärligt bidrag, av Tuuli Mukka som är baserad i Rovaniemi, dikter av den samiska poeten Niillas Holmberg och nordnorska Caroline Kaspara Palonen, samt nyskriven prosa av två svenska författare, Nina Wähä och Andrea Lundgren.

Detta nummer innefattar även en början och ett slut. I år var första året som tidskriftens utgivare Norrländska litteratursällskapet/Författarcentrum Norr utlyste skrivtävlingen ”Norrländsk text” för sina medlemmar, och i numret publiceras vinnaren Anders Fagerlunds diktsvit ”Dolt i Norrland”, skriven utifrån temat Nordkalotten.

Årets sista nummer av Provins är också det sista numret som Helena Fagertun och Fanny Carinasdotter gör, då de lämnar sina uppdrag som redaktör respektive bildredaktör. Sedan 2015 har de, tillsammans med Pernilla Berglund, utgjort Provins redaktion. Från och med 2018 får tidskriften en ny redaktion som kommer att tillkännages inom kort.

Till alla läsare vill vi parafrasera David Väyrynens diktsamling Marken och säga: Välkommen till Nordkalotten. Om du hade bott här hade du varit hemma nu.


Pernilla Berglund
Helena Fagertun
Fanny Carinasdotter


Innehåll

Nina Wähä Konsten att fritera en anishäst

Morten Wintervold «Kva er det eigentleg han meiner, når han seier at han er så spesiell?» – Én inngang til nyere, nordnorsk litteratur

Caroline Kaspara Palonen ur Øy, øy

Anne Wuolab Det skrivende folket – samene

Niillas Holmberg ur diktsamlingen Amas amas amasmuvvat

Viktoria Bakula De ryska samernas litteratur

NUMRETS KONSTNÄR Ivan Galuzin 

Tuuli Mukka Queen

                            Saint

Joar Nango Sámi Shelters

Anna Gustavsson Chen om Chi Zijian

Chi Zijian ur På floden Arguns högra strand

Andrea Lundgren Det som sker med en

Margareta Petersson Yta och djup i Tiden det tar av Hanne Ørstavik

David Väyrynen om Timo K. Mukkas Jorden är en syndig sång

Timo K. Mukka ur Punaista [”Rött”]

Vinnare av Norrländsk text: Anders Fagerlund Dolt i Norrland