VI LOVAR OCH FÖRSÄKRAR ATT ALDRIG NÅGONSIN UNDER NÅGRA OMSTÄNDIGHETER / ARBETA PÅ SÄMRE VILLKOR ELLER TILL LÄGRE LÖN ÄN DET VI NU LOVAT VARANDRA.
I Saga Gärdes dokumentärfilm Ni ska se att jag har rätt (2016) från vilken citatet ovan är hämtat, följer vi Magnus som är busschaufför samt facklig företrädare för Kommunal. Rösterna som talar i citatet är oresonliga. De kan inte längre vara tysta eftersom orden kommer ur djupet av det egna människovärdet. Någonstans inom oss finns det alltid en gräns.
Även jorden har sin gräns och sina gränsvärden. Dessa planetära gränser och vikten av att vi anpassar livet efter dem är en av vår tids viktigaste frågor. Några av oss säger att vi strejkat för klimatet denna höst. Varifrån strejkar vi? Vad är det vi vägrar? Vad är det vi lovar vilka? Hur visar vi i handling att vi inte längre ställer upp?
Och om vi återvänder till citatet en stund. I orden bor också en skyldighet, eftersom löftet – att inte gå under på grund av usla arbetsvillkor – också är ett löfte till en annan medmänniska. Det är ett löfte om solidaritet och organisering. Gemenskapens kraft träder fram i organiseringen och inte minst: det avgörande i att fortsätta minnas att det har gjorts motstånd förut. Så länge vi minns att vi en gång rest oss upp, satt oss ned eller vägrat på de olika sätt som motstånd kan göras, då kan vi göra det igen.
Detta årets sista nummer har tema strejk. Strejken kan vara den kroppsliga, mentala, något som vinnaren av Norrländsk text, Linda Evereus, skriver om i sitt manifest Stroken. ”Det kan vara strejk, men det är misstänkt likt stroke.”
Att sätta sig ner kan innebära samma definitiva vägran som att resa sig upp och gå. Det visste de trettiofem arbetare som för femtio år sedan satte sig ner på golvet i truckverkstaden i LKAB:s gruva i Svappavaara, den 9 december 1969. Två dagar senare var LKAB:s drift i Malmberget, Kiruna och Svappavaara lamslaget då närmare femtusen arbetare anslöt sig. Som ett minnesdokument återpublicerar vi den predikan som prästen Bo Lundmark höll i Kiruna kyrka den 21 december 1969, en kort tid efter att strejken i Malmfälten hade brutit ut. Även Rönn-Lisa Zakrisson och David Väyrynen behandlar gruvstrejken i sina dikter, Väyrynen i form av ett fiktivt framtida tal av kamrat Isaksson, framfört under ett möte på Strejktorget i Gällivare den 9 december 2069:
samhällsomvälvningen nu som vi är i ännu / den är djupt rotad i det som här i malmfälten tidigare hänt / och det vore alldelens bedrövligt om vi då skaffar fram såna virrpottor / att dom glömmer att omvälvningen våran är en enda lång en / och att den började i svappavaara nionde december nittonhundrasextinio / så jo det är helsickes viktigt att det här fortsätter vara känt / att det att folk har en riktig uppfattning här nu / och ser hur det hänger ihop / att det beror på dom strejkande / gammstofilerna som för hundra år satte sig ner / och som blev som en maning åt alla folk överallt i världen
Konstnären Ingela Johansson skriver i en essä om den resa hon gjort sedan hon började sitt forskningsarbete med boken Strejkkonsten: röster om kulturellt och politiskt arbete under och efter gruvstrejken 1969–70 (2013). Hon har följt flera proteströrelser på nära håll och slagits av att gemenskapen är en stor del av motståndets drivkraft. Hon skriver om hur erfarenheterna av att befinna sig i samma skeenden och dela en motståndshandling skapar den kollektiva gemenskapen och hur de kulturarbetare som solidariserade sig med gruvstrejken i Norrbottens malmfält starkt bidrog till en radikalisering av kulturlivet i Sverige under samma tid.
Anna Sanvaresa skriver under vinjetten Omläsningen om intervjuboken Vi är ju ändå bara städerskor (1975) av Klas Johansson och Jessika Grahm, där städerskorna vid Domnarfvets Järnverk i Borlänge berättar om hur det var att som kvinnor i samhällets lägsta klasskikt bestämma sig för att själva göra något åt sin arbetssituation. Städerskestrejken för bättre löner, arbetstider och arbetsförhållanden började i november 1974 och spred sig sedan snabbt till gruvområdet i Malmberget, Kiruna och Svappavaara. Med hjälp av städerskornas röster skapar Anna Sanvaresa en kör av motstånd och vägran, ett raseri som ekar genom historien fram till idag. Städerskorna säger: ”Man törs inte säga någonting, i och med att det är så ont om arbete. Ensam törs man inte göra någonting. Jag tyckte, när strejken kom till Borlänge och vi träffades då, att det var det bästa som hade hänt i mitt liv.”
Det finns många titlar som skulle kunna vara föremål för en omläsning utifrån numrets tema, till exempel Sara Lidmans Gruva, Birger Normans Ådalen 31 eller Göran Buréns Vårflod. Lidmans engagemang för skogen har beröringspunkter med numrets konstnär Gerd Aurell som under flera år har arbetat med utgångspunkt i hormoslyrbesprutningen av de svenska skogarna under 1960- och 1970-talet. Hormoslyr förbjöds i slutet av 1970-talet men hade innan dess använts för att bekämpa lövsly, som vid den tiden ansågs som ogräs. Med akrylfärg på en stor presenning har Aurell målat Aapua, en hyllning till kampen hos byborna i Aapua i Tornedalen som för 40 år sedan var med och stoppade hormoslyrbesprutningen då de ockuperade ett hygge som Domänverket ville bespruta.
Två år efter serieromanen Nya Norrland (2017) är Mats Jonsson aktuell med Blod i gruset (2019), en ungdomsroman om dagen i Ådalen 1931 då fyratusen fredliga demonstranter marscherade rakt in i soldaternas eld och fem människor dog. Det finns ett tydligt släktskap mellan Jonsson och kanadensiska seriekollektivet The Graphic History Collective (GHC), och inför detta nummer har vi bett honom att introducera GHC:s nyligen utgivna serieroman 1919: A Graphic History of the Winnipeg General Strike. Generalstrejken i Winnipeg började den 15 maj år 1919 och pågick i sex veckor. Strejken är en av de mest omfattande i den kanadensiska historien då trettiotusen arbetare från olika sektorer samtidigt la ner arbetet och fick stadens ekonomi att helt avstanna. Strejken pågick till slutet av juni då militär och polis, liksom i Ådalen, med våld slog ner de strejkande och tvingade dem att snarast återgå till arbetet.
Felicia Mulinaris kraftfulla dikt, Kampen om tiden, vindlar sig igenom och utmanar strejkens vokabulär. ”om strejk är vägran, vad är då vägran för den förvägrade.” Vad är enighet för den ensamme som jagas av skriken PASSKONTROLL?
Anna Remmets avslutar detta nummer med en essä som tar avstamp i ”omöjlighetens litteratur”, där motstånd görs genom att överdriva det förväntade till en nivå av groteskeri eller parodi. Där kvinnor vill gå i dvala med hjälp av droger eller bli träd och svampar som en reaktion på omvärldens förväntan. En litteratur där driftighet och utveckling lyser med sin frånvaro och påminner om att det passiva, överdrivna eller likgiltiga också kan vara ett motstånd i en tid då individens aktiva handlande tycks vara allt.
Detta nummer är Carl Åkerlunds sista innan han går på föräldraledighet, därmed också Clara Bodéns och Malin Nords första nummer av fyra som vikarierande redaktörer. Provins får i och med det en tillfällig bas i Jämtland där både Clara Bodén och Malin Nord är bosatta.
Vi önskar dig en God Jul, ett Gott Nytt År och varmt välkommen till detta nummer fyllt av motstånd, kamp och gemenskap.