Om Kerstin Ekmans ”Urminnes tecken”

*

”Om man kunde bli lyft av en örn”, drömmer Gollie där hon och tvillingbrodern Silpe sitter under grankjolen och undrar hur de ska ta sig över fjällmyren. Silpe är skeptisk. Örnen lyfter inget som den inte ska äta upp, och det gör inte korpen heller för den delen. Det hela är, vill han påstå, otänkbart. ”Det kan väl inte vara otänkbart om jag tänker det”, invänder Gollie och brer ut sin fantasi om hur hon hänger i örnens klor, hur de seglar högt över fjället Gielas runda hjässa. Det brusar i örnens väldiga vingar. Otänkbart är det inte. 

Det är högsommar och jag står, efter en svettig klättring genom björkskogen, vid foten av ett annat fjäll, många mil norr om Gollies och Silpes nordjämtländska Giela: Kierkau, eller Giergav som det heter på samiska, ligger i Stora Sjöfallets nationalpark. Sarek åt ett håll, Kebnekaise – där glaciären på sydtoppen smälter – åt ett annat. Giergav betyder ”vagga”, och det är så det känns här, nere i sänkan, som om fjället skyddar och vyssjar en. Människan är liten i världen, det blir särskilt tydligt på en plats som den här, och det är som det ska. Ju mindre i universum jag känner mig, desto riktigare ter sig proportionerna. Igår var jag uppe på toppen Lulep, idag ska det sneddas över passet vid dess fot, ner till vistet vid Bjetsávrre. Det är en varm sommar, inget lockar mer än en iskall fjällsjö. Nästan inget iallafall.

För plötsligt blir jag stående, på stigen i dalgången. Därborta? Kikaren hastigt upp, och jodå, där är de: ett kungsörnspar vid Lulep Kierkaus västra sida. De turas om att segla ovanför fjället, varvar sina landningar utmed bergsväggen. Långa stunder sitter de båda högst upp på berget och blickar ut över dalen. Det vet jag, för jag tittar på dem i kikaren. Länge. Fascinationen är övergående för mitt sällskap, som otåligt går i förväg, men jag har svårt att slita mig. Solen bränner i nacken. Eftersom jag är en fullvuxen människa och inte ett litet skogsväsen när jag inga drömmar om att örnarna ska flyga iväg med mig, men intensiteten i Gollies längtan förstår jag mig på. Och för vissa saker finns det inte språk. Hur det känns att stå vid det här bergets fot, med två majestätiska örnar högt däruppe som enda sällskap, är en av dem.

”Dessa saker som är sanna”, skriver Jeanette Winterson i romanen Fyrväktaren (2004), ”är antingen för stora eller för små, eller i vilket fall alltid fel storlek för att passa den mall som kallas språk.” För den sanning som drar förbi – den som liksom genomfar en som en rysning – vid åsynen av ett örnpar, en utblommad Kung Karls spira, en fjällsida som stupar rakt ner i en sjö eller vad det nu kan vara, är orden alltid för stora eller för små. Det kan göra en galen. ”Själv måste jag ta spjärn mot idyllen när den väller fram som gulmåredoft och omtöcknar mig så att jag inte kan tänka”, skriver Kerstin Ekman i boken Gubbas hage (2018). Hon har trots allt inte mycket till övers för de som trampar runt i ”naturen” och känner sig heliga framför en vacker sjöutsikt. ”Det är en kravlös känsla”, konstaterar hon i essän ”Rum i en avhelgad värld” i DN (28/8-05). 

Den romantiska tanken om den lilla, förgängliga människan och den väldiga, eviga vildmarken, är en idé som i antropocens och klimatkatastrofens tidevarv ter sig alltmer blåögd; i sin påverkan på det vi kallar ”naturen” är människan allt annat än liten. Våra omgivningar allt annat än eviga, hur outplånligt fjället än framstår. Mitt eget behov av tillnyktring och avvänjning från naturromantiska fantasier – det gör sig påmint oftare än jag vill erkänna – mättar jag därför helst och bäst hos Kerstin Ekman. Att återvända till hennes litterära universum, till det sakliga uppräknandet av djur och växter och de konkreta miljöskildringar som finns i romanerna såväl som i essäistiken, blir så en sträng men ömsint knäpp på näsan; kunnig, krass och kärleksfull. Det gäller inte minst de böcker som utspelar sig runt den fiktiva byn Svartvattnet och sjön med samma namn i nordvästra Jämtland, i skogarna och vid fjället Giela där hon tronar intill norska gränsen. 

”Ett fjäll är egentligen en ofattbart stor sak”, skriver Kerstin Ekman när romanen Urminnes tecken närmar sig sin upplösning. Tvillingparet Gollie och Silpe har tagit sig upp genom skogen och över myren – jo, en korp grep faktiskt tag i dem, släppte dem i en kråkristuva, de undkom korpdöden med en hårsmån – och nu har de funnit en skreva i fjället Giela, en ingång som ligger under vatten. De har simmat in, genom mörkret, ligger och flämtar på en klippskreva ovan vattenytan. 

Då, när Gollie och Silpe är i säkerhet för en stund, när den andäktiga spänningen släppt taget om läsaren som följt dem genom mörka vattenvirvlar, skriver Kerstin Ekman om fjället. Hon skriver om dess hud, den mjuka doftande bestående av mossor, lavar, ljung, kråkbär och mattlummer. Hon skriver om hur berget är sammansatt av olika sorters sten, om hur dess skalle är täckt av snö även under sommaren. Där är hon, den pragmatiska artrabblaren Ekman, som sent i författarskapet ska komma att blomma ut fullständigt i essäböckerna Herrarna i skogen (2007), Se blomman (2011), Då var allt levande och lustigt (2015) samt redan nämnda Gubbas hage, men som är en trogen följeslagare hela författarskapet igenom, inte minst så i kortromanerna från Jämtlandsfjällen, Hunden (1986) och Urminnes tecken (2000). 

Vid sidan av sakligheten löper dock ett annat spår i författarskapet, vittringen av det där som är otänkbart och bortomspråkligt, kanske till och med sagolikt och magiskt. Det finns hos Frida Eriksson i Häxringarna (1974) som plötsligt ser ”skogen förvandlad” i ett märkligt ljus, hos trollet Skord som spelar huvudrollen i Rövarna i Skuleskogen (1988) och hos Risten i Vargskinnet (1999–2003), sameflickan som när hon var liten blev bortförd av en – örn. Men, kanske är det ändå i Urminnes tecken som sagans element är som allra mest iögonenfallande. 

Är det otänkbara så otänkbart? Är det ofattbara berget verkligen berg helt och hållet? Kanske inte. Ekman gläntar på möjligheten: ”De flesta har den uppfattningen att det består av sten. Kanske är det så med de flesta fjäll. Ingen vet, för det är mycket få fjäll, alper och berg i världen som folk har tagit sig igenom.” I Giela tar Gollie och Silpe sig in, långt in. De är inne i berget, på jakt efter en sal av is, en förlorad bror och kanske till och med självaste Urminne. Men vid det laget har nästan hela historien utspelat sig; lång tid har gått sedan deras far, Skymt, kom ner från fjället och klev rakt in i en krigszon. Låt oss börja från början.

 

Det pågår en gängstrid i skogarna strax nedanför trädgränsen. I den orörda Sparade skogen och uppe bland fjällbjörkarna i Krokiga skogen – ja, namnen är som hämtade ur en Bamsetidning – tvistar två rivaliserande ligor om sanningen, med livet som insats. Det är Ulvas folk och Binnes folk, vargfolket och björnfolket: ”Olika som natt och dag. Som sol och måne. Sten och vatten.” Fajten gäller den lya i vilken två rovdjurshonor, Ulva och Binnen, valpat respektive övervintrat; både vargfolket och björnfolket är övertygade om att det är just deras hona som ska återvända, ta det gamla hemmet i besittning och därmed vinna det krig honorna emellan som faktiskt bara existerar i vargfolkets och björnfolkets huvuden. Vilka är de egentligen, dessa stridssugna folk i norra Jämtlands skogs- och fjälltrakter, i vars händer den intet ont anande Skymt hamnar?

”Det finns folk. Och så finns det djur”, heter det i första kapitlet i Urminnes tecken. Ekman börjar åter rada upp – rävar, björnar, bävern och tjädertuppen, sork och mus och lämmel – och sedan: ”Och så finns de andra. Inte folk, inte djur.” I essäboken Herrarna i skogen skriver Ekman om hur hennes mormor brukade tala om ”di andra som kommer fram på nätterna”, utan att närmare specificera vilka dessa ”di andra” var. I det här kapitlet, som heter De andra, redogör Ekman mest för sina möten med olika mårddjur men i de skönlitterära verken är kraven på realism inte lika höga. I Kerstin Ekmans författarskap vandrar trollen genom Skuleskogen, där lever – som i Urminnes tecken – vittror (eller uldor) i fjälltrakterna.

Kort efter att den föräldralösa Skymt lämnat fjället, nått skogen och hamnat mitt i den konflikt där han kommit att tillhöra vargfolket, möter han Sjorpha och blir handlöst förälskad. De två varelsernas kärlekshistoria är lika sprittande vacker som den är svart och sorglig, och romanen bär så doft av både Eva-Stina Byggmästar och Selma Lagerlöf. Det är en ruggig berättelse om hur de älskande förlorar sitt första barn, måste fly undan fientliga karaktärer ur de krigande gängen och hur barnen de sedan får, tvillingarna Gollie och Silpe, lämnar dem för att ge sig ut på egna äventyr. När de två lämnar hemmet är det för att läka föräldrarnas blödande sår, för att söka reda på den unge som blivit bortrövad; han som aldrig fick något namn för att Skymt och Sjorpha var så upptagna med att hitta ”det allra vackraste namnet på jorden”. 

Inte i någon annan roman utforskar Kerstin Ekman gränsen mellan civilisation och natur så utförligt som hon gör i Urminnes tecken. Romanen utkom 2000, mittemellan de två första delarna i Vargskinnettrilogin (Guds barmhärtighet, 1999 och Sista rompan, 2002), och betraktas nog allmänt, i den mån den ens blir ihågkommen, som en mellanbok i författarskapet. Nej, Urminnes tecken är inte den brett anlagda roman som Ekman vanligen hyllats och älskats för, dessutom en saga med övernaturliga väsen som protagonister, men: den är också en fjällbäcksklar genomlysning av språkets, minnets och mytens avgörande betydelser i människans liv. 

”Det finns inga sjumilaskogar. Inte nu längre. Men den här skogen finns. Den ligger nedanför ett fjäll. Ingen människa vet vad som finns inne i det fjället. Men de andra vet.” När jag återvänder till Urminnes tecken, för vilken gång i ordningen vet jag inte, får jag rysningar bara av hur bra baksidestexten är. Ekman reder sig fint utan några poetiska krumbukter, i korta enkla meningar förmedlar hon det mest svindlande existentiella stoff; sorgen över det som ohjälpligt gått förlorat, glädjen över det som fortfarande finns kvar och förundran över det som förblir utom vårt räckhåll – mysteriet. På så vis, kan man säga, vässar Kerstin Ekman i Urminnes tecken den civilisationskritiska udd som i det fortsatta författarskapet blir allt skarpare.

Urminnes tecken utspelar sig kring trädgränsen, där en miljö övergår i en annan. Det är helt följdriktigt. Romanen utspelar sig nämligen på alla plan i olika typer av gränstrakter; mellan natur och civilisation, mellan språk och ordlöshet, mellan djur och människa. Ekman arbetar konsekvent med dualismer – se bara på tvillingparet med den vilda Gollie och hennes mer eftertänksamma bror Silpe –, med förmenta motsatspar, vilkas bedräglighet hon avtäcker genom att accentuera eller rentav överdriva gränsdragningen. Man behöver inte läsa allegoriskt för att känna igen människan och hennes nyckfullhet i de rivaliserande gängen vargfolket och björnfolket, i deras konstruerade hittepå-konflikt. Gränser är något vi uppfinner. Ibland är de av godo, andra gånger inte, men vi skapar dem.

”Vem äger en skog?”, frågar Kerstin Ekman i Herrarna i skogen. Frågan ställs, indirekt, också i Urminnes tecken. När Gollie och Silpe når Giela möter de Skreken, som vaktar ingången till berget. ”Jag har inte hört talas om att nån kan äga fjället. Det är lika dumt som om nån skulle påstå att han ägde hela jorden”, fnyser Skreken när tvillingarna undrar om de klampat in på hans mark. ”Ja, vi har fått lära oss att jorden är indelad i småbitar och var man går kliver man på nåns mark”, förklarar Silpe. Det är kunskap som Skymt snappat upp från människorna och sedan fört vidare till sina barn. Det är det dummaste Skreken har hört.

”Var börjar en berättelse?”, frågar Kerstin Ekman i romanen Hunden. Också den frågan löper i undervegetationerna i Urminnes tecken. Vid ingången till Giela hittar Silpe och Gollie en näverflaga med några nedraspade underliga tecken: Urminnes tecken! Och ett tvillingpar som får höra att saker varit på det ena eller andra sättet sedan urminnes tider, vill förstås veta hur det egentligen var på Urminnes tid. De vill hitta sin bror, ja, men de måste också hitta självaste Urminne om de någonsin ska förstå hans tecken – och början på sin egen historia.

Teckentydningen är symptomatisk, eftersom de andra – uldorna, vittrorna – älskar språk. Som människa måste man vara vaksam och varsam, men ovälkommen är man inte: ”Det finns ingenting som livar opp de andra som när språk och minne kommer till skogen.” Och de andra tycks låna friskt, de lär sig samiska och jamtska såväl som rikssvenska glosor. Genom att berika sina karaktärer med ett språk – om det är högst eget eller ganska likt människans står aldrig riktigt klart för läsaren – förser Ekman också vildmarken och det så kallat otämjda med en språklig dimension. Man kan läsa det som att myten – den språkliga gestaltningen – skapar mening åt det som annars verkar ordlöst, öde och vilt. Men man kan också se det som att en position skrivs fram, utifrån vilken ett nytt betraktande av civilisationens tillkortakommanden blir möjlig.

Med sin gestaltning av ”de andra”, av dessa varelser som är varken djur eller människor, kommer Kerstin Ekman därmed åt att koppla ett civilisationskritiskt grepp från oväntat håll. Uldorna må kallas för ”de andra”, men här är det utifrån deras perspektiv tillvaron skildras; det här är deras berättelse. Och när en författare lånar ut blicken på världen till varelser som faktiskt inte finns, är också möjligheterna för vad de kan se obegränsade. Det kan vara magiska saker som en sal av is inuti ett berg, eller en liten skrumpen gubbe inlindad i ett paket, men det kan också vara något så väsentligt som detta: varelserna som inte är folk, inte djur men med sitt intresse för språk och minne möjligen något däremellan, belyser hur allt är sammanlänkat. Människan och ”naturen” är inte åtskilda, det finns ingen plats från vilken vi kan betrakta våra omgivningar utan att samtidigt vara en del av samma sak – världsalltet.

Finns fortfarande det som inte är rört av mänsklig hand? Vi vill så gärna tro det. Åtminstone vill jag det, och det är en längtan som är som mest intensiv på platser där det går att snudda vid möjligheten, när man faktiskt kan tro på det. Det är när jag står på Lulep Kierkau och betraktar Akka åt nordväst – är hon verkligen fjäll rakt igenom? Eller, när blåhaken fladdrar i krokiga skogen med sitt skimrande bröst – vad vet den som jag inte känner till? Ja, denna längtan efter den orörda platsen är i själva verket kanske en bönfallande undran: visst finns det väl hemligheter? 

”Allting kan man inte berätta”, skriver Kerstin Ekman i sin nyckelliknande baksidestext. Urminnes tecken är också en roman om hemligheter. Och om den slump över vilken ingen kan styra. Skymt lär tidigt sina barn det som återupprepas i olika versioner romanen igenom: ”den som söker han finner icke. Den som icke söker han skall finna och få sina händer fulla.” Det är ett påbud om att öppna sig för det oväntade och det oförklarliga. Där ingår nog det som det saknas språk för.

I Gubbas hage skriver Ekman om hur berörd hon blir av hur de flyttande gässen bildar sina formationer i skyn: ”Ord skulle jag aldrig kunna sätta på varför deras rörliga tecken och deras sökande efter det väcker så starka känslor hos mig.” Och jag tänker åter på kungsörnarna vid Gierkavs brant, på varför orden inte räcker till för upplevelsen. Kanske är det för att det är Urminnes svårtydda tecken vi har att göra med. 

 

Therese Eriksson

är född 1981, uppvuxen i norduppländska Skutskär och bosatt i Skellefteå. Hon är verksam som litteraturkritiker och kulturskribent, i bland annat SvD, VK och Vi, och har skrivit boken Kerstin Ekman – En värld av berättelser (H:ström, 2011). Hon vistas gärna bland hästar och när dessutom en livaktig dröm om att bli falkenerare.