All längtan liknar varann – Om Franz Kafkas “Brev till Milena” 

*

Det börjar inuti henne, hon som heter Milena. Inne i natten som omsluter. I tristessen, den wienska. I språket som inte är hennes, som hon aldrig valt. Ensamheten, utsattheten. Att inte komma till sin rätt. Jag vill understryka: det här handlar inte om mig och mina smärtpunkter. Inget går någonsin att jämföra. Men att skriva om andra är att nudda sig själv. Man möts inne i ensamheten, den som alltid omgärdar hur man än bär sig åt. 

 

1.

Försommarljuset över Kierling liknar inget annat. Det är inlandsklimatets, den tryckande migränvärmens ljus. Tungt ligger det över byggnaden som en gång hyste Dr. Hugo Hoffmanns sanatorium för tuberkulossjuka. Hit färdades man med stadsbanan. Norrut, förbi Wiens stadsgräns, till den lilla välförsedda orten Klosterneuburg och därefter med häst och vagn. Här var Franz Kafka när han dog 1924 och inte mycket har förändrats i omgivningarna sedan dess.

När man kör in i Kierling: det är som att färdas in i ett undantag. Den sömniga småstadskänslan, de höga bergen och luften. Att befinna sig bortom världen, eller mitt i den. Franz Kafka ville inte till något av de stora sanatorierna. Inte till Davos i Schweiz, berömt för sina behandlingar och kulturpersonligheter. Med sina förtrollande alper, vidsträckta krav och löften, där tillvaron andades hopp och framsteg. Att vara någon i världen. 

Dr. Hoffmans sanatorium var litet och gemytligt, grundat 1918 i ett vanligt bostadshus vid den enda stora vägen i samhället, den som bara heter Hauptstraße.

Tre våningar, ett tiotal rum. Matservering på nedre botten, på mellanplanet två behandlingsrum. Patienterna köade ute i korridoren i väntan på sin tur och de som behandlades hade utsikt över landsvägen. Där normaliteten pågick – som en hägring. Dessutom pratade alla tyska. Och visst vill man väl gärna dö i den mjukt böljande österrikiska dialekten? 

Dr. Hoffmans sanatorium finns inte med i den lilla röda guidebok från 1922 som jag bär med mig i handväskan när jag stiger ut ur taxin som kört mig från Wien. I den finns kartor över Österrike och tips på var man bäst åt middag eller åkte på kur för hundra år sedan. Eller vilket sanatorium som var bäst, för olika slags krämpor. Hur Kafka hittade till Kierling? Det måste legat prospekt framme på Allgemeines Krankenhaus inne i Wien som hans käresta Dora Diamant plockade upp. När han var där för behandling, hade kommit resande från Berlin. När det var den allra sista tiden och inget kunde göras och han precis innan resan tagit det där passfotot. Bilden som blivit ikonisk och finns precis överallt. Med insjunkna kinder och hålögd blick. Det var inte sådan han var, Franz Kafka, men det är så han kommit att framställas för eftervärlden. 

Allt som är en tillfällighet. Små händelser som man inte kunde ha förutsett. Ett passfoto taget vid fel tillfälle eller en blodstörtning mitt i natten som visar sig vara tuberkulos. Hur ska man kunna vara beredd? Vistas i ständig oro? Eller leva sitt liv som om ingenting kunde rubba ens kalender? Göra de saker man planerat tills man plötsligt trampar rätt ned i avgrunden.

 

När jag står utanför porten på Hauptstraße 187. Det är i början av maj, det är den tidpunkt som Kafkas dödsresa tog sin början. Jag har solen i nacken och en tårtkartong i näven. Fåglarna, någon enstaka bil hörs på avstånd. Om jag blundar kan jag föreställa mig dammolnet från hästarna på lervägen. Doften av nyslagen äng. Det skulle lika gärna kunna vara min mammas hemby i Tornedalen. Lugnet och känslan att befinna sig utanför världen.

En vaktmästare sluter upp precis bakom mig, alldeles tyst. Som en skugga eller någon som ser mer. ”Vill Ni gå in ensam?”, frågar han. ”Nej”, svarar jag, och så sätter han nyckeln i låset. Uppmaningen Salve är målad på trapphusets golv. Var hälsad, förbli frisk. ”Det kan jag behöva nu”, tänker jag och hostar diskret upp slem från halsen, Kierlings kvalmiga ängar har stockat igen mina luftrör. Och vad gör jag egentligen här? När jag istället skulle kunna vara hemma i Stockholm och skicka min dotter till skolan. Laga hennes frukost, stoppa om henne när hon ska sova, fråga hur dagen varit och krama henne när munnen är som ett streck. 

Hela vintern har jag ägnat åt Kafkas författarskap, åt omläsning av romanerna och breven. Dagböckerna. Det har skett som i ett töcken, på jakt för att förstå något bortom mig själv. Märkligt nog som en följd av att ha förläst mig på min egen släkts historia. Mormors tuberkulos, hur den även drabbade min moster och hela släktens umbäranden i den språkligt komplicerade regionen Tornedalen i nordligaste norr. Det finns inga egentliga likheter mellan mormor och Kafka, förutom tuberkulosen. Sjukdomen som för ett sekel sedan drabbade hela kontinenten. ”Halva Västeuropa har ju mer eller mindre defekta lungor”, skrev Franz Kafka till sin tjeckiska översättare Milena Jesenská i ett av sina tidiga brev till henne. Då han var i sydtyrolska Merano på ett sanatorium och hon bodde på Lerchenfeldter Straße 113, i Wien.

”Jag kom fram, allt är bra”, skriver jag till min man och dotter i sms-tråden FAMILJEN och sätter sedan telefonen på ljudlös. Kafka var språklös när han anlände till Kierling, tuberkulosen hade satt sig på struphuvudet, han varken kunde eller fick prata. Men skriva gick fortfarande bra. Det blev inte så många brev, men lappar till omgivningen. Korthuggna meddelanden som vittnar om tillvaron: Ser Ni flädern, vackrare än en morgon./Har Ni tid ett ögonblick? I så fall vattna pingstrosorna en aning./Som jag plågar er. Det är ju helt galet!

Trapphuset doftar skurmedel, gammalt trä och något annat, liljor kanske? Det påminner om min mormors kallfarstu i Tornedalen. I varje fall om något som känns som hemma. 

Slumpen och dess skenbara tillfälligheter, hur allt vävs samman. Varför man fastnar för ett livsöde, en ton på linjen som andas i takt med en själv.

Det var i början av april 1924 som Kafka reste tillsammans med Dora Diamant till Sanatorium Wienerwald i Pernitz på den österrikiska landsbygden. För att få tillgång till höghöjdsluft och vila, skog och syre. Som under de tidigare vistelserna i Merano, de slovakiska Tatrabergen och vid Östersjökusten. Bara det att hans tillstånd nu var avsevärt sämre, sju år av tuberkulos hade tagit ut sin rätt. Det var blod överallt och hela tiden, han kunde knappt svälja. På Sanatorium Wienerwald kunde man inte hjälpa honom, tuberkulosen hade angripit struphuvudet. Franz Kafka skickades vidare till den hypermoderna Laryngologiska universitetskliniken vid Allgemeines Krankenhaus i Wien. Struphuvudet var så pass svullet att det måste till alkoholinjektioner i nerven och sannolikt även andra behandlingar.

Att även mina viktigaste resor till Wien har varit kantade av blod, det är omöjligt att tvätta bort. Som den dagen när jag återsåg en olycklig ungdomskärlek och han såg förbi mig. Som om han blivit bländad. Det var på det gamla Allgemeines Krankenhaus, nu ombyggt till Sprachzentrum. På Alser Straße, ett stenkast från Laryngologiska universitetsklinken där Kafka fick sin dödsdom, sin remiss till den palliativa vården och himlen.

Då hade jag just fyllt 42, hade varit på ett litteraturseminarium, rökte en cigarett, som en seger över det förflutnas kraft. Jag, med mina känsliga slemhinnor, som annars aldrig röker, och sedan kom blodet. Livmodern skickade ut allt vad den hade, det var ostoppbart. Det gjorde inte ont, jag blev nästan inte rädd. Det var en mensblödning som spårat ur, det var Allgemeines Krankenhaus som hade letat sig in i mig, det var en hälsning från Franz Kafka.

”Du är lättblödande”, slog en läkare senare fast. ”På gränsen till det man skulle kalla Von Willbrants sjukdom. Kanske borde du ha en spruta i handväskan, utifall att du skulle råka ut för en olycka, eller i varje fall ett rör Cyklokrapone”. 

Blod som stelnat luktar inte unket, men liksom sött. Det är den doften som möter en vid livets början, den stannar kvar i systemet. Lägger sig som ett minneslager, för att aktiveras när man minst anar det.

Några veckor hade Kafka tänkt stanna i Wien, så skrev han i varje fall i breven. Kanske var det för att lugna adressaterna. Eller sig själv. Det blev en vecka i Wien och sedan en och en halv månad i Kierling. ”Tillståndet är mycket, mycket allvarligt”, skrev Dora Diamant på ett vykort till Kafkas själsfrände Max Brod. Dora Diamant, som hela tiden följde med, gjorde ärenden, skötte omsorgen och korrespondensen. Hon fick lov att laga mat som kunde bli puréer i Kierling. I sanatoriets vindsvåning fanns ett kök.

Diamant, denna högintressanta personlighet som i litteraturen om författaren reducerats till en skugglik sjuksyster. Hon var den enda som fick vara i rummet när han skrev, och den som ledsagade honom in i döden. ”Vilket blodigt hantverk, vilka vackra händer”, sägs ha varit repliken som Franz Kafka tilltalade henne med när de möttes på den judiska Östersjökolonin Müritz norr om Berlin 1923, där Dora Diamant arbetade i köket. Kafka skulle sedan följa henne till Berlin, vilket skulle lossa hans bindning till familjen i Prag med allt vad det innebar av krav. Ändå skulle föräldrarnas påverkan aldrig upphöra. Dora Diamant var visserligen judinna, men från en fattig polsk släkt. Ingen värdig maka enligt föräldrarna. ”Nej”, skrev pappan som svar på sonens önskan att gifta sig strax före döden. Nej, nej, nej och åter nej. Det var som att stå inför lagen och aldrig någonsin bli insläppt.

”Inför lagen”, så heter en av Kakas kortberättelser, publicerad 1915. Den handlar om en man från landsbygden som står utanför en väldig port och väntar på att bli insläppt. Porten är tung, det ryms mycket makt bakom den. Vad mannens ärende är och varför han fortsätter att vänta, förblir oklart. Kort före det att han fryser ihjäl frågar han portvaktaren varför ingen annan utom han sökt inträde, och får då svaret att denna ingång enbart varit avsedd för honom. Det visar sig att porten har varit öppen hela tiden, men huvudpersonen har inte kunnat förmå sig att gå in. 

Dr. Hoffmanns sanatorium är sedan länge ett bostadshus, kulturminnesmärkt förvisso, vilket inte hindrat förvaltaren att byta ut ledstänger och modernisera allt som han inte trodde skulle märkas. Men fönstren i trapphuset är intakta, går de ens att öppna? Kanske har alla själar efter de som dött blivit kvar härinne? 

Jag går uppför trapporna, andas in och känner doften av frid. I korridoren på avsatsen där Franz Kafkas sjukrum låg: ett handfat i emalj, tidstypiskt. En kedja spärrar av trappan uppåt: Privat! Tillträde förbjudet för Kafka-besökare.

Vaktmästaren ska uträtta några ärenden, säger att jag kan komma och gå som jag vill under dagen, bara jag inte stör grannarna, det är vanliga människor som bor här numera. Jag får inte gå ut på balkongen eller vistas i trädgården, och självklart inte knacka på hos någon. Inte ens den lägenhet som Franz Kafka dog i får jag lov att besöka. Dörren till det som var hans sjukrum är dessutom inmurad i väggen, tillsammans med andra dörrar. Bara spåren syns, som ett hologram från en svunnen tid. Men ett ögonvittne har berättat att det var dörren till vänster om trappan som ledde in till Kafkas rum. Eller om det var den högra. Vaktmästaren skakar på huvudet, hur ska man riktigt kunna veta? ”Det är hela tiden dörrar som öppnas och stängs i den här författarens universum”, säger jag. ”Och allt som oftast är det fel dörr som någon försöker komma in genom.” Vaktmästaren ger mig en snabb blick och låser sedan upp till de två minnesrum som ställts i ordning av ett litteratursällskap. Under många år förvaltades Franz Kafkas minne här. Eftersom han inte alls var önskvärd hos kommunisterna i det Tjeckoslovakien som fanns vid makten efter kriget, det andra världskriget.

Ett rum för döden och ett för livet. Dödsrummet är ombonat med rödmålade väggar och citat på väggarna. Litteratur – översättningar och originalutgåvor, sekundärlitteratur – samsas på hyllorna. Tidstypisk utrustning – en säng som skulle kunna varit Kafkas och redskap som användes vid behandlingar – står i ett hörn, bredvid feberkurvor och medicinska anteckningar. När det började närma sig slutet antecknade man inte febern länge, det var annat som var viktigt då, som doften av fläder och fåglar.

På en vägg hänger bilder av författarens familj, vänner och kollegor. Dora Diamant som stod i begrepp att kasta sig ned i sin älskades grav och säkert hade gjort det om hon inte blivit fasthållen. Felice Bauer som Franz Kafka var förlovad med två gånger. Den vardagliga, robust berlinska kontorsflickan. Hon som ganska snart efter uppbrottet träffade en annan. Bildade familj, flyttade till New York och gjorde karriär. 

Och så den tjeckiska journalisten Milena Jesenskás porträtt som strålar mitt bland de andra.
Bilden på Milena. Det är som om den står ut från väggen. Vad gör hon egentligen här? Som en påminnelse om den ofullbordade kärlekens kliande värme. Det som aldrig blev, aldrig kunde vara. Det är som att hon alltid tycks leta sig in när jag söker efter Kafka, fastän hon inte har något med saken att göra. En tjeckisk journalist och översättare – ja, sådana finns det många av. Ändå är det något i mig som sätts i gungning av henne. Som ett vibrerande virus, ett blodsockerfall. En oregelbundet skrällande telefon som jag inte bett om att få installerad

Jag tar ett symboliskt kliv över tröskeln till dödsrummet. Här är allting vitt, luften skir på ett oförklarligt vis. Kanske beror det på möblemanget som är luftigare? Vid ena väggen, en soffbänk där man kan sitta och se ut genom fönstret, drömma samma tankar som de som var intagna. I taket: en lampa som lyser och omkring den en rekonstruktion av Kafkas samtalslappar. Det var en fågel i rummet/ Därför älskar man sjöjungfrur. /Vem har ringt? Om det inte var Max? 

 

Jag öppnar min tårtkartong, sätter mig på soffan. Tårtbiten jag köpte innan jag åkte är intakt. Mörk glasyr, tät chokladkaka med aprikosfyllning. Sachertårta från Café Demel, som det ska vara. Jag har inga bestick, men en servett svept om tårtbiten. Det är som en andakt, ett slags begravning, ett farväl och en öppning för en annan dimension. Verkligheten utanför fönstret bleknar långsamt, blir suddig. Utanför pågår livet, här inne sker transformationen.

De slutna rummen och det som är instängt i dem. Att vara innesluten och på samma gång avskuren. Det skyddande och begränsande. En ständig längtan efter rörelse. Fjärilsfladdret som kommer inifrån, lungorna som fylls och töms. 


Så går hjälpen, åter igen utan att hjälpa, sin väg.

 

Jag borstar smulorna av kläderna och går fram till väggen bredvid fönstret. Här hänger alla runorna och nekrologerna, på tyska, tjeckiska och hebreiska. Visst var Franz Kafka berömd under sin levnad, om än i mindre kretsar. Hyllningarna från kollegorna talar sitt tydliga språk. 

En text skiljer sig från de andras, skriven i värme och desperation, om en författare så känslig att ingen förstod honom. Med en själ och ett hjärta som inte orkade bära alla bördor och därför satte sig sjukdomen på lungorna. Om hur sjukdomen förärade honom en underbar finkänslighet och om hans själsliga renhet. Att han var skygg, rädd, mjuk och god, men att hans böcker var brutala och smärtsamma. Att hans värld var full av osynliga demoner. Det är Milena Jesenskás nekrolog och den letar sig rätt in under huden. Jag står som fastsmält i golvet och stirrar.

Det går i dörren, vaktmästaren kommer in. ”Jag ville bara se efter hur det går”, säger han. Ser misstänksamt på tårtsmulorna och kartongen. ”Vad är det egentligen Ni håller på med?”. ”Det är ett intuitivt projekt”, svarar jag med ögonen fästa på Milenas nekrolog: Alla hans verk skildrar skräcken med mystiska missförstånd och människors skuld utan egen förskyllan. Han var en människa och konstnär med ett så noggrant samvete att han förblev vaksam även där de andra, de döva, kände sig trygga.

”Släpp henne”, säger vaktmästaren strängt. ”Fru Jesenská vill inte bli inskriven i ännu en klyschig roman”.

 

2.

”Men fattar du inte, Milena ropar på dig!”, säger Angie när vi tar en glass dagen därpå. Hon har hittat ett italienskt café på en bakgata nära mitt hotell, med Wiens bästa ekologiska flädersorbet. Är elegantare än någonsin, rör sig självklart i kvarteren och alla andra sammanhang. I tio år har vi varit vänner, möttes genom en översättarbekant som tyckte att vi borde träffas. Kanske är Angie den jag kunde blivit, om jag inte stannat upp? Skaffat familj och fortsatt i riktningen framåt. Jag hade kunnat bo en i stor jugendvåning omgiven av böcker och växter.

Angie förvånar mig ofta och samtidigt inte, med sin självklarhet vare sig det gäller glass eller spöken. Hur hinner hon med allt? ”Har du ens varit till Milenas hus?”, frågar hon. ”Du bor ju alldeles i närheten.”

”Jag trodde inte det var möjligt att gå dit”, svarar jag, utan att riktigt kunna förklara vad jag menar. ”Du vet vad du måste göra”, säger Angie och slickar i sig glassen.

 

Min hotellsäng har sträva vita lakan. Fönstren vetter mot en gård som ser ut som alla wienska innergårdar. Höga hus omger en trång yta, fasaderna sträcker sig mot skyn, som en saknad. Allt jag gått miste om och aldrig kommer kunna famna, det flimrar. Värmen i rummet letar sig in i min kropp, de vita förhängena vid fönstren håller den inte borta.

Ögonblicken som gick sönder och aldrig gick att reparera. De snurrar sig omkring mig som lakan. En hand om min och värmen genom allt. Stjärnfallen och den snubblande närheten som alla eller ingen kunde se. De oförställda ögonblicken. 

Att jag är i Wien för att researcha Kafka är ett svepskäl, det är bara att inse. Jag är här för att få lite egentid, som det brukar heta. Komma bort från vardagen och familjen, från att göra-listorna som aldrig bockas av. ICA-kassarna, tvättsäckarna och Mathems leveranser. Alla borttappade nycklar och strumpor och krockar och tjat. Mitt privilegierade liv, som ramas in av normaliteten i vår minitrea på Kungsholmen i Stockholms innerstad. Hade jag varit en dam för hundra år sedan hade jag tagit in på vilohem, men nu finns det inte något sådant tillgängligt. Dessutom behöver jag inte vila, jag behöver liv, och det nu genast, innan luften tar slut i mina lungor! 

Lungorna och det täta livet precis innan döden. Tillståndet mellan dessa båda, övergången. Vad är det som händer där, i väntan på? Det som ingen kan veta men en dag kommer att drabba oss alla. Vissa förr än senare. Kafka som dog i förtid på grund av sina lungor. Eller gick bort som man säger. Som att gå bort sig. Som jag hela tiden gör. För kanske är jag även i Wien för att finna ut hur jag ska kunna leva mitt liv. Men det är ett gungfly som inte tar mig någonstans annat än bort, istället för hem. Och vad finns egentligen kvar att skriva om Kafka eller ens om lungor? 

Hur det visar sig, ljuset mellan orden. Och hur jag hela tiden hamnar i annat. I den omöjliga kärlekens möjligheter.

 

________

CECILIA HANSSON
är född och uppvuxen i Luleå. Hon är författare, journalist och översättare från tyska. Hon har skrivit poesi, reportage och romaner. Hennes senaste böcker är Hopplöst, men inte allvarligt – konst och politik i Centraleuropa och romanerna Au pair och Snö och potatis. Hon bor i Stockholm och skriver regelbundet för Svenska Dagbladet.