Vädret / människorna

 

Följande erinrade hon sig (hon som skrev): finskan har ett namn på snöblandat regn. Det heter räntä. Och när räntä faller över hustak och busskurer, ner på gatstenarna, böjs det och får ännu ett ä på sin svans så att det kommer räntää. I efterhand tänkte hon sig att Stig Dagerman kanske hade uppskattat det ordet. Men det var inte vad hon tänkte nu. Nu tänkte hon istället vidare på snöblandat regn, spridda skurar, vind från nordost – ja på själva väderlekarna. Hon tänkte att en väderleksrapport säger något om kulturen den tjänar, och så även budbäraren, meteorologen alltså. Redan tidigt i hennes tankebana hade det dykt upp en viss, särskild väderman: Pekka Pouta, som redan före det som skulle bli hans-livs-klick-ögonblick hade varit en omtyckt väderman i finländsk teve. Vädermannen Pekka Pouta var omtyckt för sitt professionella lugn och för sitt goda humör. Och hans namn, sen: Pekka Pouta. Den mannen är sannerligen vad han gör. Pouta är finska för uppehållsväder, och med det efternamnet, i det yrket och med det goda humöret … vad annat kan man göra än att tycka om och lita på karln?

Och detta var ändå före klick-ögonblicket, tänkte hon. 

Hon tänkte på allt detta för att hon höll på med en sorts undersökning av sina tankar och sina ord, sina minnen och sina språk. Och just nu hade hon av någon anledning fäst sig vid minnet av Pekka Pouta, ett minne från just den morgonen då klick-ögonblicket infann sig. Det var under några sekunder strax efter klockan 07.30 den 10 maj 2017, mellan nyheter, reklam och sport. Sekunder då han, Uppehållsvädret Pouta, den vanligtvis så samlade, sakliga, rapportören av allt om elementens samverkan i vår atmosfär, bröt samman i tårar och skratt, ja, rämnade framför sina kameror och detta för att han i den stunden måste ha sett sig själv utifrån. Sett sig, tänkte hon som skrev, med teve-tittarnas ögon och känt sig nödd att framföra en ursäkt. Efter en vecka med hagel, slask och isande vindar skulle han, vädermannen, nu återigen stå där i deras ruta med nya, tråkiga bud, och det i maj månad. ”Ja, det är fortsatt kallt … och kallt … och kallt … men … så … här ska ni se … så händer det ändå något framåt förmiddagen … då går vi stadigt över femgradersstrecket … kanhända blir det uppemot tio plusgrader … jo, ja, ni hör själva … det är ju sorgligt … RENTAV TIO PLUSGRADER … ” Uppehållsvädret Pouta i uppgivenhetens förlösande upplösning; för ett ögonblick hängiven åt skratt och tårar medan grafiken – snöbyar, kulingvindar, minustecken, plustecken – vandrar vidare bakom ryggen på honom. 

Följande dag skrattar och gråter hela Finland med honom, vardaglig glädje i ett grådaskigt vårvinterlandskap i maj. I busskurerna, på morgon-teve, på Facebook, vid dagislämningarnas klädhyllor med galonvantar och mössor på tork, faller mammor och pappor och mostrar och fastrar och personal varandra i talet när de utbrister: ”Ja inte sant? Pouta sammanfattade det så bra. Det här landet, den här årstiden. Hah! Huh!”

Nu bör jag inte dröja mer vid detta, tänkte hon som skrev, och vaknade ur sin dagdröm. Jag håller ju på med en undersökning. Jag ska skriva om mina språk. Varför fastnar jag, uppehåller jag mig vid, snöar in på, väderleksrapporter och på något flyktigt ögonblick, ett av mångdussinet flyktiga ögonblick av samma nationella klick-och-delnings-katarsis som utbryter lite varstans med jämna mellanrum?

Sedan tänkte hon, lite lekfull nu, och lättad: jag gör det därför att jag kan; 

jag gör det för att jag förstår något om väder och människor på två, om inte flera, språk.

Med Andra Ord: jag behärskar de här språken i den djupare bemärkelse som gör att jag kan prata om vädret på dem. Att skratta och gråta tillsammans åt väder är en möjlig följd av att vara människor och dela ett språk och en jord. 

Att utöva, att inneha, att bebo, ett språk är att dricka, andas, och blicka ut ur, en kultur.

Hon förvandlades till en skolbok, började sätta upp teser som hon skrev ned: 

”En kultur rymmer i sig otaliga kulturer och subkulturer.”

”De må vara nationella, etniska, regionala, klass-, köns-, åldersbetingade kulturer, men: alla bryter de vid någon tidpunkt in i majoritetens kultur. Ett av sätten det sker på är språket.”

Sedan, sedan, har vi detta med migrationen, tänkte hon. För vid det tillfället, när hon talade med föräldrar och personal på sitt barns daghem, skrattade innerligt åt och med Pekka Uppehållsvädret Pouta, ögonblicket då hans mask föll, då Poutas pokeransikte svek och rubriksättare på tidningarna tjöt och allitererade av hjärtans fröjd – Poudan Pokka Petti! – i det ögonblicket var hon själv en migrant. Egentligen mer än hon någonsin varit det. Medan hon stod där och såg snöblandat regn mot gatfönstret i dagistamburen, hörde hur det slog och piskade mot rutan, tänkte hon att hon under största delen av sitt liv varit en andra generationens migrant, och att hon nu, då hon flyttat till sina föräldrars hemland, att hon nu för första gången tillhörde en första generation. För hon hade inte flyttat tillbaka: Hon hade flyttat till. Allting var vansinnigt bekant och hemvant, men också inte. Hon stod där, såg det snöblandade regnet och föräldrarna och personalen, hon skrattade och grät sina skrattårar med dem och med Pekka Pouta, den saklige vädermannen. Samtidigt iakttog hon sitt skratt och sina tårar, utifrån. 

Daghemmet som tamburen med klädhyllorna tillhörde var ett tvåspråkigt daghem till sin verksamhet. Personalen talade sitt eget respektive modersmål, finska eller svenska, med barnen. Men i vardagliga situationer i tamburen talade man mestadels finska, majoritetens språk. Hon var glad över att stå där och skratta med sina likar, skratta med dem på sitt språk, deras språk.

Men ändå var något lite skevt: resan över havet hade vänt på saker, kastat om förhållanden. Minoritet hade blivit majoritet, majoritet blivit minoritet. 

Det är typiskt sådant som händer just här, på det här havet, tänkte hon. Men säkert fanns det andra platser i världen där just det hände också. Platser där grannar är nära varandra och genom historien har delat mycket men mellan sig ändå har stora mentala avstånd. Hemma i Sverige hade hon drömt om, längtat, tänkt sig att när det snöblandade regnet kom på vårvintern så skulle hon beskriva det. Hon skulle säga att det kom räntää och slaskade ned gatorna och om man bara kunde få se lite poutamoln på himlen snart. Nu stod hon där och sa räntää och talade om poutamoln, fast egentligen ville hon mest tala om snöblandat regn.

Likväl var Pouta ett förbannat bra namn på en meteorolog.

 

Havet / anpassningen

 

Hon minns den som första gången satte ord på det. Det var en bibliotekarie vid namn Merja som sa: ”Jag har försökt flytta tillbaks, men sen har jag flyttat tillbaka igen. Hemma alltid bara på båten.”

Hon vet vad Merja menar, hon som skriver. Själv är hon också bara hemma på båten. Det är inget dåligt i sig. Det bara är. Havet är hennes hem, för havet flyter och havet böljar och havet reser sig och vågorna kastar; havet bär, från den ena stranden till den andra. Hon vet att havet är mycket annat också, hon har sett det, hört det och hon har läst om det i hela sitt liv: havet är död, havet är katastrof och tragedi och geopolitik och alla icke simkunnigas dränkare, men här uppe är havet ett privilegium, liksom freden och simkunnigheten och läskunnigheten. Det öppna havet, om det en gång stängs är vi illa ute; våra livsvillkor för alltid förändrade, tänker hon och skriver. Den här gången till en vän. 

Hon och vännen skämtar. Vännen ska åka med båten och känner sig ensam, hon ska hem och arbeta och har lämnat barnen och barnens pappa kvar på andra stranden. Jag känner mig lite som ett freak utan min familj på båten, skriver vännen. Tänk om jag går till bollhavet av misstag, av bara farten? 

Ha-ha, svarar hon som skriver (för nu är de inne i sin egen jargong): Vilken är egentligen den farligaste platsen för en mogen kvinna – bollhavet eller humppabaren? 

Ha-ha, SANT! svarar vännen.

Båthumor, noterar hon som skriver: utvecklad av generationer resenärer, invånare av havet däremellan. Havet som kastar om, som kastar upp sina bollar i luften, som låter oss jonglera högt, högt med våra ord och alla laddningar de rymmer – som vi, båtfolket, gett dem – göra dem brukbara åt oss där vi är och fylla dem med all deras mening och valör.

Hon upplever havet, det mellanrum det erbjuder, som ett rus.

Ibland berusar hon sig med flit, med orden. På sistone har hon ägnat sig åt, ja, rentav njutit av, att tänka på alla de vackra finska ord som finns. Vackra, poetiska namn på saker som hon just då anser att svenskan bara bemödar sig om att benämna i blodlösa, tekniska ordföljder. Snöblandat regn. Övergångsställe. Hon har ännu inte upptäckt Dagerman, undrar inte vad han skulle tänka om just de eller de svenska orden eller vad han skulle göra med dem. Istället har hon irriterat sig, hon har förminskat och förtalat svenskan, det ena av sina språk, så som hon en gång i tiden gjorde med det andra av sina språk, finskan, så mycket att den helt tystnade. Men nu har pendeln svängt. Hon har hört sig göra värderande uttalanden, dömande uttalanden: du förstår, finskan är ett så mycket rikare språk – egentligen – det finns en själ som saknas i svenskan.

 

Sedan flyttar de, till Finland, och sedan flyttar de igen, till Sverige. 

Där börjar hennes barn förskolan, och hon vill säga päiväkoti eller tarha, dagis, till barnet för hon har mycket av sin finska identitet i det finska språket men hon har också mycket av sin svenska identitet i det svenska språket och vill därför säga förskola och inte dagis eftersom man i Sverige inte ska säga dagis utan förskola. Därför vill hon säga esikoulu eller eskari som är förskola på finska men det är fel, för även om det ordagrant betyder förskola så är förskola i Finland det samma som förskoleklass i Sverige. Hon börjar säga försskuula till sitt barn, och det känns naturligt och bra. 

Men flytten och förskolan har öppnat dörren till en värld av anpassning som hon har svårt att veta hur hon ska hantera. 

Hon och hennes man säger: Vi måste börja ha fredagsmys. Hon talar i telefon med sin vän, vännen med bollhavet och humppabaren, vännen som tillhör båtfolket. Vännen konstaterar efter en stunds tystnad: Alltså … mys … nej, ett ord för detta existerar helt enkelt inte.

De båda vännerna bekänner sedan för varandra att de börjat säga myyssata till sina barn. Kom igen, myyssataan! Likadant är det när de busar med sina barn. Och båda har löst problemet på samma sätt. Kom igen, byyssataan!

Nu känner sig hon som skriver mindre ensam igen. Dessutom har hon noterat en topplista, topp-tre-listan över sverigefinska nyord:

 

1. Fiikata
2. Myyssata
3. Rullarappuset

 

Språkets anpassning till livet, till verkligheten, tänker hon nu. Vad kan någonsin vara fel i det?

Men hon får inte riktigt ro i tanken, för något skaver ännu. För hon som skriver ägnar sig åt ord, åt att finna precis rätt ord. Och vad blir kvar om allt blir finlandismer, anglicismer, svecismer? Hon längtar till havet. Havet som flyter och kastar, där orden inte har fast form, och där andra inte bestämmer över orden.

Fast det är inte heller riktigt sant, att hon bara längtar. Inte när hon riktigt tänker efter. 

För där, på havet, far de i sina pråmar, jollar, sina flytande discon, karaokeflottar, taxfreeskepp Finlandsfärjor Sverigebåtar och misshandeln av orden kan vara så brutal, stympande. När hon går där ute på havet, när hon stryker med fötterna längs golvet i sitt flytande hem, är hon allt som oftast omgiven av b:n som blir p:n som blir b:n som blir p:n, och biofilmens textremsa kan säga vad fittan fast hon just då tycker att den borde säga vad i helvete och man får inte alltid välja vilket av sina modersmål man ska tala för man har alltid på sig något plagg eller man visar upp något kort eller någon biljett med ett efternamn eller något ansiktsuttryck som avgör saken på ett sätt man inte tänkt sig.

När hon vill vara, andas, tala, ett av sina språk, vill omgivningen lika ofta det andra. 

Det här är en vändpunkt i hennes undersökning, för hon börjar känna att det inte är hon som behärskar sina språk så som hon inledningsvis tänkt så stursk. Det är språken som behärskar mig, tänker hon nu istället. Hennes tvåspråkighet är en krävande organism. Den annekterar henne, gör anspråk på hennes omgivning, ställer krav. Inget av hennes språk får förtrycka eller översläta det andra. Hon blir påverkad när svenskar säger till henne att de ska åka till Helsinki eller Tampere. En annan dag, när hon är på det humöret, kan hon bli glad och uppskatta att de vill tala och lära sig finska, men nu vill hon svara dem att städerna har sina alldeles svenska, i vardagstal brukliga, namn. Ibland svarar hon, ibland låter hon bli. Kampen med henne själv gör henne ensam. 

Hon kom över en annan text om språk, ett föredrag som hållits några år tidigare. Det hette ”Översättning som språk” och upphovsmannen var professor i engelsk litteratur. Han sa att det var en demokratisk process att översätta. Och han talade om ett översättningens eget, särskilda språk; ”ett språk i överförd betydelse utan grammatik, syntax och fonetik, utan land och hav men med en gemensam gränsöverskridande tematik och ideologi”.

Gemensam, gränsöverskridande. Utan grammatik och syntax, utan land och hav. Hon föreställde sig ett rum mellan sina modersmål, där språken var olika men också ett och samma, eftersom de bodde i henne. Rummet mellan språk. Existerade ett sådant rum i henne, på samma sätt som hennes språk gjorde? 

Professorns ord ingöt en hemkänsla hos henne, men det betydde att hon också längtade bort. Kort efter kom en tid då hon inte längre ville tala, inte läsa, inte skriva. 

Istället ville hon bara sjunga. Sjunga som hon en gång gjort, som förmödrar och förfäder och skogen gjort före henne. 

 

Sången / rymderna

 

Sångerna bodde också på havet. De flög över havet, fram och tillbaka i kompassens alla väderstreck, fladdrade likt den känsliga kompassnålen. Drogs mot polerna, visst, men höll alltjämt sin helt egna kurs högt, högt över alla moar – Kalevalas, Saarijärvis, ja alla moar vilka de än månne vara – högt över Norrbottens myrland, högt över Stockholms Hötorgsskrapor och Järvafält och högt över Hotell Tornis takterrass i Helsingfors, och där, i söder (geografiska angivelser är alltid i någon mån subjektiva), färgades sångerna av kontinenterna. Fåglar som nyss suttit på Kölnerdomens taktorn hade dessförinnan passerat Damaskus eller Sevastopol eller Kapstaden och de sjöng sina toner för henne och deras vingar var som flappande segel under henne.

Hon ville vara kvar däruppe bland poutamolnen, men visste att det inte skulle bli långvarigt. Inte den här gången.

För materialet, orden, var för viktiga för henne. Det var viktigt att sätta orden i fokus, förstå, med det som de som vill sortera kallar den vänstra hjärnhalvan, förstå vad de betydde för henne och andra – inte bara hur de kändes för henne själv – och använda dem på bästa, mänskligast, verkligast möjliga, sätt.

Dessutom var det fredag och den nya förunderliga mysplikten kallade. 

 

Men från och med nu skulle hon för alltid veta att det gick i den ordningen: vädret, havet, sången, vädret, havet, sången, vädret … Hon satte tre punkter, gjorde halt i sin undersökning och lade pappren åt sidan, släppte ut sig i det vanliga livet igen.

Gick där snöblandat regn och räntää slog ner på hennes hår och kinder. Det var dessa rymder, dessa hav, den höga och den låga luften, och alla de sånger som blandades däremellan, som var hennes hem. 

Och hon visste att det var det som hon ville berätta för barnet när de gick tillsammans från förskolan den dagen, på blöta gatstenar i maj.

 

Thella Johnson

är radiojournalist, författare och musiker från Stockholm. Hon har rötter i Norrbotten och i norra och södra Finland och har svenska och finska som modersmål. Hon har tidvis varit bosatt i Helsingfors. Utöver det egna skrivandet ägnar hon sig åt tolkning och översättning och har bland annat översatt texter av den finska popgruppen Ultra Bra till svenska.

 

Referenser:

Snöblandat Regn, novell av Stig Dagerman 1947

Mtv Uutiset / Huomenta Suomi, – ”Pekka Pouta repesi kesken suoran lähetyksen” nyhetssändning i Mtv3 den 10 maj 2017

Hurrare och Finnjävlar, del 1, intervju med bibliotekarien Merja Höjer, Sveriges Radio/YLE 2009

Årets sverigefinska ord 2016, Sveriges Radio Sisuradio 2017

Översättning som språk, bearbetat föredrag av Raoul J. Granqvist i Horisont 2014