Skogen, malmen, vattenkraften

  Malmen, skogen, vattenkraften

  Vattenkraften, malmen, skogen

– David Vikgren, Skogen Malmen Vattenkraften (Black Island, 2013)

 

Det här är rader ur en dikt av den norrbottniske poeten David Vikgren. Dikten, ja hela boken, består faktiskt bara av dessa tre ord, sammansatta i alla kombinationer som är möjliga om verserna är sex rader långa. När jag först hörde talas om den var jag rätt skeptisk, men slutade för den skull inte att fundera över denna märkliga dikt. Efter ett tag började jag också se poängen. För mer än något annat är det skogen, malmen och vattenkraften som har präglat en hel landsända under mer än hundra år.

Men utvecklingen har inte varit rätlinjig. Under de sista årtiondena av 1900-talet såg det ut som om naturresursernas ekonomiska tyngd långsiktigt höll på att minska. Den snabba utbyggnaden av vattenkraften stoppades av miljöskäl och för att elanvändningen planade ut efter den snabba ökningen under efterkrigstiden. Gruvorna blev färre. Till och med de stora bolagen, LKAB och Boliden, gick igenom rejäla kriser. Även skogsindustrin genomled svåra perioder: den stadiga ökningen avverkningar stannade av, och mekaniseringen av skogsbruket gjorde att jobben försvann i snabb takt.

Vändningen kom i början av 2000-talet. Efterfrågan på metaller, inte minst från den kinesiska industrin, gav en ny skjuts till gruvbranschen. Nya gruvprojekt lanserades och befintliga gruvor byggdes ut. Det är ändå lätt att tro att inte så mycket har hänt. Idag finns det rentav något färre gruvor i drift än för 20 år sedan. Men utvinningen av malm har nästintill fördubblats: 48 miljoner ton år 2000 har blivit 88 miljoner ton idag.

Vindkraften å sin sida tog fart efter en trevande start. 2007 producerade vindkraften för första gången en terrawattimme. I år väntas produktionen ligga snubblande nära 30 terrawattimmar. Tyngdpunkten i utbyggnaden har successivt förskjutits norrut. Det är ingen slump att Europas största vindkraftpark, Markbygden, byggs utanför Piteå. 

Men skogen då? Där kan väl ändå inte så mycket ha förändrats? Trädens tillväxt är tämligen konstant. Visst går det att se många stora kalhyggen när man kör genom norra Sverige, men så såg det väl ut också för 20 år sedan. Men även uttagen från skogen har faktiskt ökat. I början av 2000-talet avverkades knappt 80 miljoner kubikmeter årligen. De senaste åren har siffran legat över 90 miljoner.

Och det är nu, de allra senaste åren, det har tagits beslut som gör att norra Sveriges naturtillgångar blivit än mer intressanta. Först ut var SSAB, LKAB och Vattenfall som med det gemensamma bolaget Hybrit ville ställa om ståltillverkningen till en metod som kraftigt minskar koldioxidutsläppen. Sedan beslutade batteritillverkaren Northvolt att placera en stor batterifabrik i Skellefteå. I början av 2021 meddelade LKAB att man byter inriktning: dagens pellets ska ersättas med järnsvamp, framställd med hjälp av vätgas, vilket leder till stora minskningar av utsläppen hos stålverken i nästa led. Strax därefter meddelade det nystartade företaget H2 Green Steel att de planerar att starta en vätgasbaserad ståltillverkning i Boden. ”Det största som hänt sedan Bodens fästning byggdes”, sa kommunalrådet Claes Nordmark (S).

Det här är bara de allra största satsningarna. En gruva för grafit, ett ämne som ingår i batterier, planeras utanför Vittangi. En fabrik för vidareförädling kommer att placeras i Luleå. Ett bioraffinaderi, där rester från massaindustrin förvandlas till biodiesel och andra kemikalier, har byggts ut utanför Piteå. LKAB siktar på att bygga en anläggning för att utvinna fosfat och sällsynta jordartsmetaller.

Den politiska entusiasmen är stor. Regeringen talar om att Sverige är på god väg att bli världens första fossilfria välfärdsland och hyllar nyindustrialiseringen som klimatomställningen leder till. Kommunalråd i norr ser möjligheter att vända vikande befolkningskurvor och sviktande skatteunderlag. Det talas till och med om flyttbidrag, och den här gången ska flyttlassen gå från söder till norr. Man får gå tillbaka till beskrivningarna av norra Sverige som ”Framtidslandet” vid förra sekelskiftet för att hitta lika ljusa bilder av framtiden. 

Men det finns en fråga som förvånansvärt sällan berörs: Räcker naturresurserna till allt som planeras? Denna fråga har förföljt mig under de senaste åren och i takt med att jag läst och räknat har jag blivit allt mer bekymrad.

 

Sol-, vind- och vattenkraften

 

Vi kan börja med elen. Att tillverka den vätgas som både stålverken och LKAB behöver för sina processer kräver enorma mängder el. Batteritillverkning är också en elintensiv industri. I dagsläget används det 12 terrawattimmar (TWh) årligen i Norr- och Västerbotten. Det är ganska mycket jämfört med landet som helhet, men så finns det också en hel del energikrävande industrier här. Med de nya industrisatsningarna kommer elanvändningen att ligga nära 100 TWh. Ökningen motsvarar fem till sex gånger hela Luleälvens kraftproduktion eller 6 500 moderna vindkraftverk.

Nu finns det en del reserver att ta av. I dagsläget skickas 20 TWh till Syd- och Mellansverige. El som under de kommande årtiondena kan behövas i närområdet. När Region Norrbotten släppte en rapport med denna slutsats förra sommaren väckte det oro i de områden som är beroende av stadiga elleveranser från norr. Men även med detta tillskott kommer det att behövas åtskilliga tusen vindkraftverk, för det är den energikälla som på kort sikt är den som väntas växa snabbast. 

Vindkraft tar en del mark i anspråk. Markbygden, där det finns tillstånd att bygga 1 101 vindkraftverk kräver 450 kvadratkilometer. Det motsvarar ungefär hela Vännäs kommun. Även med optimistiska antaganden om framtidens vindkraftverk kommer det att krävas tre till fyra Markbygden för att klara de nya elbehoven. Till det kommer flera nya högspänningsledningar till industrierna.

Redan idag leder nya vindkraftsprojekt till skarpa markkonflikter. Inte minst ser samebyar vindkraften som ett problem som läggs ovanpå industriellt skogsbruk, vattenkraft, vägar, järnvägar och gruvor. I Malung-Sälen och Sorsele har det folkomröstats om vindkraften. Bägge gångerna blev det en majoritet för nej-sidan.

Den förnyelsebara elen har en nackdel. Den kräver betydligt mer metaller för varje producerad kilowattimme än de fossila energikällorna. Utöver välkända material som stål, aluminium och koppar handlar det om ämnen som länge fört en anonymare tillvaro någonstans i det periodiska systemet. Magneter av neodym används i en del vindkraftverk. Indium och tellur ingår i vissa typer av solpaneler. Vi ska återkomma till den delen av ekvationen. 

Totalt handlar det om mer än en fördubbling av elbehoven till mitten av århundradet, enligt Energimyndighetens prognoser. Kanske går det ändå att klara av. Landbaserad vindkraft, havsbaserad vindkraft, solpaneler, energilagring, vätgastillverkning närmare elproduktionen – det kan möjligen räcka, och med stora investeringar kan det gå att få elnätet att fungera, även med en snabb utbyggnad och omvandling.

Det är när man översätter det som nu görs i norra Sverige till global nivå som vägvalet framstår som helt orimligt. Världens elproduktion måste bli fossilfri i ett rasande snabbt tempo. Men den bistra sanningen är att omställningen inte ens har börjat. Trots alla nya vindkraftverk och solpaneler räcker dessa inte ens för att täcka ökningen av elanvändningen. Även elproduktionen med kol och gas fortsätter att öka. Det internationella energiorganet IEA tror inte på en vändpunkt ens under 2020-talet. Om man ovanpå detta lägger en omställning av stålproduktionen enligt de norrbottniska stålverkens metod så ökar det globala elbehovet med ytterligare minst en femtedel. Den punkt där den förnyelsebara elen faktiskt börjar ersätta fossilelen rör sig allt längre bort.

 

Malmen

 

Vi går vidare till malmen. Vill man förstå vad de nya investeringarna betyder för efterfrågan på metaller är batterifabriken i Skellefteå en lämplig utgångspunkt. I bolaget Northvolts ansökan om miljötillstånd framgår det att fabriken kommer att behöva många tusen ton av de olika ämnena för att bygga batterier, men det intressanta är att jämföra fabrikens behov med världsproduktionen (2019).  För koppar och mangan handlar det om mindre än en tusendel. Men för nickel handlar det om ett par procent av utvinningen i världen. När det gäller grafit och kobolt ligger andelen runt fem procent och när den är i full drift kommer batterifabriken i Skellefteå att behöva drygt en tiondel av världsproduktionen av litium. Då är detta endast en av många batterifabriker som håller på att byggas just nu. Bara i Europa finns det planer på 28 stycken liknande anläggningar under de närmaste åren.

Prognoserna för de globala materialbehoven är många. De exakta siffrorna varierar, men den gemensamma nämnaren är att kurvorna pekar brant uppåt. Exempelvis spår Världsbanken att användningen av grafit kommer att fyrdubblas till mitten av seklet. Det kommer att behövas sex gånger så mycket kobolt och tio gånger så mycket litium. För koppar väntas en lägre procentuell ökning, men all ökning av kopparanvändning är problematisk, eftersom detta är en redan mycket hårt exploaterad metall. I mitten av 1800-talet var den genomsnittliga kopparhalten i världens gruvor omkring 20 procent. Idag är siffran 0,8 procent och den fortsätter att sjunka. I Bolidens planerade gruva i Laver utanför Älvsbyn är halten 0,2 procent – 99,8 procent är avfall.

Den ökade efterfrågan på metaller och mineral märks redan tydligt i den svenska gruvbranschen. Det tydligaste exemplet är Talga Resources planer på att bryta grafit utanför Vittangi. När projektet drog igång för mer än tio år sedan var tanken att utvinna små mängder grafit av hög kvalitet för att tillverka grafen, ett ämne som antogs kunna få en rad olika användningsområden. Sedan kom uppsvinget för batteribranschen. Talga sökte tillstånd för ett dagbrott där 100 000 ton grafit årligen skulle brytas för att sedan vidareförädlas i en anläggning i Luleå. Innan verksamheten ens startat har bolaget börjat arbeta med en ny ansökan: ytterligare 500 000 ton årligen ska brytas på tre platser i området. Men detta är bara början. Nu har bolaget målet att genom fortsatt prospektering flerdubbla den mängd grafit som går att utvinna till uppemot 200 miljoner ton längs ett 15 kilometer långt stråk vid Torne älv. Rennäringen uppfattar planerna som ett allvarligt hot och Naturskyddsföreningen ser risker för den naturskyddade älven.

Höga kopparpriser och förväntningarna om ökad efterfrågan framöver gör att det är mer fart på planerna för nya koppargruvor. Från Viscaria norr om Kiruna till Stekenjokk på gränsen mellan Västerbotten och Jämtland är nio nya koppargruvor aktuella för närvarande. 

Det har länge varit tyst om de kontroversiella planerna på en stor nickelgruva i Rönnbäcken söder om Tärnaby, men nu hoppas ägarna, Bluelake Mineral, att stigande nickelpriser ska göra det möjligt att hitta investerare som är villiga att satsa på projektet.

Att nya gruvor skapar markkonflikter och miljörisker finns det en hel del erfarenheter av under de senaste årtiondena. Men när det gäller gruvornas klimatpåverkan har det hänt saker. På senare år har gruvbolag satsat på att till exempel elektrifiera gruvtruckar och på andra sätt minska utsläppen. För säkerhets skull kollade jag ändå upp hur utsläppen för branschen har utvecklats. Jag hade förväntat mig att minskade utsläpp och ökad produktion skulle ta ut varandra, men i själva verket har branschens utsläpp ökat. 809 000 ton 2008 hade blivit 1 177 000 ton år 2019. Vägen till en fossilfri gruvindustri är lång, särskilt som produktionen ökar i snabb takt.

Låt oss innan vi lämnar malmen återvända till batterifabriken i Skellefteå. När jag har läst bolagets ansökan om miljötillstånd har jag blivit imponerad. Jag hittar inga svagheter. Tillgången till förnyelsebar el är säkrad. En stor återvinningsanläggning för batterier ska byggas i närheten. De flesta av råvarorna till batteritillverkningen finns i närområdet och förutsättningar för hållbara transporter är goda. Men det finns ett annat stort problem i nästa led. I våras blev det känt att Porsche och Audi kommer att vara två av de stora kunderna. De elbilar som dessa bolag tillverkar har på grund av sina starka motorer och stora batterier mycket lite med klimatomställning att göra.

 

Skogen

 

Av de tre orden i David Vikgrens dikt återstår skogen – ett område som jag tidigare valt att undvika för att det är så komplicerat. Växande skog är ett mycket effektivt sätt att binda koldioxiden i atmosfären. Dessa ”negativa utsläpp” är viktiga för att klara klimatmålen och bromsa den globala uppvärmningen. Men samtidigt gör skogsråvaran klimatnytta. Det är lätt att förstå när det gäller hus byggda av trä i stället för betong och stål. Men hur är det med kartongerna som e-handeln använder, tidningspapper eller blöjor? Detta är en enorm gråzon. En studie hävdar att pappmuggen är det sätt att dricka kaffe som ger minst klimatavtryck. Men läser man vidare framgår det att efter 350 koppar är porslinsmuggen i kapp och förbi. Så kan man hålla på att väga för- och nackdelar mellan att låta träden stå kvar i skogen och binda koldioxid, eller att avverka dem för att tillverka saker som kan ersätta mer klimatskadliga produkter.

För att bringa lite reda kan man också titta på vart den skog som avverkas tar vägen. Ungefär hälften är sågtimmer. Det är den minst problematiska delen, särskilt om plankorna används för att bygga hus, där koldioxiden binds under överskådlig tid.

Den del av skogen som går till att göra papper är mer problematisk. Även om en del återvinns kommer det mesta att eldas upp relativt snart, varpå den koldioxid som skogen bundit under många årtionden släpps ut i atmosfären. Uttaget av massaved har varit tämligen stabilt under de senaste 15 åren. Men det har skett en stor förändring. Det används mindre tidnings- och tryckpapper och i stället ökar tillverkningen av kartong. Samtidigt som SCA lägger ned pappersbruket Ortviken i Sundsvall pågår utbyggnaden för fullt av kartongfabriken i Obbola. Råvarubehovet kommer att fördubblas till 2,4 miljoner kubikmeter massaved årligen.

Därmed återstår den del av skogen som används för att producera energi. Ungefär hälften av det timmer som går in i ett sågverk blir färdiga produkter. Det är fullt rimligt att använda sågspån och annat träavfall för att producera el och värme i fjärrvärmenät. Även massaindustrin ger användbara restprodukter. Av svartlut går det att tillverka dieselbränsle och andra kemikalier. Att ersätta fossil diesel med diesel tillverkad av råvara från skogen är också fullt rimligt. Sedan några år sker sådan tillverkning vid företaget Sunpines fabrik utanför Piteå. I början av året startade en andra fabrik bredvid den första. Men kopplat till klimatomställningen sträcker sig efterfrågan på biobränsle mycket längre än så. 

Industrin vill ersätta fossila bränslen med bränslen från jord- och skogsbruk. Biobränslen ska rädda flygbranschen och den 1 augusti i år ökade biobränsleinblandningen i vanlig bensin. Konsultföretaget SWECO har räknat ihop de färdplaner för fossilfri produktion som olika branscher inom näringslivet har tagit fram. Resultatet blev att det finns önskemål om ytterligare 75 TWh bioenergi, en ökning med 86 procent jämfört med 2016 års nivå.

Går det att få fram så mycket bioenergi i Sverige? Att ett glest befolkat land med stora skogsarealer skall importera bioenergi framstår som helt orimligt i ett globalt perspektiv. Tomas Lundmark, professor vid Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå har tagit itu med den frågan i en rapport med den klargörande titeln Skogen räcker inte – hur ska vi prioritera? (SLU 2020). Lundmark har en stor tilltro till skogens produktionsförmåga. Han räknar med att det går att ta ut drygt tio procent mer från de svenska skogarna vid mitten av seklet. I delar av Norrlands inland ser han också vissa möjligheter att öka avverkningarna. Miljöorganisationer och en del forskare håller inte med om den beskrivningen, utan menar att det snarare gäller att begränsa det industriella skogsbruket för att värna om biologisk mångfald och för att maximera skogens roll som koldioxidsänka. Men även om ökade avverkningar är möjliga går inte ekvationen ihop, inte ens nära. Lundmark menar att avverkningarna kan öka upp till drygt 100 miljoner kubikmeter, men råvarubehoven väntas ligga mellan 126 och 175 miljoner år 2050.

 

Ekvationen går inte ihop

 

Det är svårt att förstå storleken på de investeringar som planeras i norra Sverige. Handelskammaren i Norrbotten räknar med att 700 miljarder kommer att investeras i länet de kommande 20 åren. Tittar man på hela området från Gävle och norrut handlar det om 1070 miljarder. Dessa investeringar kommer att bidra till rejäla minskningar av koldioxidutsläppen, men i glädjen över detta är det lätt att glömma bort att investeringar i stora industrianläggningar förstås också orsakar stora utsläpp innan anläggningarna ens står färdiga. 

I rapporten Hållbara investeringar – hur mycket grön omställning har vi (inte) råd med? (Arena idé, 2020) ger forskarna Eva Alfredsson och Mikael Malmeus verktyg för en ungefärlig beräkning. De kommer fram till att skillnaderna är stora mellan olika investeringar, men att 30 ton koldioxid per investerad miljon kronor ligger nära genomsnittet. Det skulle betyda att industrisatsningarna i Norrbotten skulle orsaka utsläpp av 21 miljoner ton koldioxid över tid, eller drygt en miljon ton per år. För hela norra Sverige handlar det om 32 miljoner ton. Handelskammarens VD Linda Nilsson räknar därutöver med att de idag kända investeringarna kommer att dra med sig omfattande följdinvesteringar. 

För att göra storleken på dessa utsläpp begriplig kan man jämföra med de årliga utsläppen på runt 50 miljoner ton som sker inom Sverige, eller de 320 miljoner ton som är det totala utsläppsutrymme landet har kvar om Parisavtalets mål ska kunna uppnås (enligt en beräkning från Uppsala universitet). Det är tydligt att jätteinvesteringarna i sig äter upp en stor del av det återstående utsläppsutrymmet.

Investeringarna som riktat blicken mot norra Sveriges naturtillgångar, som fått politiker och näringsliv att jubla, och som i bredare befolkningslager väckt förhoppning om bättre tider för landsändan, visar sig ha stora komplikationer. Hårda fakta pekar mot att satsningarna är allt annat än hållbara och till viss del inte ens genomförbara. Det hela framstår som ett Moment 22. Industrin måste genomföra en klimatomställning, men denna omställning kräver så stora utsläpp att klimatmålen blir omöjliga att uppnå.

 

Den överordnade uppgiften

 

Det går inte att avsluta artikeln utan att med några snabba penseldrag peka på en möjlig lösning. Nyckelordet är hushållning. Visst måste stålindustrin ställa om, men samtidigt måste stålet användas mer sparsamt. Mer måste byggas i trä och det gäller att mer noggrant värdera vilka byggen som faktiskt behövs. Bilarna måste bli mindre och färre. Det kräver stora förändringar i hur städer och samhällen planeras. Det måste helt enkelt gå att klara sig utan bil i en stad. Paris har slagit in på denna väg, då bör väl även Bollnäs, Umeå eller Gällivare kunna göra det. Varenda meter järnväg behövs för att flytta över människor och gods från de mycket mer resurskrävande landsvägstransporterna. Mycket mer av den mat vi äter måste produceras i närområdet. Det minskar transporterna och skulle ge många nya jobb.

Dessa exempel pekar på att det finns vägval som kan hålla ner behoven av el och naturresurser. Det är knappast vägval som tilltalar gruvindustrin, ståltillverkarna och energibolagen, men det är inte heller målet. Den överordnade uppgiften är att verkligen skapa ett fossilfritt välfärdsland, utan att exploatera skogen, malmen och elkraften på ett orimligt sätt.

 

Arne Müller

är journalist, bosatt i Umeå. 2013 utkom hans första bok Smutsiga miljarder – den svenska gruvboomens baksida (Ord&visor). 2017 sa han upp sig från jobbet som redaktör för de lokala nyheterna vid SVT i Umeå och sedan dess har han fortsatt att skriva böcker med anknytning till norra Sverige och miljöfrågor, däribland Elbilen och jakten på metallerna (Ord&visor, 2019). ”Den ohållbara omställningen” publicerades ursprungligen i Provins nummer 3/2021: Pappersbruk.