Nationalencyklopedin definierar trädgränsen som ”gränsen för trädväxt mot norr, mot kalfjäll, mot stäpp och andra torrområden eller mot extremt oceaniska miljöer.” Dess exakta läge varierar från plats till plats och markeras av det högst belägna träd som är minst två meter. Trädgränsens omgivning kan i generella termer beskrivas som en bred övergångszon mellan två naturtyper, till exempel mellan tundra och tajga, eller kalfjäll och fjällbjörkskog – det sammanhängande trädbestånd som i regel når högst längs Skandernas fjällsluttningar och då utgör den så kallade skogsgränsen.
På fjället Njullá vid Torneträsk har trädgränsen uppmätts till 890 m.ö.h, medan den längre söderut, som på Brattriet i Funäsfjällen, tangerar 1 140 m.ö.h. Där ovanför växer ingenting som klassificeras som träd i strikt bemärkelse. Däremot kan vi finna lågvuxna, urgamla varelser som på sina ställen breder ut sig i tjocka grenmattor i området mellan fjällbjörkskog och kalfjäll: klongranar som Old Tjikko, Old Rasmus och Old Molly är tusentals år gamla – Old Tjikko äldst på över 9 550 år. Om träd har minnen kanske hen kommer ihåg tövädret efter inlandsisen?
De senaste 100 årens stigande temperaturer har skapat andra förutsättningar även för dessa buskliknande urminnesgranar. Under 1900-talet har vissa av dem börjat räta på ryggen, ruska av sig snön och skjuta stam. När så en av dessa stammar kämpat sig upp till över två meters höjd händer det magiska: individen klassificeras som träd, efter all denna tid, och markerar i egen hög person en ny trädgräns.
Just på Njullá studerar sedan en tid tillbaka forskare från Umeå universitet hur klimatförändringarna påverkar fjällets växtvärld. Genom jämförelser med mätningar som gjordes 1917–1919 har man kunnat konstatera att fjällbjörksskogen stigit 130 meter längs sluttningen, eller 30 meter i höjd, under det gångna seklet. Även om buskar och sly till viss del kan hållas tillbaka av renbete, så blir det allt svårare för de lågväxta örter som kännetecknar artrika fjällhedar att klara sig under de nya förutsättningarna. De kommande decennierna väntas utvecklingen fortsätta i hela Arktis, med följd att trädgränsen fortsätter klättra, norrut, uppåt.
Provins 2/2019 har tema Trädgränsen. Numret för oss från den norrländska fjällvärlden, upp längs kalfjällets sluttningar och ner genom ljungsnår och fjällbjörkskog; mot Island i väster, där man knappt kan se landskapet för alla turister, medan träden nästan går att räkna; österut till Kolahalvön – samt vidare, mot andra av träd, gränser och skogliga spörsmål besjälade bidrag.
I Simon Issát Marainens inledande dikt framstår trädgränsen som en historisk plats; stadd i förändring. Han skildrar en trakt som förvandlats under människans påverkan över tid. Men här ges gränsen också en minst sagt dubbel betydelse: trädgränsen som passage, men nationsgränserna, vilka i modern tid skurit rakt igenom Sapmí, som barriärer. Ändå väcker trädgränsen – ”orda” på nordsamiska – alltjämt känslor av hemkomst och möjligheter till kraftsamling och framåtblickande, vilket även Sofia Jannok tar fasta på i sitt bidrag: “Här startar konflikten, om jag motsätter mig olikheter. / Här lär sig ögat se att det finns mer än ett perspektiv. / Här finner längtan ro, med en fot förankrad på var sida. / Här fylls stormen av kraft.”
Med vintergröna, barrlika blad blommar phyllodoce caerulea, fjälljungen, rödlila i juni och juli, men när det går mot höst, dagarna blir kortare, och blomningen är över på fjällhedarna drar färgen på de kvarhängande blommorna även den åt skymningens blålila.
Under hashtagen #ljungisamtidslitteratur har Helena Fagertun, @hundranamn på Instagram, under några år som i ett digitalt herbarium samlat på sig ljung ur boksidor hon läst eller fått skickade till sig. Till detta nummer har hon knutit ihop sin smulande bukett av formuleringar i en essä om ljungens många betydelser och nyanser hos författare, poeter och bröllopsplanerare. Fagertun går igenom ljungsnåren, inte som en systematisk botaniker, men som en hängiven och lyrisk samlare.
”Fjäll har en hud, ungefär som vargar har en päls”, skriver Kerstin Ekman i romanen Urminnes tecken: ”Det är förstås inte päls eller skinn eller svål överst på ett fjäll. Dess hud är mjuk och doftande. Den består av mull och rötter, av blad och barr och i juli av blommor. Mycket tätt är den sammanvävd av olika sorters mossor och lavar och av ljung, både ljung med klockor på och ljung utan. Där finns också ripbärsris, skreken som är kråkbär och mattlummer. Det är gott om sånt som käringar kallar för hönsbär och gubbar för snusbär.”
”Det pågår en gängstrid i skogarna strax nedanför trädgränsen”, sammanfattar Therese Eriksson premisserna för Ekmans roman, som är ämnet för Omläsningen i detta nummer. Ekman skriver på ett annat ställe i sin roman: ”Det finns folk. Och så finns det djur. Och så finns de andra. Inte folk, inte djur.” Det är om dessa andra det handlar, inte minst om den lilla varelsen Skymt, som en dag fladdrar ner från fjället, och hans familj: hans älskade Sjorpha och barnen, Gollie, Sirpa – och den som försvann innan han hann få ett namn. Det är en kärlekshistoria, skriver Eriksson, ”lika sprittande vacker som den är svart och sorglig”, men kanske också det verk där artrabblaren Kerstin Ekman utförligare än någonsin utforskar gränsen mellan civilisation och natur.
Författaren Andrea Lundgren utforskar trädgränsen i en annan bemärkelse, nämligen den mellan träd och människa, i essän ”Att bli träd”. Liksom Ekman närmar hon sig träden och skogen med lika delar vördnad och humor, eufori och allvar: ”Att bli träd. Att förträdligas. En motkraft till civilisationens elände. Människans jagiskhet. Tänk att få slippa. Osäkra sin ontologi. En längtan efter att undfly sin egen och andras grymhet. Men också efter att få tillhöra.”
I Karin Råghalls novell ”Ingen service” triggar den moderna teknikens tillkortakommanden minnesbilder och skapar friktion mellan ett inre och yttre skeende. Julia och Maram fjällvandrar och spänningen dem emellan torde vara bekant för många friluftsmänniskor: den ena söker avskildhet, den andra har bråttom att ladda upp sina foton på Instagram. När Maram så till slut får mottagning nås hon av omskakande nyheter från omvärlden och tystnaden utanför tältduken förstärker bara maktlösheten. Vad betyder egentligen ”avlägsna platser”, kan man fråga sig.
Kolahalvön karakteriseras i norr av tundra och i söder av tajga med vidsträckta barrskogar. Långt västerut på halvön, nära finska gränsen, ligger gruvorten Kovdor, där den ryska författaren Liza Aleksandrova-Zorina växte upp. Provins bjöd in henne till detta nummer och hon har svarat med en nyskriven novell, den första av hennes skönlitterära texter som översatts till svenska.
I ”Aljosja kommer hem från kriget” reser soldaten Aljosja från en annan gränstrakt, den krigsdrabbade mellan Ryssland och Ukraina, till sin hemby i norr. Den hemvändande sonen tas emot med öppna armar och förberedelser för det stundande bröllopet tar genast fart, med en drastisk, burlesk och brutal händelseutveckling som följd. Men, som översättaren Mikael Nydahl pekar på i sitt efterord, ”trots allt är detta inte i första hand en novell om livet på landet i den ryska Nordkalotten, utan om den hemvändande soldaten.” Novellen väcker frågor som i vidare bemärkelse handlar om hur stora skeenden påverkar banden mellan människor ända ned på en intim nivå.
När vi vänder blicken västerut seglar stenfalken förbi över Island, med en tätting som flugit in från Kolahalvön i ena klon och en östeuropeisk åkersork i den andra: ”Stenfalken” är ett av arton kapitel ur poeten Sigfúr Bjartmarssons Vargatal, en skildring av landets samtliga rovdjur, inklusive det farligaste; människan – medskyldig till att nittio procent av Islands djurarter är hotade, enligt vårens larmrapporter. I översättning av John Swedenmark flyger stenfalken ut från det naturvetenskapliga fältet och in över andra jaktmarker: politiska, etiska och metafysiska.
Island står i fokus även för numrets konstnär, fotografen Erik Holmstedt, som följt de spår börskraschen 2008 och den ekonomiska krisen lämnade här. Avstannade byggen å ena sidan, en överväldigande turistindustri å den andra. Erik Holmstedt ägnar sig återkommande åt det postindustriella samhällets framfart och vilka konsekvenser det får. Hans foton väcker frågor om hur miljöer förändras och nya landskap tar form: silhuetterna av funktionsklädda turister i grälla färger bryter av mot den karga, bleka och kontrastrika terrängen.
I spåren av en skogsbrand förändras också landskap – och livsvillkor för de som bor i närheten eller är beroende av skogen för sin försörjning, överlevnad och rekreation. I fotoreportaget ”Samling vid elden” skildrar Po Tidholm hur trakterna kring Färila i Hälsingland påverkades av förra sommarens skogsbränder. Det är en berättelse om skogsbruk, sammanhållning och oro inför framtiden. Som ett illavarslande hot om nya brandhärdar anar man också en orangeröd flamma i numrets andra bildkonstnärliga bidrag, på en av Victoria Anderssons trädbroderier.
”Den verkliga gränsen mellan kalfjället och skogens vegetation är sicksackformig, och den horisontella skogsgränsen är i princip en abstraktion”, står det också i Nationalencyklopedin. Trädgränser är punkter, platser i rörelse, öppna för genomfart och övergångar – inte statiska barriärer som skiljer åt. Bidragen i detta nummer av Provins ger kött och blod, eller barr och bark, kvistar och rötter, näver, löv och sav åt abstraktioner; de korsar varandra och rör sig ömsom i sick-sack, ömsom rakt på ämnet, ovan och nedanför sina egna respektive trädgränser.