Nr 3/2019

*

Svärburken. Du vet en sån du måste lägga en slant i varje gång du yttrar en svordom. Men inte när du svär, däremot varje gång du talar ditt förstaspråk. Snart har du inte längre råd att inte tala svenska.

Melodin fanns kvar i rösternas klangfärg, fast grammatiken och orden hade försvenskats sedan länge. Men när telefonen ringde hos mormor och morfar, då hörde man direkt om det var hemifrån. De hann knappt ens hälsa innan de helt slog över till pitemålet igen. Och på samma sätt varje sommar, efter resan upp till stugan, mormors barndomshem: väl framme dröjde det inte länge innan nån granne kom över, inom kort klev några barndomsvänner från grannbyn in, och snart mullrade köket av högljudda röster på pitemål, med gamla minnen, nytt skvaller och fiffiga retsamheter. Och det var det det var att komma hem, till språket.

När de flyttade från pitebygden följde mormors systerson med, och för honom var det svårare med svenskan. Jag har fått berättat för mig att han blev retad av klasskamrater och jag vill minnas, men det finns tyvärr inte längre kvar någon som kan bekräfta det, att de skulle ha tagit pitemålet för ryska – och det var inte en komplimang. Liksom många föräldrar som slutade tala dialekt med sina barn under den här tiden skulle mormor och morfar då ha beslutat sig för att träna hårdare på svenskan i hemmet. Och det ska ha varit där svärburken kom in. Förstaspråksburken. Eller snarare, försvenskningsburken.

Provins 3/2019 har tema Mellan språk och rör sig i de språkliga mellanrummen, kring det som skaver, men också det som skapar mening, möten, sammanhang och sång. Här får poesin rum att breda ut sig, i sidantal men också vad gäller språkvariation, med bidrag från poeter som är verksamma på och hemma i fler än ett språk. Numret rymmer även texter om att själv befinna sig mellan språk. Om det som inte kan översättas. Om utbyten mellan språk och hur ett språk överröstar ett annat. Det är ett nummer som låter flera språk ta plats, bland andra meänkieli, nordsamiska, norska, finska, franska, engelska, svenska – och pitemål.

”Bo-Gunnar Nivar Holmström. Så ståod eine tjörkbaåoka. Sku ha häijte Ivar, men hä vaRt geöudat.” Så inleder Ronny Eriksson berättelsen om n’Bosse som går till sjöss och efter några år kommer hem igen, med en enorm trälår full av Kemal Atatürk-byster. Eriksson, känd från det kultförklarade pitebandet Euskefeurat, har skrivit en novell som presenteras på fonetisk skrift från piteälva, så att även den som inte vet hur det låter ska kunna ha lika kul åt bidraget, som den som kan tåLa.

Texterna i detta nummer är besjälade av språklig glädje, men flera av dem är samtidigt sammanvävda med en blodröd tråd; i sömmarna sitter en kritik av nationellt identitetsskapande och maktobalanser mellan språk.

Under vinjetten Omläsningen skriver Annica Wennström om Erik Mankoks debutroman Mitt lassokoppel från 1962. Mankok var renskötare, akademiker, författare och debattör, och gjorde stora insatser för att bevara sydsamiskan. Wennström finner ett mellanmänskligt språk i romanen som förenar människor på Nordkalotten, och konstaterar att Mankok skriver fram mångspråkigheten på ett sätt som ekar än idag. I berättelsen om Teodor, en rendräng med stora drömmar, finns både stark gemenskap och smärta över förlorad samhörighet: ”Jag skall icke återvända, är en nyckelmening”, skriver Wennström: ”Något jag, genom samtal och intervjuer, vet att generationer av samer känner igen sig i. Ändå gör vi det. Återvänder. Gång på gång, på gång. Samtidigt som vi brottas med historien och föreställningarna om vilka vi borde vara.”

En närliggande erfarenhet gestaltas av Juvvá Pittja i dikten ”Leat go sápmelaš/Är du same” där han skriver: ”Var du den Same / som du trodde att du var / Du dog på platsen där du hade / fortsatt att följa dina drömmar”, och några rader senare: ”Jag minns nästan inte när jag sist / var till mitt hem / Hjärtat skulle brista om jag / följde efter andras tycken”. Pittjas poesi är ofta förtvivlad, rå och innerlig. Han skriver på nordsamiska, svenska och engelska, och de fyra nyskrivna dikter han bidragit med till numret är översatta i båda riktningar, mellan svenska och nordsamiska.

Försvenskningspolitikens mörka arv i norra Sverige synliggörs tydligt i historikern Curt Perssons essä ”Då var du som en fånge”. Mot bakgrund av den förstudie han gjorde häromåret, på uppdrag av Svenska Tornedalingars Riksförbund, har Persson skrivit om försvenskningsprocessen i Tornedalen och institutionaliseringen av meänkielitalande barn: ”I Sverige har en effektiv försvenskningsprocess pågått i över tvåhundra år, där olika minoritetsgrupper stegvis med olika metoder tvångsassimilerats in i den svenska nationalstaten.” Två vittnesmål som Persson själv har samlat in ger en hjärtskärande insyn i vad denna process faktiskt innebar för de tornedalska barn och familjer som skulle ”försvenskas”. Med tvång, våld och förödmjukelser togs barn från sina familjer och bestals på sitt modersmål.

Varför var det så viktigt att man inte skulle tala andra språk än svenska? Frågan kan lika gärna ställas i presens. Språkkrav och försvenskningspolitik är inte bara historiska artefakter, utan populära idéer än idag, trots att det är väl känt att flerspråkighet är en tillgång, inte minst i skolan, där det är en fördel i alla ämnen. Även svenskan gynnas av bra modersmålsundervisning.

Poeten Chala Hailu Abate arbetar med just flerspråkighet och modersmålsundervisning i skolan. Han är född i den etiopiska provinsen Oromia, bosatt i Delsbo och skriver på både oromo och engelska. Bakgrunden till dikten ”Låt mig höra din sanning!” är kampen för frihet i hemlandet och hoppet som väckts av den så kallade etiopiska våren. Landet har fått en oromisk premiärminister, och mycket har blivit bättre, men från Oromia kommer fortfarande dåliga nyheter.

Att språk hämtar näring i samspel och inte konkurrens med varandra, visar bland annat Thella Johnsons essä ”Vädret, havet, sången”, om väderterminologi på finska och svenska, ett hem på havet och att berusa sig med ord och översättningar.

Å andra sidan, på andra sidan havet har frågan om svenska språkets status fått en helt annan laddning, och dess position som ett officiellt språk i Finland har ifrågasatts under det senaste decenniet. Det tål därför att upprepas att den finlandssvenska poesin är en outsinlig källa till berikande av svenska språket, och som ett brev över havet har vi fått en nyskriven dikt av Eva-Stina Byggmästar, på vars rader poeten återvänder till Västerbotten där hon bodde under flera år.

Theresa Hak Kyung Chas Dictée från 1982 rör sig mellan franska, engelska och koreanska, och är ett ofrånkomligt verk vad gäller poesi och flerspråkighet. Det har aldrig tidigare översatts, men Provins har fått exklusivt tillstånd att låta poeterna Athena Farrokhzad och Burcu Sahin översätta ett utdrag av verket till svenska under vår vinjett Utsikten. I sin introduktion skriver de att ”[f]lerspråkigheten framträder som en konsekvens av migration och exil, som i sin tur innebär förlust av språk och plats. Det subjekt som tar form i dessa förflyttningar är inte intakt, det förblir i ständig rörelse och förvandling. Genom upprepningar och förskjutningar skapas fragment av såväl språk som minne, ett framskrivande som samtidigt understryker den brist ur vilken texten härrör. När vi översätter Dictée är det dessa förluster och förvandlingar vi överför till svenska.”

Poeten och konstnären Jennifer Hayashida följer Theresa Hak Kyung Chas litterära praktik i uppfattningen av språk som ett maktredskap vars normer måste ifrågasättas. Hennes bidrag är en serie texter eller fragment som pekar i olika riktningar vad gäller flerspråkighet, statsapparater, egna och kollektiva minnen.

Just statsapparaten tar en oväntad och skrämmande form i författaren Sigbjørn Skåden och illustratören Tor Åge Vorrens dystopiska work in progress ”Stáhta/Staten”, en serieroman om en totalitär samisk stat, ett etniskt homogent ättvälde byggt på hård social kontroll. Provins läsare får här en förhandstitt på material ur boken, som ska ges ut på både norska och nordsamiska.

Egna och kollektiva traumatiska minnen av våld och etnisk rensning står i fokus för numrets konstnär Lejla Porovic i verket Bly. Porovic arbetar med flera olika konstnärliga språk och medier. Bly är ett installationsverk som bland annat består av en kortfilm som visar en traditionell ceremoni från Bosnien och Hercegovina för bearbetning av trauma, en metod kallad ”Stravva”. Installationen består även av tre glasmontrar med smält bly placerat i vatten, blyklumpar från nämnda ceremoni, och tre montrar med tomhylsor från kulor som användes under kriget i Sarajevo.

Numrets konstnär i Provins 4/2014 var Imri Sandström. Dåvarande redaktör Erik Jonsson skrev om bidraget att Sandström tar ett kliv […] in i Berättarnas län, tvinnar litteraturhistorier runt varandra och kalkerar fram en ny bild. Vi är stolta över att kunna ge en försmak av någonting större.” Fem år senare har detta större vecklats ut. Under våren lade Sandström fram avhandlingen Tvärsöver otysta tider / Across Unquiet Times inom det konstnärliga forskningsområdet litterär gestaltning. I dialog med texter av den nordamerikanska poeten Susan Howe har Sandström med översättning och ordvitsar som konstnärliga strategier funnit överlappningar mellan Västerbottens och New Englands historier och språk. Nu är vi stolta över att kunna presentera en spretande fortsättning på hennes arbete, med ett nyskrivet kapitel om ”vildmarken”.

Och dessutom, nyskriven poesi av Matti Ollikainen, Siv-Britt Mangi och Ida Brytnér.

Därmed återstår bara att hälsa:

Willkommen, Bienvenue, Welcome!

Im Provins, au Provins, to Provins – mellan språk.


Carl Åkerlund


Innehåll

Siv-Britt Mangi Syvänkänsla
Ronny Eriksson Kemal Atatürk
Juvvá Pittja Divttat / Dikter
Curt Persson ”Då var du som en fånge” – om Tornedalen i försvenskningsprocess
Ida Brytnér Minnet av ett språk
Eva-Stina Byggmästar Tror du?
Imri Sandström Träd gastar i trä / Woods Haunt Wood
Sigbjørn Skåden & Tor Åge Vorren Stáhta/Staten
NUMRETS KONSTNÄR Lejla Porovic
Thella Johnson Vädret, havet, sången – vistelse i det språkliga mellanrummet
Chala Hailu Abate Låt mig höra din sanning!
Athena Farrokhzad & Burcu Sahin om Theresa Hak Kyung Cha
Theresa Hak Kyung Cha ur Dictée
Jennifer Hayashida L1, eller: Tungans rätt i munnen, or: When the State’s Got Your Tongue
Annica Wennström om Mitt lassokoppel av Erik Nilsson Mankok
Matti Ollikainen Vanliga händelser / Tavaliset tapahtumat