I takt med den globala uppvärmningen, som accelererar allra våldsammast i Arktis, ökar mängden kvicksilver i arktiska vatten och samlas i dess organiska form metylkvicksilver hos djur, växter och organismer. Utvecklingen drivs på av att kvicksilver som lagrats i permafrost och glaciärer frigörs, och för varje steg i näringskedjan koncentreras ämnet ytterligare. Människor exponeras primärt genom att äta fisk och andra havslevande djur, en stor del av dieten för många av Arktis fyra miljoner invånare. Barnen är särskilt utsatta. Inte bara för att de i största allmänhet kommer att tvingas leva med de långsiktiga konsekvenserna av klimatkatastrofen, vilsna i oigenkännliga landskap, utan även mer specifikt för att barn löper ökad risk att drabbas av kognitiva skador, i och med att deras hjärnor fortfarande håller på att utvecklas, då nervgiftet angriper språkutvecklingen och minnesförmågan.
Annorlunda uttryckt: Nu förstörs de landskap som språket minner om, och kroppens förmåga att härbärgera språket och minnet av landskapen vi tvingas ta avsked ifrån. Men man ska akta sig för att framställa strider som i förväg förlorade; man ska inte underskatta poesins motståndskraft, även om språkens och erfarenheternas frövalv också riskerar att luckras upp när glömskans smältvatten väl svämmar in.
”Saltvatten sipprar in i ett flintstenbrott, till havs / täcks den läderartade valrosshuden av ett tunt lager av strålning. // Vid sidan av en hög med drivis krossas en kabbleka / av en prärietranas tre svarta tår. // En genomskinlig slev av fårhorn smeker älvens yta; / långt där nere lägger fjällrödingen kvicksilverfärgade ägg.”
Orden är inupiaqpoeten Cathy Tagnak Rexfords, i Johan Sandberg McGuinnes översättning, ur ”Uppehällets ekologi” – en dikt som genomsyras av en intim platskännedom, men som samtidigt, eller kanske just därför, tycks så lätt att förstå och relatera till oberoende av plats. Eller inte oberoende, för det blir vi inte, men åtminstone ur ett gemensamt arktiskt perspektiv.
För ett område som saknar en helt given geografisk avgränsning är just den mänskliga gemenskapen en sorts definition. I den bemärkelsen innefattar Arktis bland annat Grönland, Island, Alaska och Kanada norr om 60:e breddgraden, såväl som stora delar av Ryssland, från Murmansk oblast förbi Komirepubliken och Tajmyrhalvön bort till Tjuktjien i nordöstligaste delen av landet, liksom de norra delarna av Sverige, Finland och Norge.
I detta nummer av Provins blickar vi i östlig och västlig riktning ut över detta större nordliga rum som vi ingår i, det rum vars öde är vårt, där vårt nu äger rum och vår framtid står och väger. Till och med om vi skulle utgå från en stramare definition och enbart avse området norr om polcirkeln så ligger väsentliga delar av norra Sverige i Arktis. En bebodd del av världen som måste få beskrivas med egna ord, erfarenheter och bilder. En norrländsk litterär tidskrift är med andra ord ofrånkomligen också en arktisk litterär tidskrift. Vi gör inte anspråk på att vara heltäckande, men vi har äran att presentera ett nummer med röster från många delar av Arktis – däribland det vinnande bidraget i årets upplaga av tävlingen Norrländsk text.
Det är i öst-västlig riktning som relationer och migration inom och mellan arktiska gemenskaper historiskt har varit som starkast, medan maktförhållandet mellan syd och nord ofta slagit in kilar i form av nationalstaters gränsdragningar och anspråk, vilket lagt grunden för tvångsförflyttningar av urfolk och en in i vår tid fortsatt exploatering av natur och människor. Den samiska dramatikern Kathrine Nedrejords pjäs Internerad, ur vilken vi här presenterar ett utdrag, utspelas i Finnmark mot denna historiska fond: ”Alla ska civiliseras, norskifieras, modifieras, förbättras, repareras. Skickas hemifrån för att komma närmare fosterlandet.”
Vårt nummer har flera underströmmar som porlar mellan raderna och tycks binda samman bidragen på olika sätt. Det är inget vi har letat efter, vår primära avgränsning har varit den geografiska, men kanske finns det fog för att tala om arktiska litterära gemenskaper? Det är åtminstone något översättaren Johan Sandberg McGuinne reflekterar kring i introduktionen till Utsikten, som i detta nummer består av ett block vi valt att kalla Arktisk poesi: elva dikter av sju olika urfolkspoeter. Urvalet är en del av Sandberg McGuinnes projekt att varje dag i ett års tid översätta och publicera en ny dikt på sitt Facebook-konto, uteslutande poesi av urfolkspoeter, minoritetsspråksförfattare och hbtq+röster, parallellt med vilket han återupptagit sitt långvariga samlande av sydsamiska snöord i ett linjerat block med blå skrift. Sammantaget stark poetisk evidens för att världen kan tolkas och konceptualiseras oberoende av majoritetens hegemoni.
Ett av de sydsamiska orden är vuehtie; spårsnö – vilket på svenska råkar vara titeln på Elvin Enquists egensinniga novellsamling från 1974 utgiven på kollektivägda Författarförlaget. Spårsnö är en mörk triptyk om den söderifrån kommande koloniala ondskan och den moraliska lågkonjunktur den lämnar efter sig, som Erik Jonsson skriver om under vinjetten Omläsningen.
En av numrets underströmmar är just de autonoma publiceringspraktiker som flera bidrag hämtar kraft ifrån, allra tydligast Ana Stanićevićs text om underjordiska eruptioner i form av mikroförlag på Island. Det skrivna ordets höga status och den utbredda gör-det-själv-kulturen på ön tycks ha skapat utmärkta förutsättningar för många mikroförlag att verka och sätta sina egna villkor, med obskyra parvisa utgåvor som enbart säljs i fullmånens sken eller handsydda diktsamlingar med kaffefläckar på i försvinnande små upplagor. Detta trots, eller kanske snarare tack vare, att man befinner sig i den så kallade utkanten, geografiskt och språkligt men även ekonomiskt i förhållande till den alltmer monopoliserade globala förlagsindustrin.
Att själv sätta villkoren för hur bilder av den egna platsen artikuleras och distribueras kan ses som ett svar på erfarenheten av att allt som oftast beskrivas, definieras och kontrolleras från urbana maktcentrum söder om polcirkeln, platser där det är lättare att leva i föreställningen om samhällets och naturens rum som åtskilda. Intresset för Arktis som en huttrande kanariefågel i den atmosfäriska gruvan är stort, inte minst i media, men slarviga beskrivningar och bilder lämnar utrymme åt slarvigt tänkande. Platsen för klimatförändringarna är ju inte ett ingenmansland långt borta – utan här, vårt hem. ”Outsiderns blick har dominerat forskningen under nittonhundratalet, och Arktis är också outsiderns benämning”, konstaterar Eva la Cour, som samtidigt beskriver en geoestetisk paradox: ”Arktis har aldrig varit öde eller obesudlat, men det är just idén om det rena Arktis som rör upp känslor och leder till handling”.
I flera bidrag skymtar spår och inkarnationer av polarexpeditionserans manschauvinistiska begär efter upptäckter, naturresurser och geopolitisk dominans, vare sig de uppträder i form av drömmar om äventyrsturism som lokalsamhällets räddning, som i Anna Kireevas reportage från den ryska bruksorten Nikel, eller begravda i krimlitteraturens skyldiga landskap. ”Hotet från naturen har i viss mån ersatts med hotet mot naturen”, skriver Heidi Hansson som har studerat de senaste decenniernas Arktis-trend i deckarvärlden: ”I jämförelse med en ekologisk kris som är alldeles för omfattande att begripa för deckaren tillbaka problemen till det mänskliga planet genom att visa hur ansvaret trots allt kan spåras till en individ.”
Numrets konstnär är Outi Pieski, för närvarande aktuell med flera stora och uppmärksammade utställningar och verk. Provins bildredaktör Mia Rogersdotter Gran skriver i sin introduktion om hur konstnären genom att lyfta in duodjin i samtidskonsten också bidrar till att skapa nya idéer om vad Arktis är och kan vara. Pieskis konst har beskrivits som varsam, detaljrik, effektfull och socialt engagerad, och den fyller sexton visuellt sprakande sidor i numrets mitt.
Arktis är ett hus med många klockor. Den cirkulära tiden med årstidernas gång, traditionernas rytm, fåglarnas flykt och återkomst. Linjär tid, de oåterkalleliga förändringarnas tid, tillväxtens och de så kallade framstegens tid med Klondykekapitalismens drömmar om ständig ackumulation av värde och ointresse för jämvikt och balans. Den geologiska djupa tiden som sammanstrålar med den historiska genom vårt avtryck på planeten i ett nu (nu-nu-nu-nu-nu-nu-nu-nu, det pickande småfågelhjärtat) där tidernas olika puls synkoperas. Glaciärerna kalvar allt oftare. Det har sedan länge blivit svårare för flyttfåglarna att sjunga sina stämmor i landskapets refränger. Ögonblickets klocka, den snurrande sekundvisaren, och evighetens, vars tunga visare nu darrar. Och mitt i detta en vardag, även i undantagens år 2020.
Nästa nummer markerar början på den 40:e årgången av Provins. Själv föddes jag ungefär samtidigt som tidskriftens nummer 1/1982 gavs ut, ett perspektiv som påminner mig personligen hur svårt det är att formulera sig kring det allt trovärdigare scenariot att Arktis istäcke kan ha hunnit smälta om vi blickar lika långt framåt i tiden. Men just därför tror jag att var och en av oss måste försöka hitta ord för att tala och skriva om dessa frågor, även om vi snubblar på floskler, saknar färdiga lösningar och inte talar expertisens språk. Det här är åtminstone en sådan ansats.
Under 2021 vill vi uppmärksamma och fira Provins 40:e årgång på många sätt, med ambitiösa utgåvor men också, om förutsättningarna finnes, i form av publika arrangemang där vi och våra medverkande äntligen får träffa er läsare igen. Till att börja med kommer nästa nummer efter detta, nr 1/2021, vara ett specialnummer om Áillohaš, Nils-Aslak Valkeapää, vilket utkommer i mitten av mars. Teckna eller förläng din prenumeration redan idag för att vara säker på att inte missa det!